Det har gått en stund sedan jag skrev - har varit fullt upp..
Talet jag skrev om och höll för en tid sedan var ett verkligen annorlunda moment under den dagen, vars hela tema var "Digital". Jag var nervös, men det gick riktigt bra och fick en massa bra feedback också. Jag anade inte då hur aktuellt det var att snacka om mänskliga saker/känslor/sårbarhet i vårt arbets-sammanhang...
450 kollegor och jag hoppade på tåget till Tahko efter evenemanget. Vi dansade och festade hela vägen, skidade lite, fortsatte dansa och festa ända tills vi var hemma igen två dygn senare. Verkligen lyckat! Många urdåliga val vad gäller hälsan, men det var värt det! Under hela söndagen sov jag exakt 2h och dansade närmare 15h och hade tagit 43000 steg, vilket säger en del... Man hinner med mycket dans när man inte sover. Hur fiffigt det är är en annan sak...
Minnet av veckoslutet kändes roligt och positivt, tills vi på måndagen fick höra att en av våra kollegor hade gått bort på lördagen. "Sudden illness".
När jag hörde det slog det mig att vi ju verkligen är dödliga. Jag är inte 20år gammal längre. Jag har två barn och har varit flunsig och sjuk sedan januari. Och ändå valde jag att total-ignorera det under Tahko-veckoslutet. Blev både ångestfylld och jätteledsen. Och ännu mer meveten om hur viktigt det är att se till att man vilar ut ordentligt. Laddar batterierna. Stannar upp. Andas.
Med andra ord var timingen för mitt "mjuka" tal bättre än vad jag kunde ha anat. Feedbacken jag fick bevisade dessutom att det finns en efterfrågan. Folk törstar efter mjukare värderingar även i vår tuffa miljö, men få säger det högt. Antagligen tänker man på tok för mycket på vad andra tänker, vilket jag också gjorde och vilket bidrog till min nervositet.
Men nu är jag stolt att jag vågade. Att jag vågade vara sårbar, t.o.m. Röras till tårar på scenen. Att jag vågade säga högt att vi förutom vårt tekniska kunnande behöver något mycket viktigare: EQ.
Så nu är fröet sått. Nu gäller det att vattna och värna om det.
Tack :)
Talet jag skrev om och höll för en tid sedan var ett verkligen annorlunda moment under den dagen, vars hela tema var "Digital". Jag var nervös, men det gick riktigt bra och fick en massa bra feedback också. Jag anade inte då hur aktuellt det var att snacka om mänskliga saker/känslor/sårbarhet i vårt arbets-sammanhang...
450 kollegor och jag hoppade på tåget till Tahko efter evenemanget. Vi dansade och festade hela vägen, skidade lite, fortsatte dansa och festa ända tills vi var hemma igen två dygn senare. Verkligen lyckat! Många urdåliga val vad gäller hälsan, men det var värt det! Under hela söndagen sov jag exakt 2h och dansade närmare 15h och hade tagit 43000 steg, vilket säger en del... Man hinner med mycket dans när man inte sover. Hur fiffigt det är är en annan sak...
Minnet av veckoslutet kändes roligt och positivt, tills vi på måndagen fick höra att en av våra kollegor hade gått bort på lördagen. "Sudden illness".
När jag hörde det slog det mig att vi ju verkligen är dödliga. Jag är inte 20år gammal längre. Jag har två barn och har varit flunsig och sjuk sedan januari. Och ändå valde jag att total-ignorera det under Tahko-veckoslutet. Blev både ångestfylld och jätteledsen. Och ännu mer meveten om hur viktigt det är att se till att man vilar ut ordentligt. Laddar batterierna. Stannar upp. Andas.
Med andra ord var timingen för mitt "mjuka" tal bättre än vad jag kunde ha anat. Feedbacken jag fick bevisade dessutom att det finns en efterfrågan. Folk törstar efter mjukare värderingar även i vår tuffa miljö, men få säger det högt. Antagligen tänker man på tok för mycket på vad andra tänker, vilket jag också gjorde och vilket bidrog till min nervositet.
Men nu är jag stolt att jag vågade. Att jag vågade vara sårbar, t.o.m. Röras till tårar på scenen. Att jag vågade säga högt att vi förutom vårt tekniska kunnande behöver något mycket viktigare: EQ.
Så nu är fröet sått. Nu gäller det att vattna och värna om det.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar