Snubblade över några Ted Talks (
1,
2,
3) av och
en intervju med Lissa Rankin (MD) igår.
Rekommenderar varmt, men i mycket korta drag är hennes story/budskap följande:
Lissa Rankin är en erfaren läkare som i sitt jobb kände sig frustrerad av många orsaker, men bl.a. eftersom hon ibland inte kunde komma fram till en diagnos åt patienter som helt tydligt hade svåra symptom men var friska på papper. Efter år av hårt arbete hittade hon sig själv i samma båt och småningom började hon forska i saken. Hon blev allt mera intresserad av mind-body helheten och forskade bl.a. kring placebo effekten och stress-mekanismen. Hennes forskning och erfarenheter stöder mycket av det som just nu snackas om överallt: betydelsen av att stanna upp, låta intuitionen guide:a oss, låta hjärnan/sinnet varva ner och därmed låta kroppen göra det som den gör bäst: tjäna oss och hålla igång den naturliga läkningsmekanismen. Alltså den som attackerar virus, bakterier, flunsor, cancer-celler, infektioner av alla de slag och ser till att vi hålls friska.
Före jag snubblade över Lissa Rankin och hennes tankar och forskning hade jag insett ett mönster i mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt ordentligt sjuk, men haft mycket flunsor. I högstadiet minns jag att min bästa vän sade "Det är alltid något fel med dig!" och det var sant. Långa, sega flunsor var min vardag. Och just nu känns det som om långa, sega flunsor är min vardag igen vilket får mig att inse att det de facto fanns en period i mitt liv då de inte var min vardag. Då jag kände mig frisk och stark. Då mycket annat också gick rätt.
Själv trodde jag att det handlade om att jag "hittat mig själv" i och med life coach kursen och att jag därmed började leva ett liv där jag var mera trogen mina värderingar och gjorde mer medvetna val. Nu inser jag att det delvis handlade om det faktum att mitt livs största orosmoment försvann över en natt. Orosmomentet hade slukat största delen av min energi nästan hela mitt liv och bidragit till konstant oro - en situation där min kropp egentligen konstant var i ett tillstånd av stress. Det är först nyligen jag insett att under började hända i mitt liv i samband med det. All den energi som varit bunden fanns plötsligt till mitt förfogande och kunde utnyttjas, vilket jag gjorde. Nästan så jag blev maniskt nyfiken och slukade information om alltmöjligt och samtidigt förverkligades drömmar på jobbet och utanför. Trenden fortsatte tills jag märkte att jag inte hade samma energi. Att flunsorna igen hittade mig. Och ganska snabbt insåg jag vad det handlade om - mitt orosmoment började sakta men säkert uppenbara sig igen, dock i annan form.
Stora frågan är: vad ska jag göra för att undvika att min energi igen slukas? Jag har nämligen insett en sak (hur kvasit det än låter): det finns saker som slukar energi men som du lätt kan låna energi ifrån när det behövs. Sedan finns det saker som slukar och binder energi - med andra ord är den inte möjlig att lösgöra vid behov. Så var fallet med mitt orosmoment tidigare och det är något jag verkligen vill undvika.
Speciellt efter att ha bekantat mig med Lissa Rankins teorier.
Jag har behandlat stress-mekanismen tidigare, men i korthet handlar det om en stressor som väcker amygdalan som får igång stress-responsen (flykt- och kampresponsen) som resulterar i utsöndring av stresshormoner i kroppen. Sympatiska nervsystemet aktiveras och vi hittar oss i ett tillstånd som behövs för att klara oss levande ur en situation då t.ex ett lejon jagar oss, vilket inte händer så ofta. Samma händer då vi är stressade på jobbet, känner oss hotade (både fysiskt och mentalt), oroar oss (ofta i onödan), känner oss ensamma, är otrogna våra värderingar, har ångest, är pessimistiska etc. Tyvärr vet inte vår amygdala ifall vi blir jagade av ett lejon eller ifall vi oroar oss över saker vi absolut inte kan påverka - vilket många av oss är bra på.
Än sen då? Jo, vi vet alla att en passlig stress-halt är bra för oss och att för mycket stress är dåligt. Jag har listat konsekvenserna i mitt tidigare inlägg men det som var nytt för mig (eller jag hade inte tänkt på saken ur den synvinkeln) var att kroppens naturliga självläkande mekanismer hämmas totalt då det sympatiska nervsystemet är aktiverat. Vilket ju skulle förklara varför jag så lätt var sjuk när jag oroade mig en massa, varför jag var frisk och stark när jag inte gjorde det och varför långa och sega flunsor igen blivit en del av mitt liv i samma takt som oroandet ökat.
Vad kan jag göra åt saken? Jag kan aktivera det parasympatiska nervsystemet och få igång en "relaxation-respons" genom att meditera, skratta, vara den jag är, hjälpa andra, vara optimistisk etc. Men utan att åtgärda grundorsaken till att min amygdala konstant tror att jag blir jagad av ett lejon så blir effekterna inte långvariga.
Här ser jag Mindfulness komma in i bilden. Det handlar om mycket som jag inte går in på nu, men främst om att acceptera. It is what it is. Jag vet redan nu att jag haft mycket nytta av det lilla jag vet om Mindfulness och de oregelbundna (främst informella) övningarna jag gjort. Därför tror jag också att nyckeln till att undvika att min energi slukas finns där.
Jag har länge tänkt att all oro man tillåter sig själv att ruva på i längden gör skada på ett eller annat sätt. Att det handlar om giftiga frön man planterar i sig som kan börja växa. Men nu inser jag att det istället är så att oron förhindrar kroppen att göra sig av med olika "giftiga frön" och att vi istället för att fokusera på att eliminera fröna ska stärka kroppen (inte bara musklerna utan alla celler genom att stärka vårt sinne (=mind) som reglerar hormonerna, neurotransmittorerna etc.) så att den fungerar så som det var meningen.
Lissa Rankin ställer frågan: What does your body need in order to heal?
Tack :)
