Allt handlar om attityd

Bläddrade i en gammal DEKO tidning för att få idéer för vårt hem - har blivit inspirerad att lite inreda.

Fick inga desto mer idéer men stötte på ett citat som jag kunde tillämpa på min attityd mot wearables och quantified self, som jag lite tangerade tidigare.

Replace fear of the unknown with Curiosity

 

 

Egentligen kunde jag tillämpa tanken på det mesta!

 

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Proof of concept

Sällan får man så snabbt bevis på något som nu. Det var inte mer än under två timmar sedan jag skrev ett inlägg om att det känns som om jag har vatten över huvudet och att det som åt upp min kapacitet helt var funderingarna kring en presentation jag ska hålla inför en stor (och skrämmande) publik om 3 dagar.

Nu, två timmar senare är hela talet skrivet och jag är nöjd. Läste det högt och det var på sekunden så långt som min slot är.

Fick alltså bevis på att det hjälper att skriva ner saker. Det frigör hjärnkapacitet att skriva ner saker. Vilken tur att jag mitt i paniken bestämde mig för att investera en stund i att skriva ner det hela!

Nästa gång du har för mycket saker på gång och känner dig överväldigad - sätt dig ner och skriv ner alla saker som tävlar om din uppmärksamhet. Det funkar!

Tack :)

Min genväg till zen

I morse hade jag möjligheten att igen dyka in i artiklarnas värld. Läste bl.a. om några nya undersökningar kring mindfulness (1, 2), min goda väns fenomenala blogg-inlägg gällande hjärnan och HR, några artiklar gällande allas vår tidstjuv e-mailen och hela Milestone's hemsida. Allt det där före A vakna och det bara surrade i hjärnan av inspiration, nyfikenhet och vilja att på något sätt få utlopp för alla nya tankar och all energi. Sedan vaknade A och antagligen glömde jag de flesta av mina nya tankar ganska snabbt medan jag lekte med klossar, bykade, lagade mat och lekte lite till.

Läste om Jonas von Essen (världsmästare i Minne) i Februari numret av Norvegian i flyget till Barcelona. Han sade bl.a. såhär:

"The internet is making us more stupid, because the information is being stored outside of our minds. If you really want to use information, it's vital to actually get it in your brain, where it comes alive. It's the mash-up in your head that's interesting, and which allows you to come up with new thoughts and new ideas."

Två mycket bra poänger som båda är relevanta här:

1. Jag läste en massa på en kort tid och vet att jag då ofta medvetet väljer att inte registrera allt eftersom jag vill spara kapacitet i min PFC (prefrontala cortex) och kan ju återvända till artikeln när som helst -> jag outsource:ar "min kunskap", men hassar energi på att memorera var artikeln fanns.
2. Under den korta perioden jag tankar information så hinner det ändå hända en del av dedär "mash-up"s Jonas syftar på. Nästan så att jag fysiskt känner hur det bildas nya kopplingar medan informationen sugs in och blandas. Dock tyvärr mest just där i PFCn därifrån allt snabbt försvinner när A vaknar och dagens sysselsättningar avlöser varandra non-stop.

Mina 3 dygn i Barcelona då jag inte egentligen läste eller funderade något alls innebar att det varken surrade av tankar eller uppstod mash-ups/insikter. Och tro mig - det var skönt. Lärde mig alltså något så självklart som att det endast gäller att stoppa intaget av information för att vara helt zen. Behöver inte åka utomlands nästa gång jag behöver en total time-out - jag kommer långt med att stänga alla böcker, tidningar och koppla bort nätet.

Tack :)

Tankar i flyget från Barcelona

Att åka till Barcelona ex tempore är ett av de bästa besluten jag gjort.

Resan var på alla sätt jättelyckad. Jag planerade ingenting, hade inga ambitioner och var faktist mindful sgs hela tiden. Jag njöt av varje sekund och mina tankar var varken hemskt avancerade eller överraskande. Kände precis samma känslor som när jag första gången besökte Barcelona 1997 med mina föräldrar efter vilket jag ringde min vän och meddelade henne att vi skulle åka till Barcelona efter Gymnasiet för ett år. Det gjorde vi och det blev ett oförglömligt år på många sätt.

Främst var jag nu helt overwhelmed av våra gamla "hoods". Det är så vackert där och känner mig hemma på alla de små gränderna kring el Borne. Egentligen är det något i Barcelona som får mig att känna mig hemma överallt! Det låter kanske lite överdrivet men det faktist bubblade av livsglädje inom mig när jag gick omkring utan någon som helst plan.

Omständigheterna var också perfekta: blå himmel, 19 grader och relativt lite turister. Dagarna kändes varken för korta eller långa - precis som hela själva resan.

Blev det några intressanta insikter eller aha-upplevelser? Tankar som inte fått utrymme i min vardag? Inte egentligen - kändes mer som om jag fick ro att helt enkelt inte tänka på något alls. Varken praktiskt eller djupt. Och det kan jag säga att gjorde godare än gott och var på alla sätt uppfriskande.

Insåg att jag inte tillåter mig själv att koppla av i min vardag även om jag är expert på det. Paradoxalt på många sätt och jag undrar vad det beror på? Eller kanske viktigare skulle vara att undra vad jag kan göra åt saken?

Att fylla all tid med något meningsfullt/fiffigt och att optimera sysslor känns mindre vettigt efter denhär resan. Jag har levt enligt just in time principen (t.o.m. fött enligt den principen) och undvikit att vara någonstans i förtid "i onödan". Nu inser jag att kanske alla de stunder man väntar på något kunde användas till att koppla av, meditera, förbereda sig mentalt inför det man väntar på. Att de stunder egentligen är allt annat än "onödiga", utan snarare dyrbarare än vi kan förstå. Livsviktiga?

Det var en av de få tankar som snurrade i mitt huvud när jag yrade runt, runt i närheten av platser där minnen för livet bildades. Under ett år då jag inte optimerade, planerade eller funderade utan faktist levde för fullt. På gott och ont.

Tack :)

Tankar i flyget till Barcelona

J's ord kvällen innan jag reste var en räddning. Jag talade högt om mina känslor inför resan - hur jag med spänning ser fram emot alla tankar jag kommer att tänka (eller inte tänka) när jag äntligen får lite utrymme för mig själv. Jag berättade om mina planer att inte läsa för att maximera utrymmet och hur det lite skrämde mig att plötsligt ha så mycket utrymme.

J var en aning förundrad och sade "kan du inte bara njuta av din semester?". Så simpelt, så självklart men så - förbjudet..? Kan jag bara åka iväg och njuta för mig själv? Kan jag?? Antagligen är jag själv den enda som ifrågasätter det. Såklart att jag kan! Jag har all rätt i världen att göra det. Och även om jag inte skulle ha lagat mat, ordnat barnvakt och lidit av dåligt samvete så har jag rätten till det.

Dessutom började tanken att inte läsa och endast tänka/skriva kännas helt fel, så jag packade med mig två böcker och köpte en ny på flygfältet.

Glöm diy retreat tanken - hemmotteluloma it is!

Tack :)

Kontraproduktiva val

...spinner vidare på det jag igår lite skrapade på ytan:

Gick till läkaren p.g.a. min flunsa för ett par veckor sedan och blev ordinerad vila. Inte helt lätt med småbarn i huset, tänkte jag. Dock har jag insett att det inte är barnen som inte tillåter mig vila utan helt jag själv.

Att vila handlar inte endast om fysisk vila har jag märkt. Jag har mest degat hemma, men precis varenda en sekund jag varit vaken har jag antingen skött om barn eller stillat min nyfikenhet. Har läst, funderat och läst lite till. Lyssnat på föreläsningar, läst, funderat, grubblat och kanske gjort anteckningar.

Så jo, jag har vilat fysiskt, men mentalt har jag varit aktivare än på länge. Har tänkt att eftersom jag ändå inte kan göra något och är "på jäähy" från livet så kan jag utnyttja denhär "jäähyn" till att lära mig nya saker, bilda nya anslutningar i min hjärna, utveckla mitt eget ramverk genom vilket jag analyserar allt det jag tar in. Vad jag inte har insett förrän igår är att jag antagligen genom det valet hämmat min tillfriskning. Jag har helt enkelt inte kopplat av överhuvudtaget. På fyra veckor.

Inte så konstigt att mitt mående inte blir bättre så nu är det dags att tillåta mig bara vara och samtidigt ge allt det jag matat min hjärna med sjunka in. Om jag aldrig kopplar av har den nya informationen aldrig en chans att nå längre än till mitt arbetsminne, därifrån den sedan försvinner för att ge utrymme för ny information.

M.a.o. har mitt val både hämmat min tillfriskning och - paradoxalt nog - min kapacitet att lära mig nytt. Inte helt optimalt... Dags för smartare val!

Tack :)

Får din kropps självläkande mekanism göra sin grej?

Snubblade över några Ted Talks (1, 2, 3) av och en intervju med Lissa Rankin (MD) igår.

Rekommenderar varmt, men i mycket korta drag är hennes story/budskap följande:

Lissa Rankin är en erfaren läkare som i sitt jobb kände sig frustrerad av många orsaker, men bl.a. eftersom hon ibland inte kunde komma fram till en diagnos åt patienter som helt tydligt hade svåra symptom men var friska på papper. Efter år av hårt arbete hittade hon sig själv i samma båt och småningom började hon forska i saken. Hon blev allt mera intresserad av mind-body helheten och forskade bl.a. kring placebo effekten och stress-mekanismen. Hennes forskning och erfarenheter stöder mycket av det som just nu snackas om överallt: betydelsen av att stanna upp, låta intuitionen guide:a oss, låta hjärnan/sinnet varva ner och därmed låta kroppen göra det som den gör bäst: tjäna oss och hålla igång den naturliga läkningsmekanismen. Alltså den som attackerar virus, bakterier, flunsor, cancer-celler, infektioner av alla de slag och ser till att vi hålls friska.

Före jag snubblade över Lissa Rankin och hennes tankar och forskning hade jag insett ett mönster i mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt ordentligt sjuk, men haft mycket flunsor. I högstadiet minns jag att min bästa vän sade "Det är alltid något fel med dig!" och det var sant. Långa, sega flunsor var min vardag. Och just nu känns det som om långa, sega flunsor är min vardag igen vilket får mig att inse att det de facto fanns en period i mitt liv då de inte var min vardag. Då jag kände mig frisk och stark. Då mycket annat också gick rätt.

Själv trodde jag att det handlade om att jag "hittat mig själv" i och med life coach kursen och att jag därmed började leva ett liv där jag var mera trogen mina värderingar och gjorde mer medvetna val. Nu inser jag att det delvis handlade om det faktum att mitt livs största orosmoment försvann över en natt. Orosmomentet hade slukat största delen av min energi nästan hela mitt liv och bidragit till konstant oro - en situation där min kropp egentligen konstant var i ett tillstånd av stress. Det är först nyligen jag insett att under började hända i mitt liv i samband med det. All den energi som varit bunden fanns plötsligt till mitt förfogande och kunde utnyttjas, vilket jag gjorde. Nästan så jag blev maniskt nyfiken och slukade information om alltmöjligt och samtidigt förverkligades drömmar på jobbet och utanför. Trenden fortsatte tills jag märkte att jag inte hade samma energi. Att flunsorna igen hittade mig. Och ganska snabbt insåg jag vad det handlade om - mitt orosmoment började sakta men säkert uppenbara sig igen, dock i annan form.

Stora frågan är: vad ska jag göra för att undvika att min energi igen slukas? Jag har nämligen insett en sak (hur kvasit det än låter): det finns saker som slukar energi men som du lätt kan låna energi ifrån när det behövs. Sedan finns det saker som slukar och binder energi - med andra ord är den inte möjlig att lösgöra vid behov. Så var fallet med mitt orosmoment tidigare och det är något jag verkligen vill undvika.

Speciellt efter att ha bekantat mig med Lissa Rankins teorier.

Jag har behandlat stress-mekanismen tidigare, men i korthet handlar det om en stressor som väcker amygdalan som får igång stress-responsen (flykt- och kampresponsen) som resulterar i utsöndring av stresshormoner i kroppen. Sympatiska nervsystemet aktiveras och vi hittar oss i ett tillstånd som behövs för att klara oss levande ur en situation då t.ex ett lejon jagar oss, vilket inte händer så ofta. Samma händer då vi är stressade på jobbet, känner oss hotade (både fysiskt och mentalt), oroar oss (ofta i onödan), känner oss ensamma, är otrogna våra värderingar, har ångest, är pessimistiska etc. Tyvärr vet inte vår amygdala ifall vi blir jagade av ett lejon eller ifall vi oroar oss över saker vi absolut inte kan påverka - vilket många av oss är bra på.

Än sen då? Jo, vi vet alla att en passlig stress-halt är bra för oss och att för mycket stress är dåligt. Jag har listat konsekvenserna i mitt tidigare inlägg men det som var nytt för mig (eller jag hade inte tänkt på saken ur den synvinkeln) var att kroppens naturliga självläkande mekanismer hämmas totalt då det sympatiska nervsystemet är aktiverat. Vilket ju skulle förklara varför jag så lätt var sjuk när jag oroade mig en massa, varför jag var frisk och stark när jag inte gjorde det och varför långa och sega flunsor igen blivit en del av mitt liv i samma takt som oroandet ökat.

Vad kan jag göra åt saken? Jag kan aktivera det parasympatiska nervsystemet och få igång en "relaxation-respons" genom att meditera, skratta, vara den jag är, hjälpa andra, vara optimistisk etc. Men utan att åtgärda grundorsaken till att min amygdala konstant tror att jag blir jagad av ett lejon så blir effekterna inte långvariga.

Här ser jag Mindfulness komma in i bilden. Det handlar om mycket som jag inte går in på nu, men främst om att acceptera. It is what it is. Jag vet redan nu att jag haft mycket nytta av det lilla jag vet om Mindfulness och de oregelbundna (främst informella) övningarna jag gjort. Därför tror jag också att nyckeln till att undvika att min energi slukas finns där.

Jag har länge tänkt att all oro man tillåter sig själv att ruva på i längden gör skada på ett eller annat sätt. Att det handlar om giftiga frön man planterar i sig som kan börja växa. Men nu inser jag att det istället är så att oron förhindrar kroppen att göra sig av med olika "giftiga frön" och att vi istället för att fokusera på att eliminera fröna ska stärka kroppen (inte bara musklerna utan alla celler genom att stärka vårt sinne (=mind) som reglerar hormonerna, neurotransmittorerna etc.) så att den fungerar så som det var meningen.

Lissa Rankin ställer frågan: What does your body need in order to heal?

Tack :)

Du vet väl om att du är värdefull?

Maria Pettersson avslutade sin kolumn ”19 vuotta ja eläkkeellä” i nyaste NYT (20/2013) såhär:

”Nostetaan vaan [eläkkeellejäämisen] alaikärajaa. Mutta mietitään ensin, miten saadaan ihmiset pysymään töissä edes 63-vuotiaiksi?”

Just dendär frågeställningen har jag funderat mycket kring och känner starkt att jag vill vara med och påverka saken. Jag vill bidra till att så många som möjligt som har grundförutsättningarna på plats kan jobba, vill jobba och njuter av att jobba och därmed vara med och upprätthålla vårt välfärdssamhälle – som biprodukt av eget välmående.

Hur man än vänder och vrider på saken så handlar det ju nog i grund och botten om individen. Det är alltså individens välmående jag vill fokusera på och samtidigt hoppas jag också att alla förstår sin egen roll i ”systemet”. Precis som det bevisats om och om igen att en arbetstagares arbetsmotivation påverkas av huruvida han/hon ser och förstår hur hans/hennes arbetsinsats stöder arbetsgivarens strategiska målsättningar så gäller samma logik i samhället så jag efterlyser hederlig talko-anda!

Talko-anda kanske inte är allas grej, men det egna välmåendet skulle man hoppas att är ganska högt på agendan hos de flesta? Hur ska vi få folk att ge sin egen hälsa den uppmärksamhet den förtjänar med tanke på dess prioriterings-placering hos de flesta? När man frågar folk om deras värderingar är välmående ett populärt svar men frågar man dem om deras livsstil undrar man ibland om folk förstår sig på orsakssamband? Jag är själv ett prakt-exempel på dethär!

Det positiva är att allt fler av oss vet allt mer om välmående. Vi vet hur vi ska äta, motionera och koppla av men tyvärr är det en stor del av oss som vet som inte gör något. Att veta bidrar knappast hemskt mycket till ökat välmående..? Effekten kan vara den att man mår sämre eftersom man som följd av att veta men inte agera får ångest. Och igen: prakt-exempel...

Hur ska vi då framkalla personliga insikter som motiverar folk att faktist ta ansvar över sitt eget välmående och även i praktiken leva enligt sina värderingar? Hela frågeställningen säger ju att det handlar om saker som en utomstående inte märkbart kan påverka... Inte att undra på att det känns trögt att jobba med välmående på jobbet eftersom man lätt slinker bort från individ-nivån och börjar fundera på helheter. Men tyvärr är det inte på organisations-nivån eller på samhälls-nivån som insikterna föds utan just där nere på individ-nivån.

Det är synd att vi frågar: ”Hur ska vi klara av att jobba tills vi är x år gamla?” istället för att fråga ”Hur ska vi må bra och leva lyckliga tills vi är x år gamla?”. Det är ju nämligen samma sak... Det är inte beslutsfattarna som ensamma har ansvaret att lösa ”pensionsbomben” vilket jag ska komma ihåg när min rygg är i skick igen och motivationen att hålla den i skick genom att motionera och stärka kroppen igen börjar sina i samma takt som jag glömmer bort att jag haft sjuk rygg... Fascinerande detdär med system-tänkande!

Tack :)

Naken och sårbar

Igår kväll på kursen gjorde vi en övning som gav mig (eller egentligen tog bort från mig) väldigt mycket.

Vi skulle turvis ställa oss framför de andra, säga högt någon av skuggsidorna i oss, d.v.s något vi är/gör/känner som vi inte riktigt velat medge ens åt oss själva och efter det skulle de andra agera vår spegel och finnas där för oss utan någon som helst respons i 2 minuter. Här är det verkligen inte relevant vad jag sade, men efter mina 2 minuter bad kursledaren mig prova pånytt, men med ett avslappnat ansikte. Jag försökte, men efter en stund bad hon mig försöka att inte småle. Jag försökte, men märkte att det var svårare än jag trodde. Kursledaren utmanade mig på många olika sätt och ställde insiktgivande frågor. Det som följde var smärtsamt men jag skulle inte kunna vara mer tacksam!

Jag har ju alltid vetat att jag burit en mask hela livet – inte velat visa utåt att allting inte har varit helt bra. Jag antar att den masken ändrat på hela min ansiktsmuskulatur så att jag ”småler” mer eller mindre hela tiden, men mina ögon har ju skvallrat varje gång det inte varit äkta. Kanske folk har märkt det, kanske inte, men poängen är att få människor har lärt känna mig utan min mask. D.v.s. MIG.

För länge sedan fastnade jag för ett citat som löd såhär:

”No I haven’t changed. You just never knew ME.”

Det citatet har spökat i mitt huvud sedan dess och det passar in i de flesta mina relationer. Jag blir mer och mer mig själv hela tiden och antagligen tolkas det som om jag förändras. Hur kommer det att påverka mina relationer? Ingen aning men antagligen bara positivt!

Jag var i någon sorts dvala hela hemresan och började sedan skriva ner tankar i bussen, vilket hjälpte mig att strukturera tankarna och insikterna och det som helst fysiskt höll på att hända i kroppen. Benen kändes tunga och bara skakade och när jag kom in från dörren kunde jag inget annat än sätta mig i J:s famn. Där satt jag länge, helt tyst och för första gången på länge fick jag all den värme, kärlek, omsorg och empati jag behövde. Eller rättare sagt: jag var äntligen kapabel att ta emot det som hela tiden funnits där – det fanns inget i vägen.

”Maturity is a process of subtraction, not addition” 

– M. Chadbourne

Tack :)

Hemläxor, eller rättare sagt: insikter!

Förra måndagen fick vi vår kurs-bok, tadaa:

J undrade lite när jag kom hem att VAD är det riktigt för kurs jag går, men pärmen och titeln är verkligen missvisande...

Kursen handlar inte om att hitta "the one", utan om att sakta men säkert skala bort allt det som inte är en själv – och det finns det mycket av i oss alla kan jag lova – för att sedan kunna lära känna ens riktiga jag och leva enligt ens helt egna värderingar. Såklart att det är upp till en själv om man vill börja ”skala löken”, men jag har gjort mitt val och jag vet att jag vill (och som även dendär siaren sade, så är jag verkligen ”sitoutunut”). Den processen började ju redan för något år sedan, men känner att denhär kursen är ett stort steg framåt igen.

Kursen handlar också om att förstå sig själv bättre och därmed även förstå andra bättre, vilket ju alltid är ett plus. Hade igår kväll en nästan skrämmande Heureka-upplevelse när jag mitt i mitt tankeflöde när jag satt och gjorde läxor insåg något stort: jag kopierar en stor del av mina föräldrars mönster i mitt parförhållande. Och DET om något är skrämmande!!

Att gå in på detaljer här är irrelevant eftersom insikten redan föddes och gnistrar på för fullt och som med alla insikter så ska jag fokusera på att jag gör något åt saken innan den slocknar helt och glöms bort, vilket de flesta av våra insikter tyvärr gör eftersom vi inte ger dem den uppmärksamhet de behöver för att leva vidare.

Men hjälp – vad ska jag göra? Nu handlar det om så stora saker (om ett förhållandes liv och död!) att jag inte kan riskera att jag misslyckas med att ändra på dessa mönster.

Jag uppmanar alla att medvetet identifiera tanke- eller beteendemönster som är ”giftiga” för era relationer – de kan handla om stora saker eller helt småsaker som i längden kan vara fatala för relationen. När dessa är identifierade kan ni fundera på om det mönstret är en kopia av någon annans mönster...? Det är nämligen inte ovanligt att sådana mönster (både ”giftiga” och hälsosamma) går i arv och inte egentligen är en del av dig... Sen kan du fråga dig:

Vad händer om jag inte gör något åt saken? Vad är konsekvensen?

Vill jag ändra på mönstret/ersätta mönstret med ett annat, mer hälsosamt mönster?

Vad måste jag ge upp för att klara av att ändra/ersätta mönstret?

Nu ska jag själv ägna en stund till att besvara frågorna och ikväll blir det mera egen QT, när det igen är kurs-dags!

Tack :)

Detdär med tålamod...

Att samtidigt ha en minnessjuk förälder och en 2,5-åring betyder att man får träna tålamods-muskeln ganska aktivt, men trots all träning märker jag att mitt tålamod inte alltid räcker tillräckligt långt. Fick fast mig själv för att bli riktigt trött på min minnessjuka mamma häromdagen och varje gång det går så långt att jag låter henne märka min frustration lider jag av dåligt samvete efteråt. Som tur har mitt tålamod ökat mer eller mindre i samma takt som mammas minne försämrats men jag inser nog inte alltid vad det innebär att ha en minnessjuk mamma. Alltid emellanåt förväntar jag mig ett beteende som hennes kapacitet tyvärr inte räcker till och det är ju orättvist av mig. Men jag glömmer ibland att justera om mina förväntningar allt eftersom hennes minne försämras – kan även kallas living in denial..?

Hur som helst så insåg jag en sak (med hjälp av denhär videon) som kan hjälpa mig handskas med min frustration bättre: min kära mamma har ju fått stå ut med en hel del när jag varit liten och trotsig och hon har säkert varit hur frustrerad som helst, men alltid – ALLTID – gett mig all kärlek jag någonsin behövt. Och lite till. Så det handlar ju bara om livets gång att det nu är omvända roller: min tur att vara frustrerad och ge all kärlek hon behöver. Och lite till.

Denhär insikten får mig att tänka på mina barn och det faktum att den frustration jag emellanåt känner nu och kommer att känna under kommande år möjligtvis endast är en bråkdel av den frustration jag kommer att väcka i dem nån dag i framtiden, vem vet? Redan den tanken stärker mitt tålamod! Men poängen är: frustrationen är en minimal bisak när det kommer till dendär kärleken. Det är den som räknas!

Tack :)