Drömjobb!

Jag har länge funderat på att jag gärna ville testa på att dra ordentlig grupp-coaching. Att ha ett gäng som jag guidar i självkännedoms-frågor ur ett coaching-perspektiv.

Insåg just att jag som bäst gör det! Idag var första sessionen av två för en grupp och imorgon startar en ny grupp! Dagens session var en succé och ifall att dessa två helheter blir positiva referenser ser jag ingen orsak till att jag inte kunde fortsätta med fler grupper på hösten. Vad skulle det betyda? Jo, ett drömjobb!

Tack :)

Under-cover life-coach i arbetslivet

Hade förra veckan en intressant diskussion med en god vän. Vi talade om välmående överlag och tangerade allt från välmående på jobbet till vad våra egna förutsättningar för att må bra är.

Vi var båda överens om att det inte får bli något man "suorittaa" - att det finns en risk med speciellt quantified self eller bara regelbundna mindfulnessövningar att det blir "en till sak på to-do listan". Och det vill man ju inte!

Det handlar alltså inte om att limma på olika lösningar utan om att verkligen gå in på djupet gällande vem man är, vad man vill och hur man möjligen kan ta sig dit och vad som kunde hjälpa en på vägen. Med andra ord räcker det inte med att testa något nytt verktyg/en app/ett träningsprogram/regelbunden meditationsövning. Man måste också förstå på djupet varför man gör det och det man gör ska också vara överens med hela ens värdegrund (som man sällan har en aning om hur den egentligen ser ut).

Allt dethär bottnar i självkännedom, så det är där jag skulle investera mina pengar och min tid för att få största möjliga ROI. Diskussionen med min vän ledde även till en större och mer betydande insikt som föddes när vi talade om att det borde satsas på att stöda skolelever utveckla sin själkvännedom. Jag håller absolut med och är glad att Lasten ja Nuorten Tuki RY för tillfället har ett projekt på gång som siktar på att utrusta alla vårt lands nior med "livskunskaper" med hjälp av Life Coacher.

Det är ett underbart exempel på förebyggande åtgärder, men min insikt har att göra med att gå ett steg vidare.

Att dessutom utrusta människor i arbetslivet - och speciellt människor i min egen ålder med små barn - med verktyg att granska sig själv och lära känna sig själv bättre är en enormt lönsam satsning. Det är inte bara de som gynnas av satsningen, utan även deras barn. Dessa föräldrar som är utrustade med "livskunskaper" har helt andra förutsättningar att uppfostra sina barn så, att de är "kodade" med självkännedom.

Det är aldrig för sent och ju tidigare desto bättre. Oftast är det någon plötslig och oförväntad kris(sjukdom, någon näraståendes död, en uppsägning) som utlöser en självgranskningsprocess i människan. Sin naturliga "peak" inom emotionell intelligens når människan kring 45-55 års åldern utan medveten satsning. Den åldern kan dock radikalt sänkas med medvetna handlingar och satsningar.

Det är där jag ser min livs-mission och hoppas ingen stoppar min framfart som under-cover life-coach i arbetslivet.

Tack :)

 

Se människor som de är och inte som du föreställer dig att de är

Har tidigare funderat på och också skrivit om detdär med att en del människor vill hålla sitt privata jag och sitt professionella jag helt separat. Samma människor är därmed inte färdiga att t.ex. granska sig själv på djupet under skolningar (via jobbet) etc.

Inget fel med det - vi är alla olika.

Men: tänk om dehär samma människorna hör till dem (majortiteten av oss) som berättar om sig själv till nya människor genom att rabbla upp yrke, studiebakgrund och var man möjligtvis tidigare jobbat. Det är ju ofta en diskussion snabbt börjar kretsa kring jobb.

Så om man inte vill "blotta sig själv" på jobbet och heller inte gör det på sin fritid - när och var gör man det då? Var finns det forum där man kan vara helt sig själv? Och kunde vi alla må bättre av att lite utvidga det forumet?

En utmaning: presentera dig för nya människor du träffar utan att nämna var du jobbar eller vad du studerat. Istället för att fråga "Vad gör du?/Vad jobbar du med?" kunde man fråga "Vad tycker du om att göra? Vad är viktigt för dig?". Garanterar att det blir bättre diskussioner som ger dig en mycket bättre uppfattning om människan du träffar än ifall ni snackade studier/yrken. På den nivån blir det lätt så att motparten kategoriserar/applicerar fördomar och istället för att se människan ser man sin egen "oletus" av hurdan den typens människa är i ens egen världsbild. Bekvämt och bekant, men högst antagligen fel.

Jag tycker våra medmänniskor förtjänar att bli sedda som de är (även på jobbet). Vad tycker du?

Tack :)

 

Från rutiner till vardagsäventyr!

Det är inte bara jag som fastnat vid detdär med nyfikenhet just nu. Eller så är det så, att jag nu märker dessa signaler bättre eftersom jag av någon orsak just nu tänker på det mycket?

Här i dagens HBL några exempel:

(Själv tycker jag det gäller speciellt allt.)

Glad att dethär är temat i marknadsföring för unga!

 

 

Nyfikenhet, öppenhet, spontanitet - alla viktiga egenskaper som lätt faller bort ju mer rutinerad vardagen blir. Se alltså upp - tappa inte de egenskaper som gör vardagen till ett äventyr!

 

Ett litet exempel fråm igår: hade varit i butiken och köpt mat för kvällen. Bredvid butiken hade de öppnat ett nytt sushi-ställe. Vi lekte i parken utanför och J föreslog ifall vi skulle köpa take-away sushi. Min första tanke och kommentar var "men jag köpte just mat för kvällen". Jag hörde själv vad jag sade och kände hur snävt och rutinerat jag tänkte och så släppte jag loss och sa "varför inte!".

 

Jep, det är ganska sorligt att just nu klassas även ett dylikt beteende som att "släppa loss". Det säger mycket om vår vardag och understryker behovet av att öka på nyfkenheten, öppenheten och spontaniteten!

 

Tack :)

Allt handlar om attityd

Bläddrade i en gammal DEKO tidning för att få idéer för vårt hem - har blivit inspirerad att lite inreda.

Fick inga desto mer idéer men stötte på ett citat som jag kunde tillämpa på min attityd mot wearables och quantified self, som jag lite tangerade tidigare.

Replace fear of the unknown with Curiosity

 

 

Egentligen kunde jag tillämpa tanken på det mesta!

 

Tack :)

Do more of what works

Idag hade jag möjligheten att vara med om en time-management föreläsning baserad på 925 designs koncept. Bläddrade snabbt i boken Työkirja, som cirkulerade i salen och som är resultatet av undersökningen om arbetslivet, som gjordes i början av 925 designs historia. Fastnade för ovanstående citat.

Så simpelt. Men ändå så svårt. Vi fortsätter glatt med gamla vanor som vi redan vet att inte för oss i rätt riktining. Varför då? Nå för att det är så svårt att bli av med dem. Och det är det också - rättare sagt omöjligt. Vi kan helt enkelt inte bli av med en vana utan vi måste istället ersätta den med en ny.

Så istället för att fundera på hur vi kunde bli av med en vana borde vi fundera på vad vi kunde göra istället. Vad är det vi strävar efter och vilken vana kunde stöda oss att ta oss närmare? Och ifall att vi inte strävar någonstans utan vill lära oss att vara mer nöjda här och nu - vilken vana kunde stöda oss där?

Oberoende om vart det är vi vill eller vad det är vi skulle vilja bli bättre på så är det högst antagligen någon gammal vana som lägger käppar i hjulet på oss ifall att det går trögt framåt.

Kan du identifiera vilken vana som möjligtvis bromsar din utveckling? Eller vilken vana som tar mer än den ger? När du identifierat den kan du fundera på vilken vana som kunde ersätta den gamla vanan och sedan är det bara att målmedvetet skapa den.

Här krävs tålamod - det är som att till fots småningom börja göra en stig (=nya vanan) bredvid en motorväg (=gamla vanan) så ge inte upp om det känns omöjligt. I längden är det värt det!

Tack :)

Välmående på jobbet - var finns efterfrågan?

Vi funderar mycket på välmående på jobbet. Hur kan vi utveckla "funktionen"? Hur kan vi bäst stå till tjänst till våra interna kunder - arbetstagarna och själva organisationen? Hur kan vi vara agila, relevanta och trovärdiga?

Jag hade en möjlighet att snacka med 20 nya medarbetare som alla hade en del erfarenhet från arbetslivet redan. Jag frågade dem vad de skulle önska sig att arbetsgivaren erbjöd dem inom ramen för ett wellbeing-program. Jag bad dem tänka out-of-the-box i en värld där precis allting är möjligt. Jag uppmuntrade dem att drömma vildt!

Som svar fick jag - efter en lång tystnad - motionssedlar och möjlighet till att ibland distans-arbeta.

Wild.

Insåg att vi möjligen tänker för stort. Att det inte finns efterfrågan för ett extremt agilt, relevant super-program. Att ingen egentligen ens förväntar sig det?

Hur skapa pull-effekt för något som alla skulle må bättre av men som de inte har insett att de behöver? Eller åtminstone aldrig tänkt att arbetsgivaren skulle erbjuda något sådant?

Vad är arbetsgivarens roll? Håller den på att förändras?

Tack :)

What gets measured gets managed?

Peter Drucker sade redan för länge sedan att "What gets measured gets managed".

Idag spenderade jag hela dagen på ett seminarium om Quantified Emplyee. Evenemanget väckte många tankar och - intressant nog - ersatte några gamla tankar med nya.

Quantified self har inte kännats som min grej. Har varit mycket oemottaglig för tips kring ämnet och tyckt att det leder oss på fel spår. Att vi i stället för att mäta  ska känna efter hur vi mår, vad vi känner och vad vi behöver.

Mitt jobb kräver att jag sätter mig in i ämnet och har även börjat följa med något så old school som steg. Jag bär alltså konstant på en stegmätare, vilket är väldigt 90's, men för mig har det nog bevisat något som sades om och om igen idag:

att endast ta i bruk en mätare har redan i sig en stor effekt.

 

Efter att ha tagit i bruk mätaren är jag väldigt medveten om alla möjligheter att röra på mig vs att inte röra på mig. Som resultat har jag dessutom blivit mer mindful i vardagen. Didn't see that coming... M.a.o. har stegmätaren i mitt fall lett till den motsatta effekten än den jag var rädd för och jag känner efter betydligt aktivare nu.

 

Jag är alltså en fullständig nybörjare på quantified self planet och blir knappast någon hifistelijä någonsin, så risken att jag skulle bli en fanatisk wearable-junkie är liten. Men min attityd har definitivt ändrats och denhär dagens program förstärkte intresset ytterligare - speciellt med tanke på "nya" vindar i wearable/health app världen där mindfulness, känslor, kognitiv mätning spelar en allt större roll.

 

Biohakkern Teemu Arina inledde dagen (t.ex. här mer om honom och ämnet):

 

 

Hans tankar känns i mina öron ganska galna, men är också medveten om att vi är påväg åt det hållet.

 

 

Månne Peter Drucker då för länge sedan tänkte tanken att hans mycket kända citat kanske också gäller när det kommer till hälsan/kroppen? Om jag börjar mäta mer, sköter jag då bättre om mig?

 

Vill man börja granska sig själv med hjälp av olika wearables är det bra att hålla i tankarna vad ens målsättning med mätandet är och hur man kan göra det utan att det blir ångestframkallande eller en stressfaktor. Och undvika "misplaced concreteness".

 

Själv ser jag en ökad självkännedom som en av de nyttigaste bieffekterna och det är det jag köper i den här quantified self världen, som jag sakta men säkert ska börja utforska. Har t.ex. alltid tänkt att jag är relativt aktiv i vardagen, men mätaren bevisar motsatsen och är mycket motiverad att öka på vardagsaktiviteten!

 

Även följande tanke kom upp idag:

 

Varje stund lever man endast en gång så det gäller att vara närvarande i stunden -

annors missar man den.

 

Och Korjaamos toalett kompade:

 

 

 

 

Tack :)



Omöjlig ekvation?

En min vän uttryckte det mycket simpelt:
"Många kvinnor försöker vara bra på alla dehär fem områdena:

1. Jobb
2. Familj
3. Kost&matlagning
4. Motion&vila
5. Socialt liv

vilket leder till stress och kaos. Själv fokuserar jag på jobb och familj."

Jag började fundera på saken och vad jag kunde fokusera på och vad jag möjligen kunde välja bort, men råddade bort mig i systemtänk och blev inte alls klokare... Så det jag först hade uppfattat som något fiffigt visade sig vara en illusion.

Väljer man bort aningen 3. eller 4. (eller båda!) har man i längden inga möjligheter/förutsättningar att klara av de andra. Jobba är de flesta tvungna att göra och har man en familj är det naturligt att man vill prioritera den.

För många (som t.ex. jag) är det sociala livet viktigt och har faktist insett att jag mår bäst då jag träffar någon vän/krets så regelbundet att man inte behöver "catch-up" utan att man naturligt kan fortsätta där man blev senast. Just nu tillåter min situation inte riktigt något sådant och det skulle jag vilja åtgärda.

Men summa summarum: vi kan inte sträva till perfektion i alla dedär områdena och jag har redan valt bort det hon inte ens nämnde eftersom hon (och jag) outsource:at det: städning etc. Men de fem helheter hon nämnde - kan man verkligen välja bort någon av dem? Hur jag än vänder och vrider på ekvationen så får jag inte helheten så pass liten att den skulle rymmas i våra 24h per dygn på ett vettigt sätt - även om jag verkligen inte strävar till perfektion i någon av kategorierna.

It is what it is. Mindfulness to the rescue! (Igen..)

Tack :)
 

Sprickande sömmar och nådighet

Tack för denhär, Riikka Venäläinen (i dagens HBL):

Har tidigare redan skrivit lite om ämnet och märker - speciellt i min halvkaotiska verklighet just nu - att sömmarna verkligen går upp här och där mest hela tiden. Känner dåligt samvete mest hela tiden och gör val som antagligen många andra inte skulle göra.

Undrar vad som är det "rätta" att göra då man är super-ivrig över sitt jobb samtidigt som man helst skulle mysa med sin familj hela tiden?

Ångrar absolut inte att jag gick tillbaka på jobb tidigare än planerat - för mig själv är balansen betydligt bättre såhär. Men ur familjens synvinkel är balansen kanske inte bättre...

Familjen mår bäst då när mamman mår bra har man hört och läst om och om igen och jag tror det ligger en sanning i det. Därför tror jag att helheten nu faktist är bättre, trots det kaos jag förorsakat med mitt extempore-beslut.

Dessutom har jag stark tillit till att allt ordnar sig på sätt eller annat. Och så länge jag vet att alla i vår familj får tillräckligt med kärleksvitamin av varandra så är allt bra.

Nådighet och ödmjukhet mot sig själv är också att rekommendera - jobbar på det som bäst själv och hittar mig fortfarande i situationer där jag känner mig otillräcklig åt alla håll. Men innerst inne vet jag att vi alla gör vårt bästa och det ska nog räcka, eller hur?

Tack :)

Rakastan, siis olen

Det var exakt ett år sedan jag gick en kurs, som heter "Rakkauskurssi". Skrev också en hel del här om den - här första inlägget. Kursen drogs av Jenni Kauppila.

På alla sätt en jätte givande kurs märker jag speciellt nu när jag lite blickar tillbaka. Kunde man verkligen få så mycket insikter på en så kort tid? Kunde många av dem ha satt i gång processer som fortfarande rullar på? Kunde man få vänner för livet? Kunde det ha varit en av de mest märkvärdiga etapperna i mitt liv? Mycket möjligt.

Igår hade jag äran att vara med på bokutgivningsfesten, när Jenni gav ut boken "Rakastan, siis olen". Härlig tillställning och kom hem med dethär:

Väntar med spänning på att läsa boken och igen gå igenom ett liknande program som då under kursen. Det kommer att vara annan sak att gå igenom programmet ensam, men som tur har vi ännu kontakt med kurs-kompisarna.

Nu har alltså vem som helst möjlighet att ta del av programmet genom självstudier med hjälp av boken. Programmet är en lite förkortad version (5 veckor) av vad kursen var (8 veckor), men helt säkert mycket intensiva veckor.

Rekommenderar varmt!

Tack :)

 

Klen tröst

Cyklade av och an till jobbet för några möten på min "lediga dag", arbets todo-listan bara växer, lovade gå på ett möte imorgon trots att det är samtidigt som jag borde föra mamma till tandläkaren och så kunde jag inte på föräldraföreningens möte säga nej till att bli ny ordförande. Efter att ha fixat lite reklam till dagisets vårjippo skulle jag just dricka en lugnande kopp yogi-te som alltid kommer med någon underbar hälsning. Idag var hälsningen följande:

Vad det borde ha stått är: "Learn how to say no and how to respect your own boundaries!".

Tack :)

Du kan välja att fokusera på det du gör eller det den andra inte gör - vilket leder till bättre fiilis?

Om några timmar är min två-veckors yh-period över. Blandade känslor: härligt att J kommer hem och familjen blir återförenad. Men samtidigt en känsla av att det på något sätt känns lättare att handskas med dethär "familjeprojektet" ensam eftersom det är så klart och tydligt vem som har ansvaret och vem som gör vad.

Jag har förstått att det är ganska vanligt att det lätt uppstår onödig irritation i många familjer (även i familjer utan barn) när det är lite oklart hur ansvaret är uppdelat. Att man ensam t.ex. diskar glatt men när den andra är där gör man det lite irriterat och fokuserar mer på att den andra inte diskar än på att man själv diskar. Även här skulle alltså Mindfulness hjälpa - fokusera på vad du själv gör istället för att fokusera på vad den andra inte gör.

Har även fortsättningsvis varit riktigt stolt över mig själv: har varit lugn mest hela tiden. Och insett att det ju faktist är mitt eget val att påfrestande situationer (som t.ex spyor i bilen etc) känns mer spända när jag inte är ensam om ansvaret. Eftersom jag bevisat mig själv redan i två veckor att det inte ens kräver någon viljekraft att hållas lugn så tänker jag utmana mig själv och sträva efter att hålla lugnet även när jag delar ansvaret med J.

Någon annan som känner för att utmana sig och fokusera mer på vad en själv gör och inte på vad den andra inte gör och därmed få lite mindfulness-övning på köpet?

Tack :)

En märklig dag

Vilken märklig - och lång - dag. Redan 3.15 blev jag väckt av ljudet av att någon spyr. Det var E, som sedan regelbundet spydde följande 7h. Synd att jag inte hade min steg-mätare på mig - det blev många (spring-)steg när jag sprang mellan vår säng, hennes säng, badrummet och vessan i flera omgångar.

A vaknade också i en pöl av spyor så förväntningarna om att det skulle bli en bra dag var nonexisterande.

Nu sitter jag här, båda sover och ska snart själv lägga mig men kan konstatera att det mot alla odds blev en jättebra dag!

Har läst inspirerande texter (bl.a. den här och den här), har lyckats få in två bra möten, har spunnit vidare på några tankar och fått konkreta åtgärder till stånd, har pysslat, pajat, kramats. Ätit gott. Jumppat lite. Fått en liten dos frisk luft i vårsolen. Varit lugn och litat på att allt ordnar sig. Haft bra mail-diskussioner med potentiella barnvakter av vilka jag kommer att anställa en för maj-juni. Haft en känsla av att pusselbitarna faller på sin plats.

Dessutom har (jobb-)jag fått en känsla av att jag starkt kan påverka vart (jobb-)jag är påväg och en känsla av att (jobb-)jag är påväg åt exakt rätt håll. En blandning av flow, serendipity och hard work.

Att jag just mitt i att jag skrev var och städade en stor spya, bytte lakan, tvättade ett barn och lade henne igen gjorde inte denhär dagen alls sämre. Denhär dagen var igen en dag då det kändes som om någon testade mig och till det säger jag bara:

BRING IT ON!

Tack :)

Testar någon mig?

Idag kändes det lite så... J åkte iväg på en 2 veckors arbetsresa igår och jag har lyckats få ihop ett fint barnvakts-pussel. När jag cyklade iväg till en viktig workshop kl 7.30 idag kändes allting bra och hade hjärnkapacitet för en effektiv arbetsdag - cyklandet har en extra bra effekt! Hade fått ett samtal av barnvakten under workshopen och tänkte att det var något med barnen och när jag ringde upp henne var det hon som var sjuk. Som tur hade hon fått hjälp inkallat och allt var ok och jag bestämde mig för att cykla till ett café nära vårt hem och fortsätta jobba där - med lite mindre ledig hjärnkapacitet. Då fick jag ett kris-samtal från servicehemmet där min mamma bor som krävde en hel del av min hjärnkapacitet så efter det samtalet fanns det liksom inte så mycket kvar.

Förvånansvärt effektiv var jag de följande timmarna och kom hem till lite aviga barn. Evigt tacksam till barnvakt+hjälp som ställde upp! Samtidigt var det någon som renoverar sitt kök rakt ovanför oss och borrljudet var mer eller mindre konstant och vid det skedet var min hjärnkapacitet noll.

Min Most Loving Thing jag gjorde mig själv idag var att behålla lugnet. Att efter maten få iväg oss till bibban och parken och den friska luften. Att laga chokomousse inför imorgon efter att barnen lagt sig. Att konstatera att ikväll kanske jag inte gör något vettigt utan bara degar.

Tack :)

Getting my act together - steg för steg

Söndagen efter kursen. Med andra ord dags att sparka igång 7veckors programmet som ska göra mig highly effective. Dock är problemet kanske det att jag inte vill bli highly effective, utan snarare lugn. Litar på att 7veckors programmet även leder dit, så jag ska sätta igång idag.

En annan motivator är att jag fick den officiella feedback:en från min session om Tidsanvändning och Mindfulness. Någon hade skrivit såhär: "Mycket duktig och inspirerande kvinna. Behaglig att lyssna till, och man kände att hon verkligen visste vad hon talade om.". Något att leva upp till!

Nu ska jag planera min vecka. Få in de viktigaste sakerna först och sedan få in resten omkring dom. Kom inte på något annat verktyg än Outlook så det får lov att duga.

***********

Nu är veckan planerad! Kändes bra att sätta in sådant som "QT med _____". Dom är ju faktist mina Big Rocks.

Här dessutom en kort presentation om The 7 habits of highly effective people, ifall någon snabbt vill få en bild av vad det handlar om:

Tack :)

 

Dagens WeltSchmertz

Läste idag i HBL om Mia Hakovirta och Johanna Kallio som forskat i hur barn ser fattigdom. Intressant läsning som visar att barn i 11-15 års ålder förstår orsaker bakom fattigdom, vilket är glädjande. Dessutom visar det sig att det materiella inte var i fokus, utan snarare det sociala som t.ex hobbyer eller möjligheten att ladda ner de spel som "alla" spelar. Två saker gav mig dock en släng av WeltSchmertz, som jag ganska ofta lider av.

1. Ordval som "sämre jobb" eller uttryck som "föräldrarna kan vara en arbetslös och en städare, eller så kan ena vara på nån fabrik... eller så kan det vara en kock eller nånting." visar att vissa barn redan i 11-15 års ålder har bildat en uppfattning om att det finns "bättre" och "sämre" yrken.
2. "Man ser det på kläderna". Jo, smutsiga och på tok för slitna kläder förstår jag bra men jag hoppas innerligt att vi inte uppfostrar våra barn att titta snett på begagnade, gamla kläder. Efter att via jobbet ha jobbat med ett projekt där textilåtervinning blev mycket bekant så vet jag att det_finns_ingen_vettig_lönsam_lösning_för_att_återvinna_textiler. Anywhere. Jag vet dessutom att våra gamla, lite slitna kläder som vi med gott samvete via UFF/Kontti/Frälsningsarmen skickar till fattiga människor oftast hamnar på soptippen - vilket dessutom kostar mellanhanden pengar. Tyvärr är det så att kläder blivit så billiga att t.o.m. de allra fattigaste hellre köper nytt för en liten slant än tar emot våra gamla kläder. Ser ni trenden? Vad betyder dethär för storleken av soptippen? Att allt fler har råd att köpa nytt och att begagnat inte längre duger när vi dessutom vet att textiler inte återvinns? Scary shit!

Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.

Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?

Tack :)

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)

Medvetenheten sprider sig

Min personliga mission om att sprida medvetenhet om Mindfulness även i arbetslivet fortsatte idag såhär:

Själv trivdes jag bra och tyckte deltagarna, som var hanken-alumner, också fick något ut av det. Men man vet aldrig hurdana förväntningarna varit (även om man börjar med att fråga) så väntar med spänning på feedback. Och nu redan kan jag uppmuntra mig själv att inte fastna vid de negativa orden...

Jag fick själv mycket ut av denhär helheten - egen tid i taxi/flyg/taxi till Vasa Hanken och egen tid tillbaka. Priceless!

Tack :)

Har du bråttom? Glöm klockan!

Skrev i morse om mina erfarenheter från en kurs jag gick i början av veckan. Listade en massa saker jag bestämt mig för att förbättra. Nu har jag dock kommit till den slutsatsen att jag skulle vilja reducera listan till endast en sak, som inte ens fanns med på listan från början.

Vad jag vill lära mig är att agera lugnt i alla situationer. Eliminera den stressade håsaren.

Jag har slutat kolla på klockan i situationer då jag har bråttom, vilket har hjälpt enormt. Ingenting går snabbare av att sätta i håsar-växeln - tvärtom. Nu har jag redan en handfull erfarenheter av situationer där jag medvetet valt att inte titta på klockan och istället agerat lugnt och resultaten är ganska mind-blowing. Med tanke på att dessa situationer även innehållit det svagt oförutsägbara elementet: en 3-årings morgonsysslor.

Jag blir lätt en lite irriterad håsare. Och jag kan berätta att en sådan kommer nog inte långt här i livet med tanke på hur mycket tid och energi som går åt till onödigt yrande.

Pois se minusta.

Kunde du ha nytta av att sluta titta på klockan?

Tack :)

Far from highly effective

Nu är den 2-dagar långa kursen som jag skrev om igår förbi och är tacksam över att jag fick möjligheten att delta. Innehållet var värdefullt och baserade sig på Stephen R. Covey's "7 habits of highly effective people".

Jag har bekantat mig med hans teorier för flera år sedan och t.o.m försökt tillämpa hans principer, men aldrig riktigt lyckats. Får se om denhär gången är annorlunda. Det är meningen att man i sju veckor ska göra en uppgift per dag och eftersom den första uppgiften var att planera sin vecka så kan jag ju inte börja en onsdag, utan är tvungen att vänta till söndagen eller måndagen. Så det börjar bra...

Hur som helst så känns det nog som om jag hade nytta av kursen. Åtminstone var det en bra påminnelse om mycket som redan är bekant men inte integrerat.

De 7 goda vanorna är enligt Stephen R. Covey följande:

1. Var proaktiv - bygg in en paus före din reaktion där du kan välja hur du reagerar, välj dina ord med tanke, fokusera på det du kan påverka, "be the change you want to see"
2. Börja med målet i sikte - definiera slutresultatet innan du agerar, skapa - och lev enligt - en personlig mission statement
3. Gör det viktigaste först - fokusera på det viktigaste, eliminera allt onödigt, planera, var trogen dina värderingar när du står inför ett val
4. Tänk win-win - det finns så det räcker för alla, var både modig och hänsynsfull, gläds över andras vinst
5. Förstå den andra före du gör dig förstådd - öva dig att lyssna empatiskt, för fram din åsikt med respekt
6. Skapa synergi - se värdet i olikhet, sök efter fler alternativ
7. Skärp sågen - ta hand om dig själv så att du kan följa vanorna 1-6

De första tre handlar om att lära sig leda sig själv och uppnå self-mastery, medan 4-6 handlar om samarbetsförmåga.

Själv hittade jag en massa paralleller mellan denhär kursen, coaching och Mindfulness.

Här är några saker jag tänker göra annorlunda som resultat av att ha gått kursen:

1. Göra en plan för våren
2. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Ganska lång lista! Om jag prioriterar den ser den ut såhär:

1. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
2. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Göra en plan för våren
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Jag visste det - detdär med planering skulle inte hamna där i top-3 hur jag än försökte prioritera det. Jag är en bra kortsiktig planerare som kan förutspå nästa steg. Men planering på längre sikt är inte naturligt för mig. Det ska övas mycket i 7-veckors planen där varje vecka börjar med planering, men hur kommer det att gå ifall att den är sist på min lista?

Återstår att se!

Nu har jag suttit här och skrivit istället för att göra det jag satt in i kalendern igår under en övning, vilket var att planera våren.

I am a disaster.

Tack :)

Fungerar "deep stuff" i arbetsmiljö?

Har fått möjligheten att test-köra en management-kurs på jobbet och igår var första dagen.

Under lunchen diskuterades tankar om kursen dittills och jag blev förvånad över hur kritiska folk var. Eller inte förvånad över kritiken per se, men över det faktum att man kanske inte ser sitt eget ansvar i vad man får ut av olika situationer.

Jag tror på att dylika skolningar ger dig ungefär lika mycket som du är färdig att investera och ge av dig själv. Är man inte färdig att blotta sig själv och titta djupt in så kan man knappast få hemskt mycket ut av det hela. Om man har höga förväntningar men inte är färdig att ”mennä itseensä” så har man delvis outsource:at ansvaret för möjligheten att växa som människa. Och det ansvaret kan man inte ge någon annan, eller hur?

 

Det blir ju lätt en besvikelse ifall att man förväntar sig förändring utan att man ger av sig själv. Vad kan det bero på? Varför vill många stanna på ”proffessionella” nivån när förmiddagen gick till att understryka det faktum att sann förändring får man till stånd först när man är färdig att bearbeta sina djupaste förutfattade meningar (som man inte ens är medveten om att man har). Kan man överhuvudtaget förvänta sig att dylika skolningar fungerar i arbetsmiljö? När ska vi se varandra som människor – även i arbetsmiljön? Eller är det bara en liten minoritet som är villiga och färdiga att blotta sig och sin sårbarhet i arbetsmiljön?

Så länge vi inte ser varandra som människor och vågar vara närvarande som sårbara individer kommer vi inte att kunna utnyttja all den potential som finns att tillgå från skolningar som grundar sig på att gå in på djupet och röra om där för att uppnå förändring. Men varje dylikt tillfälle är ett steg i rätt riktning och idag är en ny dag! Kanske det idag är annorlunda? Och kanske för mig dags att verkligen inse att vi alla är annorlunda?

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Sluta vänta på den rätta stunden - just do it!

Hur kommer det sig att man alltid överestimerar hur länge det tar att slutföra en uppgift som känns lite motbjudande? Som att ta sig i kragen och betala räkningar eller städa eller något som för just dig känns jobbigt?

Jag hade en hög med räkningar - både mammas och mina egna - av vilka en del redan passerat förfallodagen p.g.a. resan. Jag hittade inte en passlig stund för att betala dem, men vi vet ju alla att så inte är fallet. Det fanns otaliga passliga och tillräckligt långa stunder under de senaste dygnen men jag helt enkelt fick inte saken gjord.

Just bestämde jag mig att ta mig i kragen och dessutom ta tid - hur länge tar det påriktigt att bekräfta några e-fakturor och betala ca 10 olika räkningar? 7 minuter. Vilket inkluderar lite onödigt yrande.

7minuter. Varför tror jag då att jag måste hitta en 15-30 minuters slot för att få räkningarna betalda? Varför tror jag att minsta lilla task behöver åtminstone 15 minuter fast det ofta handlar om 2 minuter? Är det Outlook-kalendern som omprogrammerat min hjärna?

Det tragikomiska är att jag antagligen skrivit om dethär förr. Om hur ens eget sätt att förhålla sig till tiden dikterar hur mycket tid man tror sig behöva. Jag har föreläst om saken och ska göra det igen nästa vecka. Men själv har jag inte lärt mig trots min medvetenhet om saken. Istället gör jag i praktiken samma misstag om och om igen. Fast lite poäng kan jag ändå ge mig själv eftersom jag t.ex idag tog risken och åtog mig "projektet" (7 minuters-projektet...) trots att det fanns en risk att jag skulle bli avbruten av vaknande barn.

Det är väl det det handlar om - att ta risker. Att inte alltid förvänta sig att ha en allokerad tid för något. Att inte vänta på en lugn stund. En sådan kan man nämligen vänta på förgäves de närmaste åren med små barn i huset. Och de lugna stunderna kan behövas till annat än att betala räkningar.

Tack :)

Työhyvinvoinnin tulosfoorumi - mera bränsle åt mitt grundproblem: oförmåga att fokusera

Igår morse vaknade jag tidigt trots att vi kommit hem från resan sent. Hade bestämt att inte ställa väckarklockan men att ifall att jag råkade vakna, skulle jag ta mig till följande evenemang:

Glad att jag vaknade tidigt! För det första var det en välkommen liten "egen stund" efter intensivt familje-hängande. För det andra träffade jag två kivoga kollegor. För det tredje fick jag igen en massa arbets-inspiration.

Märkte dock en sak som jag redan visste men som igen underströks igår: jag kan inte fokusera. Jag är för hungrig och delar min uppmärksamhet på alltför många saker. Jag vet precis vad jag borde fokusera på, men eftersom det är ganska vagt och exakt bara i mina egna händer så blir det lätt så att jag bara yrar. Speciellt nu då jag lider av sömnbrist efter att ha sovit för lite alltför många nätter i sträck.

Egentligen tillförde gårdagens evenemang mig ingenting som kunde hjälpa mig med mitt egna projekt. Däremot tillförde evenemanget mig med en massa annan info som väckte en massa andra idéer och tankar, vilket i sin tur endast leder till att jag har ännu svårare att fokusera...

Några lösryckta tankar som jag tog med mig från evenemanget:

1. Alexander Stubb uppmanade oss att se till att vi sover tillräckligt, äter fiffigt och rör på oss. Han konstaterade att "skeida tyrehdyttää energiatasoja" och att "tunti liikuntaa antaa kaksi tuntia energiaa päivään". Han underströk att välmående på jobbet mycket handlar om personligt ansvar och att det är fast vid en själv hur man mår. Att insentiv från arbetsgivarens sida fungerar (som exempel nämnde han Pekkaniska med sina "kuntobonukset") och att man själv ska visa gott exempel, speciellt om man är förman.
2. Jukka Takala snackade om att man inte kan förlänga arbetskarriärerna utan att eliminera rötterna till sjukdomarna som leder till arbetsoförmåga. Det handlar om ett långsiktigt arbete och målsättningen är att människan går frisk in i arbetslivet och kommer frisk ut ur arbetslivet vid pensionen.
3. Markku Seuri talade om företag-stat-individ -ekvationen och om att alla vinner när man medvetet satsar på vettig och lämplig arbetshälsovård. Han nämnde också att de psykososiala problemen har mycket att göra med ledarskap, vilket ställer nya krav på arbetshälsovården som kan vara svåra att hantera. Unga är i allt sämre fysiskt skick och de äldres andel av arbetskraften växer. Han ansåg att man inte förstått den fysiska hälsans stora betydelse och hänvisade även till undersökningar som (i USA) kommit fram till att kostnaderna för att inte vara "täböllä töissä" är större än kostnadera för sjukfrånvaro. Grunden till allt är att bli medveten om hur personalen mår och bygga en kunskapsbas på basen av vilken man kan utveckla åtgärder och prosesser som även bör implementeras. Företagen bör inse att det handlar om en lönsam investering - inte en kostnad - att satsa på välmående på jobbet. Och att istället för att släcka bränder och åtgärda problem så ska man titta på hela kedjan som bottnar sig i hur folk väljer att leva sitt liv. Det är nämligen de valen som i längden skapar problemen. Han avslutade med att konstatera att det inte är arbetshälsovårdens anvar att förlänga arbetskarriärer och att man inte ska medikalisera arbetslivets utveckling.

Sedan följde tre intressanta case-exempel, men hade gärna hört exempel från expertorganisationer. Som helhet väckte evenemanget många tankar och igen bekräftades att mycket har gjorts för att förbättra arbetslivet men att det fortfarande finns mycket att göra även om ett stort ansvar ligger hos individen och dess attityd.

Fick alltså mycket ut av evenemanget men samtidigt förstärktes mitt eget grundproblem: oförmåga att fokusera. Kanske jag istället för att sitta och skriva dethär kunde meditera...?

Tack :)
 

Mindfulness + resa med barn = sant?

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i vardagen kräver mycket övning.

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.

Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.

Ett färskt exempel:

Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.

Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...

Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.

Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.

Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.

Tack :)

 

EQ - nyckeln till framgång även i vår tuffa business-värld? 2/2

Det här är en del av en artikel jag publicerade i en intern publikation och följer samma tankar som talet:

"How well are we wired to cope in this fast paced society? Considering the fact that our software has not changed for thousands of years? Our brain is still constantly scanning the environment for possible predators and reacts to all perceived threats in the same way that it did when the predator was actually a real threat.

Everything that is unfamiliar and all situations that give us a feeling of uncertainty or lack of control are predators in disguise. The same goes for advice, feedback and stressing about “have I been sleeping enough?”, “Is my diet healthy enough?” or “do I exercise enough?” And the list goes on.

We have in other words created a world where we are constantly surrounded by these predators and the one who can tame the predators survives. And the one who can communicate in a way that tames the clients’ predators wins. That calls for self-management skills, empathy and emotional intelligence. Are we armed with those skills?

In 1982, future researcher John Naisbitt uttered the following words:

The more high technology around us, the more need for human touch.

What does this mean for us? Is this relevant? And most importantly – how do we make sure we are relevant?

Which are the skills we need to develop in order to stay relevant? In addition to the technical skills we need to develop the following areas:

• Listening skills, in order to really get out of our own head in a conversation and really hear each other
• The skill of asking powerful questions, in order to develop our own and other people’s thinking process
• Curiosity, in order to open up and see all the signals in our environment – not only those we have pre-programmed our brain to spot
• Presence, in order to connect with others and our intuition and strengthen our resilience, which is a muscle that should be trained before really needed

All these elements form the core of coaching. Can you imagine what a powerful combination it is to strengthen these skills in addition to our substance skills?"

Ja, can you imagine? Hur ser det ut på din arbetsplats? Utvecklar man målmedvetet EQ? Ifall inte, borde man? Kan du påverka saken? If I can do it, you can do it!

Tack :)

EQ - nyckeln till framgång även i vår tuffa business-värld? 1/2

Det har gått en stund sedan jag skrev - har varit fullt upp..

Talet jag skrev om och höll för en tid sedan var ett verkligen annorlunda moment under den dagen, vars hela tema var "Digital". Jag var nervös, men det gick riktigt bra och fick en massa bra feedback också. Jag anade inte då hur aktuellt det var att snacka om mänskliga saker/känslor/sårbarhet i vårt arbets-sammanhang...

450 kollegor och jag hoppade på tåget till Tahko efter evenemanget. Vi dansade och festade hela vägen, skidade lite, fortsatte dansa och festa ända tills vi var hemma igen två dygn senare. Verkligen lyckat! Många urdåliga val vad gäller hälsan, men det var värt det! Under hela söndagen sov jag exakt 2h och dansade närmare 15h och hade tagit 43000 steg, vilket säger en del... Man hinner med mycket dans när man inte sover. Hur fiffigt det är är en annan sak...

Minnet av veckoslutet kändes roligt och positivt, tills vi på måndagen fick höra att en av våra kollegor hade gått bort på lördagen. "Sudden illness".

När jag hörde det slog det mig att vi ju verkligen är dödliga. Jag är inte 20år gammal längre. Jag har två barn och har varit flunsig och sjuk sedan januari. Och ändå valde jag att total-ignorera det under Tahko-veckoslutet. Blev både ångestfylld och jätteledsen. Och ännu mer meveten om hur viktigt det är att se till att man vilar ut ordentligt. Laddar batterierna. Stannar upp. Andas.

Med andra ord var timingen för mitt "mjuka" tal bättre än vad jag kunde ha anat. Feedbacken jag fick bevisade dessutom att det finns en efterfrågan. Folk törstar efter mjukare värderingar även i vår tuffa miljö, men få säger det högt. Antagligen tänker man på tok för mycket på vad andra tänker, vilket jag också gjorde och vilket bidrog till min nervositet.

Men nu är jag stolt att jag vågade. Att jag vågade vara sårbar, t.o.m. Röras till tårar på scenen. Att jag vågade säga högt att vi förutom vårt tekniska kunnande behöver något mycket viktigare: EQ.

Så nu är fröet sått. Nu gäller det att vattna och värna om det.

Tack :)

Proof of concept

Sällan får man så snabbt bevis på något som nu. Det var inte mer än under två timmar sedan jag skrev ett inlägg om att det känns som om jag har vatten över huvudet och att det som åt upp min kapacitet helt var funderingarna kring en presentation jag ska hålla inför en stor (och skrämmande) publik om 3 dagar.

Nu, två timmar senare är hela talet skrivet och jag är nöjd. Läste det högt och det var på sekunden så långt som min slot är.

Fick alltså bevis på att det hjälper att skriva ner saker. Det frigör hjärnkapacitet att skriva ner saker. Vilken tur att jag mitt i paniken bestämde mig för att investera en stund i att skriva ner det hela!

Nästa gång du har för mycket saker på gång och känner dig överväldigad - sätt dig ner och skriv ner alla saker som tävlar om din uppmärksamhet. Det funkar!

Tack :)

Hjälp - vatten över huvudet!

Såhär länge tog det att uppnå en första kris i och med den nya livssituationen. Idag var en "ledig dag" då jag (mukamas) inte jobbade och på eftermiddagen märkte jag att det blev för mycket för hjärnan.

Jag funderar konstant på följande saker:

• min presentation jag ska hålla på fredagen inför 1000pers
• allt det praktiska som ska fixas med tanke på vårt wellbeing-programs synlighet på fredagen
• logistiken (J är bortrest, vilket inte gör det hela lättare)
• packandet både inför Tahko och Dubai/Abu Dhabi
• barnvakts-pussel
• mammas nya löständer och allt besvär och all smärta de förorsakat henne och känslan av att vara otällräcklig när jag helt enkelt inte kan vara där för henne så mycket som jag skulle vilja
• båda mina arbetsprojekt som båda skulle kräva en hel del energi och tid
• att min kapacitet kanske inte räcker till
• att min hjärna spricker

Är tacksam över att jag via t.ex. David Rock's böcker och andra artiklar om hjärnan vet att den belastning min hjärna nu handskas med är på tok för stor. Det finns inte en chans i världen att min hjärna skulle klara av att processera allt detdär. Samtidigt dessutom. Men ändå är det just vad jag försöker. Ironiskt nog borde jag om någon veta att det är lönlöst och skadligt men ändå sitter jag glatt (?) i denhär båten och fortsätter med den dödsdömda. Kanske jag undermedvetet är någon sorts masochist när det kommer till sådant här? Under förra vårens Rakkaus-kurssi så identifierade jag den mycket starka rollen jag av någon anledning bär: uhrautuja. Jag har på känn att det är den rollen som även i dethär fallet får för mycket utrymme.

När jag tänker på helheten och skriver ner allt dethär verkar det ju helt löjligt. Hela min familj är frisk, vi har det jätte bra på alla sätt och vi har allt vi kunde önska oss och allt vi behöver för att kunna leva ett tryggt liv. Jag har manifesterat ett drömjobb och dessutom får jag chansen att inspirera 1000pers på fredagen kring ett tema som jag brinner för. Sen får jag åka med flera hundra kollegor till Tahko och nästa vecka med goda vänner till Dubai/Abu Dhabi. Och ändå låg jag på tambursmattan och fällde några tårar och halvt hyperventilerade tidigare idag.

Tur att jag förstår vad det handlar om, att det handlar om överbelastning i mitt prefrontala cortex. Det handlar inte om att min hjärna håller på att spricka eller att jag inte skulle räcka till eller på att jag skulle hålla på att kollapsa. Utan helt enkelt om lite för mycket trafik där i hjärnan. Största orsaken är talet på fredagen som just nu äter upp största delen av kapaciteten och därmed blir det inte mycket kvar för allt det praktiska som borde fixas.

What now?? Mindfulnessövning fungerar inte - har ingen chans att stoppa tankarna kring talet. Promenad och cykling funkar bra, men J är bortrest så jag kommer inte ut. Antagligen är det nu bäst att ta några damtidningar och gå och lägga mig i sängen och bläddra i dom och sedan somna.

Mitt tal "kommer nog till mig", precis som det gjorde senast då jag höll ett liknande tal för mer eller mindre samma publik. Jag litar på det. Kanske redan det att jag vågar lita skulle frigöra lite hjärnkapacitet?

Tack :)

Jag ska försöka. Eller rättare sagt ska jag lyckas!

Om en vecka ska jag stå på scen framför ca 1000 personer och få dem att hjälpa mig att uppnå min vision om en transformerad organisationskultur som bygger på följande element:

 

Närvaro

Uppmärksamhet (konsten att lyssna)

Nyfikenhet (både på sig själv och andra)

 

 

Jag har 5-10 minuter på mig och snubblade just över denhär som beskriver min interna dialog just nu:

 



 



Tack :)

(bilden från www.rachelwestcoaching.com)

Prioriteringen än så länge så som den ska vara

Nästan så att jag har vatten över huvudet i denhär nya situationen med deltidsjobb (som för övrigt lätt skulle kunna sluka upp till 50h per vecka - so much för "deltidsjobb"...).

Men gårdagen gav mig en möjlighet att dubbelkolla min prioritering och allt ok där, som tur.

Hade på morgonen talat med E om fastlagsbullar. Om att vi skulle laga sådana till efterrätt. Hennes ögon lyste av iver när hon med den aktiviteten i tankarna for iväg till dagis.

Jag tog buss och spårvagn till jobbet, hade en till intensiv dag och klockan 14.30 blev jag påmind om ett evenemang jag skulle vara på klockan 18 på kontoret. Min första tanke var: E och fastlagsbullarna!

I normala fall skulle det ha varit helt idiotiskt att ta sig hem från kontoret med spårvagn och buss endast för att ta sig tillbaka till kontoret en stund senare. Men igår kändes det inte idiotiskt utan helt rätt. Det fanns inga alternativ! Jag tog mig hem, stekte lite spenatplättar, monterade fastlagsbullar, såg ivern i Es ögon, fick ge&ta emot kärleksvitamin och så tog jag mig tillbaka till kontoret.

Evenemanget var ett future female evenemang där temat igår var wareable technology and trends. Jag tror dock att den viktigaste "trackern" vi har är vår naturliga inre navigator. Det var den som guidade mig igår och jag hoppas jag nu och i framtiden också i första hand litar på den.

Tack :)

 

Confessions of an unhealthy healthy eater

Dethär är inget vetenskapligt kost-inlägg utan helt enkelt några observationer jag gjort.

Jag tror (bl.a) på detdär med att skära ner på sockerintaget lönar sig. Förra året hade jag herkuton tammikuu, vilket hjälpte mig få kontroll över mitt herkku-intag som under graviditeten spårat ur. Sedan var det dags för en ny urspårning i och med amningen så det blev herkuton tammikuu igen. Märkte samma effekt: det blev allt lättare att på kvällen välja att inte herkuttele.

Det höll i sig ganska bra tills jag någon kväll förra veckan tyckte tillräckligt synd om mig själv för att frossa i choko. Sedan den kvällen är suget där hela tiden. Har läst otaliga artiklar och kollat föreläsningar på youtube om just dethär men det som kanske nog starkast får mig att haja till är att helt i praktiken märka hur kroppen fungerar.

Jag har antagligen skrivit om ämnet förr men jag tror fortfarande på att man kommer långt genom att lyssna på sin kropp. Sedan om man ännu skulle lyckas omsätta det som kroppen berättar till gärningar och val skulle man komma ännu längre...

Jag äter relativt hälsosamt (förutom att jag ibland herkuttelee) och det var länge sedan jag fick min aha-upplevelse om att jag borde röra mig mellan 3 och 7 på hungerskalan som går från 1 (=så hungrig att jag döööör) till 10 (=så mätt att jag spricker). Men fortfarande springer jag glatt hela vägen från 1 till 10 flera gånger per dag, vilket lite underminerar nyttan av att äta hälsosamt och vilket antagligen samtidigt är orsaken till mitt behov att herkuttele. Och tro det eller ej - det var barnprogrammet Galaxi som igår påminde mig om saken. Jag är alltså på den nivån.

Det här med kost/näring är alltså ett område som jag gärna kunde ge lite uppmärksamhet åt. Jag började här och nu med att komma ut ur skåpet här i bloggen som den fullständigt osjälvdisciplinerade och kroppsotrogne typ jag är när det kommer till kost/näring. There - nu är det skrivet svart på vitt.

Tack :)

Ett ödmjukhetsbad

Det absolut överlägset bästa med att ha börjat jobba deltid är att jag plötsligt är en så mycket bättre och mer närvarande mamma. Minns nu att precis samma transformering skedde efter att jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med E.

Jag lyfter på hatten åt dem som är hemma på heltid och klarar av att vara såhär hela tiden. Jag hör helt tydligt inte till dem och det får jag leva med och är därför tacksam över denhär möjligheten.

Vilken rolig förmiddag vi haft med A! Vi har lekt, hassuttele, kramats, kittlats, juksats och skrattat. Dehär stunderna hör till dom bästa i livet är jag säker på men ändå kunde jag inte göra det på heltid även om jag hade möjligheten. Det tragiska är att det inte ens blev lika mycket som nu. Jag skäms att medge att det var ganska sällan sådana stunder skapades och nu undrar jag vad det beror på?

Antagligen blev det för mycket av det goda och en total uttråkning. Att konstant vara i mammarollen passar inte mig och resultatet var vad det var: jag var halft närvarande, blev lätt ansträngd på att jag behövdes och att jag inte kunde koncentrera mig på något och var nästan tvungen att "väkisin" kasta mig in i lekens värld där jag orkade stanna högst några minuter per gång. Nej, jag var verkligen inte någon gosig supermamma på heltid, men på deltid känns allt så rätt och jag kan juksas hur mycket som helst.

Mammor (och många andra) är bra på att ha skuldkänslor och dåliga på ödmjukhet mot sig själv, tror jag. Nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och badar i ödmjukhet, vilket jag tycker ni alla (inte bara mammor) ska göra alltid nu och då eftersom ni är värda det.

Tack :)

Ett budskap åt den alerta

Kom att tänka på en fin stund i Barcelona. Jag hade varit där i exakt ett dygn när jag på fredag förmiddagen mitt i en promenad satte mig ner på en bänk vid gatan och tittade upp. Då råkade (det finns  inga sammanträffanden...) en paketbil med följande text köra förbi:

Hoy puede ser un dia perfecto, 

Y manana será mejor.

Det var precis som det var. En perfekt dag och en ännu bättre dag dagen därpå. Men poängen är att jag i vanliga fall knappast skulle ha lagt märke till budskapet, men tacksam över att jag just då var just där. 

Har haft många jättebra dagar sedan resan och idag vågade jag mig ut på en miniliten lenkki. Kanske jag snart kan börja bygga upp min kondition igen? Kändes inte helt 100% ok ännu heller, men manana será mejor!

Tack :)

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Igår kväll var jag på en tillställning där det i ett skede diskuterades detdär med downshifting i kritisk ton. Argumentet var att någon som fått en dyrbar utbildning borde utnyttja den och återbetala samhället genom värdeskapande arbete och skatter. Att det är oansvarsfullt att downshifta ur det perspektivet. Exemplet som diskuterades var en ekonom som sagt upp sig och studerar nu till yoga-lärare - m.a.o ett case bland många andra liknande.

Jag håller i princip med - ifall att det verkligen är så att de värdeskapande dagarna är över för personen i fråga. Men är de det? Eller kan det hända att de först börjar?

Enligt Elinkeinoelämän keskusliitto (EK) kostar sjukfrånvaro upp till 3 miljarder euro per år. En enda sjukfrånvarodag kostar ca 400 euro. Undrar om någon kunnat uppskatta vad det kostar när folk som har alla förutsättningar att vara friska inte sköter om sig och därmed påverkar sin kapacitet (oftast på lång sikt) negativt? Det här har jag skrivit tidigare om både i bloggen och i Talouselämäs blogg.

Detdär med systemtänk är intressant och kan även tillämpas här:

Tänk om dendär ekonomen med dyr utbildning hoppar av ekorrhjulet, ger utrymme åt någon annan, omskolar sig med egna pengar och genom sitt nya yrke påverkar tio- till hundratals människors arbetsförmåga genom att hjälpa dem stärka både kropp och själ.

Kanske någon som följd av hennes yoga-timmar undviker en försträckning i ryggen, har bättre immunförsvar och kanske därmed minskar sina sjukfrånvarodagar per år? Tänk om den samma personen som följd av yogan orkar längre i arbetslivet? Tänk om personen i fråga sover bättre och därmed presterar bättre varje dag? Tänk om människorna i personens omgivning också påverkas positivt? Tänk om yogan får personen att även bli mer mån om att äta hälsosamt? Tänk om ekonomen/yoga-läraren var den som födde gnistan till förändringen?

Jag efterlyser system- och helhetstänk och uppmanar dig att ställa dig själv frågan: Vad skapar jag för mervärde och hur många människor påverkar jag direkt/indirekt i mitt arbete? Redan min dagliga attityd kan vara värd samma som den utbildning jag fått. Intressant tanke, eller hur?

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Tack :)



 

En osannolik dag

Vilken konstig dag! Efter några arbetsdagar hade jag inget bokat. Så står min 71-åriga faster, som just flyttat från Norge till Finland, plötsligt utanför min dörr på morgonen och så spenderade jag precis hela dagen med henne (och A och senare ochså E och J). Vad som gjorde det konstigt var att vi insåg att vi aldrig i hela vårt liv spenderat så mycket tid tillsammans på tumis. Det var första gången vi ordentligt pratade om alltmöjligt och fick en helt ny inblick i hur det har varit att växa upp i deras familj. Verkligen intressant och på tiden att man för dehär diskussionerna eftersom man aldrig vet när det inte finns någon kvar som kan berätta. Så fråga så mycket ni bara orkar och hinner av era äldre släktingar - det handlar ju om egna rötter och arv.

Min faster är en underbart färgstark person på alla sätt och verkligen underhållande och ärligt sällskap. En av pärlorna från idag var den spontan livsvisdomen som jag avslutar med idag:

Kan man inte glädjas över vardagen kan man f*n gå och hänga sig.

 

 

Tack :)

Tjänar mötet du sitter på sitt syfte?

Det handlar om detdär med närvaro. Var igår på mitt första möte och gjorde besutet att inte röra varken telefonen eller laptop:en. Det krävde en hel del disciplin och jag beslöt att jag medvetet ska sträva efter att helt förändra mitt mötes-beteende. Det var länge sedan jag satt på ett möte men ännu längre sedan jag lyssnade oavbrutet i 1,5h. Jag märkte också att jag var den enda av 7 personer som inte petade på telefonen och/eller laptop:en. Det är nästan som om det blivit helt ok? Som om det hörde till? Ingen som tar illa upp eftersom "alla gör det"?

Möten har blivit forum för folk som individuellt sitter och gör sitt. Dessutom hassar man tid på att upprepa saker åt folk vars input man plötsligt frågar efter men som inte kan ge den direkt eftersom personen inte lyssnat och man därför måste återge diskussionen. Låter det bekant? När killarna bakom Redesigning 925 undersökte arbetslivet för några år sedan identifierade de en massa liknande mönster. Man skulle kunna tro att det handlar om en parodi, men nej - det handlar om arbetslivet. Vuxna människor i arbetslivet. Och jag säger inte att jag skulle vara ett dugg bättre själv - har betett mig precis som en sketch-figur i parodin: Skickat ut möteskallelser utan agenda, förberett mig dåligt, läst och svarat på mail på möten, skamset bett någon upprepa vad de sagt för att kunna ta ställning, dagdrömt, kollat fb, multitask:at, skrivit sms, disrespekterat, trott att ingen märker, intalat mig själv att det är ok och att jag gör mig själv en tjänst.

Jag har förbättrat mig en hel del, men som sagt - ännu en bit att gå tills det inte rycker i mig av abstinens på ett längre möte utan telefon/laptop.

Vår tid är dyrbar och om vi sammankallar ett möte ska vi se till att vi använder den värdefulla tiden till att skapa mervärde tillsammans. Och finns det inte förutsättningar för det så kan vi lika gärna skippa mötet - alla vinner. Tänk på dethär nästa gång du sitter i ett möte och känner tankarna vandra iväg: hur utnyttjar vi bäst denhär tiden vi har tillsammans? Var det nödvändigt att sammankalla ett möte för dethär? Hade det räckt med 15minuter?

Gör något vildt och nytt idag: skicka en möteskallelse på 15 minuter! Oftast brukar man få saker gjorda inom den tid som är given.

Och med din egen tid kan du göra vad du vill, men hassa inte andras tid, jooko? Även om alla själv är ansvariga för sin tid:

The day you start accepting meeting invitations without an agenda

is the day you start wasting your time.

Tack :)





 

Be very careful what you wish for

Man kan säga att jag har ett positivt problem.

Det var en del saker jag hade önskat att skulle gå vägen nu på våren för att stilla min rastlösa själ (och min tomma plånbok) medan jag fortfarande är hemma. Jag önskade a) att jag fick börja jobba med ett utvecklingsprojekt på jobbet b) att jag fick göra några "freelance keikkor" och c) att jag kunde få skriva något någonstans.

Vad jag kanske inte hade räknat med var att allt skulle gå vägen på en gång och nu är all tid som jag allokerat för att förbereda b) bundet till a) (som dessutom blivit 2 projekt istället för ett) medan jag antagligen måste skippa c) - mot min vilja. För att inte tala om vad denhär helheten betyder för stämningen hemma - att jag plötsligt har begränsad tid för det allra viktigaste. Det kan anas redan nu att det påverkar och jag vill göra en "korjausliike" så snabbt som möjligt.

De senaste dagarnas utveckling som har förändrat vår familjs dynamik totalt på en mycket kort tid kräver att vi nu pratar, kommer överens, förstår och lyssnar på varandra - till skillnad mot den relativt ytliga kommunikation som vi och många andra som är mitt i ruuhkavuodet lider av.

Verkligen dags för utvecklings-samtal här - ju tidigare desto bättre. Så varför sitter jag här och skriver medan J tittar på fotboll? Bra fråga!

Tack :)

Första tankarna i nya livssituationen - hello jobb!

Nu har den börjat - den kaotiska vardagen. Jag jobbar alltså tim-baserat och hoppas att jag ska få det hela att gå ihop. Just nu är det lite öppet med vem som ska sköta A och förväntningarna från arbetsgivaren växer. Dessutom kräver min roll konkreta åtgärder/ställningstaganden på löpande band.

Nu är alltså min chans att verkligen testa olika time-management/prioriteringsmetoder. Och framförallt: lära mig detdär med personal boundaries. Det är ju ändå endast jag som kan försvara mig och sätta gränser.

Får jag någon att ta hand om A två dagar i veckan klockan 10-16 så tror jag det fixar sig. Ifall att jag varje vecka måste öda tid och energi på att fixa pusslet om och om igen så kan det bli tight, känns det som.

Eftersom jag får lön på basen av timmarna jag jobbar så ska jag se till att inte göra dedär typiska "välgörenhets-timmarna" som många av oss gör - man kollar lite mail och svarar på dom och gör en massa tankearbete på sin egen tid medan det handlar om aktiviteter som egentligen arbetsgivaren bör betala lön för.

Efter min första "arbetsdag" igår kom jag hem och njöt av familjens sällskap på ett helt annat sätt än efter en dag hemma. Jag vet att jag gjort rätt beslut och trots att det just nu känns lite kaotiskt så kommer situationen att bli win-win på alla sätt. Det blir en bättre balans!

Nu gäller det alltså för mig att:

• Se till att jag har klart för mig när jag jobbar och när jag inte jobbar - kanske jag kan använda något verktyg för att konkret allokera min tid?
• Jobba när jag jobbar och inte jobba när jag inte jobbar - låter så simpelt men i praktiken är det allt annat...
• Känna efter hur jag själv mår och åtgärda saken ifall att något känns fel

Det borde jag redan komma långt med! Och just nu bryter jag redan mot det som står i andra punkten...

Tack :)

Note to self

Ett citat vars ursprung jag inte har en aning om passar bra in med tanke på det jag skrev igår om en kaotisk vardag och hur man ska hanskas med problemsituationer:

Suhtaudu ongelmiin niin rauhallisesti, että pystyt ratkaisemaan ne.

Precis vad jag behöver påminna mig själv om!

Tack :)

Hysteriskt vardags-logistiskt spektakel

För ca 12 år sedan reste jag runt i Syd-Amerika. I Quito stötte jag på en holländsk kvinna som startat en liten resebyrå för äventyr på Galapagos. Hon berättade att hon och hennes man flyttat från Holland för att komma bort från ett stressat samhälle där man endast kunde träffa vänner om man bokade in det i kalendern veckor i förväg. ...och det har knappast blivit bättre på de senaste 12 åren - varken i Holland eller här i Finland.

För ett par dagar sedan talade min vän om att tanken att flytta till "landet" blir allt starkare i och med att vardagen blir allt mer hektisk. Hon ifrågasatte poängen med det hysteriska vardags-logistiska spektaklet. Jag håller helt med! Jag jobbar inte ens och vardagen känns redan överväldigande på något sätt - hur kommer den att kännas sen när jag dessutom ska jobba??

Onödigt att jag ödar tid på att stressa i förväg över hur mycket mer kaotiskt det kommer att bli. Istället kunde jag fundera på hur jag kunde påverka det hela så att det inte blir (känns!!) mer kaotiskt?

För det första ska jag jobba på att inte låta praktiska problem/situationer bli/kännas som "andliga" problem. Jag tror att  jag är mästare på att  ge en större mening åt konkreta, praktiska problem som endast måste skötas och inte kräver desto mer känslomässiga tankar. Men istället för att ta itu med saken ödar jag tid och energi på att blåsa upp det hela till nya proportioner. Det händer i situationer när jag inte helt vet vad jag ska göra. Jag är glad att jag har identifierat dethär mönstret vilket kanske hjälper mig att identifiera dehär situationerna, ta mig själv i kragen och aktivt agera i stället för att bli och fundera på saken. För mig kunde dethär frigöra en massa tid och energi, vilket i sin tur kunde påverka hur kaotisk vardagen känns.

Faktum är att vi har två barn som snart båda går på dagis och vi kommer båda att jobba. Så ser verkligheten ut för många och det har varit ett eget val. Dessutom har jag ett "bonusbarn" som bor på en annan address - min minnessjuka mamma. Så istället för att få hjälp av min mamma i vardagen är det tvärtom - jag hjälper henne. Så ekvationen handlar inte om endast brist på hjälp utan dessutom att min hjälp behövs föutom hemma så även på en annan address. Det har inte varit ett direkt val, men det påverkar helheten och just nu känns det som om det inte var meningen att ha små barn och föräldrar man tar hand om samtidigt. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa min mamma som har gjort så mycket för mig men känslan av att inte räcka till växer. Men jag vet att många även är i den situationen eller mycket mer kaotiska situationer med sjukdomar (egna och/eller barnens), ingen hjälp etc.

Det som dock är helt oberoende av situationens kaotiskhet är hur kaotisk folk upplever sin situation. Med andra ord handlar det om attityd, resiliens och andra psykologiska egenskaper och förutsättningar.

Skulle det för mig hjälpa att flytta till Quito eller till landet? Skulle jag lättare finna ro? Så länge som jag grubblar, funderar, oroar mig och tänker så mycket som jag gör så spelar det knappast någon roll var jag befinner mig. För mig handlar det om att utveckla bättre processer för att handskas med praktiska problem som känns överväldigande. Om att kunna bordlägga saker jag inte direkt kan påverka/behöver någons hjälp med/behöver mera information om. Bearbeta en sak i gången och låta det undermedvetna jobba med de allra svåraste frågorna - utan att aktivt tänka på dem. Coaching är också effektivt precis som att skriva ner saker.

Vardagen är kaotisk. Eller det är ju inte vardagen som är kaotisk utan det är min tolkning av den som är kaotisk. Frågan är vad jag kan göra åt saken?

Tack :)

Klump i magen av förmåner

Eftersom jag nu ska börja jobba deltid var jag tvungen att lite ta reda på vad det innebär från FPA:s synvinkel. Vad kommer jag att vara berättigad till för stöd i den nya situationen och hur jag ska gå till väga för att få dessa stöd.

Ringde till FPA och en jätte hjälpsam man guidade mig i saken och slutresultatet var att jag förutom kotihoidontuki kan ansöka om partiellt vårdbidrag (eller vad det nu heter) ifall att jag jobbar mindre än 22,5h per vecka och någon annan sköter om A.

Efter samtalet fick jag en klump i magen. Måste jag verkligen "få ut allt jag har rätt till"? Jag menar, även om jag inte ansöker om partiellt vårdbidrag så skulle vi klara oss. Vi skulle få mat på bordet och kunna förkorta lån i och med att jag igen skulle lyfta lite lön. Så även om det handlar om "min rättighet" så känns det moraliskt fel efter att ha följt med den senaste diskussionen om vårt välfärdssamhälle. Är fullt medveten om att det finns många som är helt beroende av dessa stöd men det finns också en hel del som skulle klara sig riktigt bra utan. Jag tror det var Katainen som i någon intervju i början av året undrade om man verkligen måste få allt man har rätt till? Nu undrar jag ifall man istället i talkoanda kunde avstå och låta pengarna användas där de verkligen behövs? Fast det är ju skattebetalarna som står för dessa förmåner, kan någon invända. Sant. Men ändå?

Glömmer aldrig när jag blev kallad till banken för att prata om mina förmåner som nyckelkund ca år 2002. Jag undrade ifall de hade ett system för att överföra dessa förmåner till någon som behöver dom mer än jag och konstaterade att det ju är lite bakvänt att jag ska få förmåner istället för dom som har mindre än jag. Bank-typen bara stirrade och visste inte vad hon skulle säga. Jag föreslog att de skulle utveckla ett sådant system men har inte hört om något sådant system ännu..? Förstår inte riktigt detdär med förmåner för sådana som redan har? Och då har jag inte mycket, men så att jag än så länge klarar mig. Borde inte det räcka?

Eller borde jag kanske fundera på varför förmåner ger mig dåligt samvete? Är den känslan besläktad med mina svårigheter att be om hjälp? Är det kanske jag som har issues?

Tack :)

Be careful what you wish for

Skrev igår kort om coaching och avslutade med orden:
"Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?"

Nu kan jag inte konstatera annat än att: be careful hat you wish for!

Morgonens session gick bra och min fiilis var på topp eftersom jag just före sessionen fick höra att jag får börja jobba på tim-basis med start så snabbt som möjligt. Välmående på jobbet och coaching i fokus. Just precis en sådan set-up som jag önskat men kanske inte ens vågat drömma om. Jag vet att det kommer att bli en hel del jobb, men nu kan jag kanalisera min energi som just nu sprids på på tok för många olika saker/intressen. Någon utomstående (min arbetsgivare i dethär fallet) tvingar mig att fokusera och jag tackar och tar emot eftersom jag knappast hade lyckats fokusera själv.

Det inger någon sorts hopp om en bättre framtid när en relativt stor organisation satsar på dethär och nu gäller det för mig att bevisa att det är värt det. Hur man räknar ROI på denhär investeringen är en annan fråga, men jag litar på att värdet känns, syns och märks.

Jag är verkligen tacksam över denhär chansen och även lättad eftersom jag märker att allt intensivt lobbande bär frukt.

Nu ska jag fundera på bisaker, som att vem ska ta hand om A medan jag jobbar..? Jag är helt säker att det löser sig! Och att denhär helheten gör mig till en bättre mamma!

Tack :)

Magin i coaching

Idag har jag fått jobba. Och "få" är verkligen det rätta verbet att använda här eftersom det varit så givande och roligt. Jag ska imorgon hålla en intro-session i coaching åt en avdelning på jobbet och har förberett materialet idag och blev igen påmind det magiska i coaching.

Jag tror starkt på att en integration av coaching-mentaliteten i företagskulturen är ett steg i rätt riktning när det gäller att tackla förändringar och maximera välmåendet och potentialen hos individen (vilket inte enligt mig är en paradox).

En coaching-mentalitet i en organisation leder (bl.a) till

• högre kvalitet i alla möten individer emellan (=att lyssna och bli hörd - sällsynt...)
• möjligheten att få fram det bästa i sig själv och sina medarbetare
• inlärning som sker som resultat av personliga insikter istället för top-down "kommandon"
• att alla - oavsett roll eller nivå - ser sitt ansvar som en "everyday leader", vars beteende påverkar omgivningen och bidrar till atmosfären
• att nyfikenhet och kreativitet blomstrar

Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?

Tack :)