En osannolik dag

Vilken konstig dag! Efter några arbetsdagar hade jag inget bokat. Så står min 71-åriga faster, som just flyttat från Norge till Finland, plötsligt utanför min dörr på morgonen och så spenderade jag precis hela dagen med henne (och A och senare ochså E och J). Vad som gjorde det konstigt var att vi insåg att vi aldrig i hela vårt liv spenderat så mycket tid tillsammans på tumis. Det var första gången vi ordentligt pratade om alltmöjligt och fick en helt ny inblick i hur det har varit att växa upp i deras familj. Verkligen intressant och på tiden att man för dehär diskussionerna eftersom man aldrig vet när det inte finns någon kvar som kan berätta. Så fråga så mycket ni bara orkar och hinner av era äldre släktingar - det handlar ju om egna rötter och arv.

Min faster är en underbart färgstark person på alla sätt och verkligen underhållande och ärligt sällskap. En av pärlorna från idag var den spontan livsvisdomen som jag avslutar med idag:

Kan man inte glädjas över vardagen kan man f*n gå och hänga sig.

 

 

Tack :)

Tjänar mötet du sitter på sitt syfte?

Det handlar om detdär med närvaro. Var igår på mitt första möte och gjorde besutet att inte röra varken telefonen eller laptop:en. Det krävde en hel del disciplin och jag beslöt att jag medvetet ska sträva efter att helt förändra mitt mötes-beteende. Det var länge sedan jag satt på ett möte men ännu längre sedan jag lyssnade oavbrutet i 1,5h. Jag märkte också att jag var den enda av 7 personer som inte petade på telefonen och/eller laptop:en. Det är nästan som om det blivit helt ok? Som om det hörde till? Ingen som tar illa upp eftersom "alla gör det"?

Möten har blivit forum för folk som individuellt sitter och gör sitt. Dessutom hassar man tid på att upprepa saker åt folk vars input man plötsligt frågar efter men som inte kan ge den direkt eftersom personen inte lyssnat och man därför måste återge diskussionen. Låter det bekant? När killarna bakom Redesigning 925 undersökte arbetslivet för några år sedan identifierade de en massa liknande mönster. Man skulle kunna tro att det handlar om en parodi, men nej - det handlar om arbetslivet. Vuxna människor i arbetslivet. Och jag säger inte att jag skulle vara ett dugg bättre själv - har betett mig precis som en sketch-figur i parodin: Skickat ut möteskallelser utan agenda, förberett mig dåligt, läst och svarat på mail på möten, skamset bett någon upprepa vad de sagt för att kunna ta ställning, dagdrömt, kollat fb, multitask:at, skrivit sms, disrespekterat, trott att ingen märker, intalat mig själv att det är ok och att jag gör mig själv en tjänst.

Jag har förbättrat mig en hel del, men som sagt - ännu en bit att gå tills det inte rycker i mig av abstinens på ett längre möte utan telefon/laptop.

Vår tid är dyrbar och om vi sammankallar ett möte ska vi se till att vi använder den värdefulla tiden till att skapa mervärde tillsammans. Och finns det inte förutsättningar för det så kan vi lika gärna skippa mötet - alla vinner. Tänk på dethär nästa gång du sitter i ett möte och känner tankarna vandra iväg: hur utnyttjar vi bäst denhär tiden vi har tillsammans? Var det nödvändigt att sammankalla ett möte för dethär? Hade det räckt med 15minuter?

Gör något vildt och nytt idag: skicka en möteskallelse på 15 minuter! Oftast brukar man få saker gjorda inom den tid som är given.

Och med din egen tid kan du göra vad du vill, men hassa inte andras tid, jooko? Även om alla själv är ansvariga för sin tid:

The day you start accepting meeting invitations without an agenda

is the day you start wasting your time.

Tack :)





 

Be very careful what you wish for

Man kan säga att jag har ett positivt problem.

Det var en del saker jag hade önskat att skulle gå vägen nu på våren för att stilla min rastlösa själ (och min tomma plånbok) medan jag fortfarande är hemma. Jag önskade a) att jag fick börja jobba med ett utvecklingsprojekt på jobbet b) att jag fick göra några "freelance keikkor" och c) att jag kunde få skriva något någonstans.

Vad jag kanske inte hade räknat med var att allt skulle gå vägen på en gång och nu är all tid som jag allokerat för att förbereda b) bundet till a) (som dessutom blivit 2 projekt istället för ett) medan jag antagligen måste skippa c) - mot min vilja. För att inte tala om vad denhär helheten betyder för stämningen hemma - att jag plötsligt har begränsad tid för det allra viktigaste. Det kan anas redan nu att det påverkar och jag vill göra en "korjausliike" så snabbt som möjligt.

De senaste dagarnas utveckling som har förändrat vår familjs dynamik totalt på en mycket kort tid kräver att vi nu pratar, kommer överens, förstår och lyssnar på varandra - till skillnad mot den relativt ytliga kommunikation som vi och många andra som är mitt i ruuhkavuodet lider av.

Verkligen dags för utvecklings-samtal här - ju tidigare desto bättre. Så varför sitter jag här och skriver medan J tittar på fotboll? Bra fråga!

Tack :)

Första tankarna i nya livssituationen - hello jobb!

Nu har den börjat - den kaotiska vardagen. Jag jobbar alltså tim-baserat och hoppas att jag ska få det hela att gå ihop. Just nu är det lite öppet med vem som ska sköta A och förväntningarna från arbetsgivaren växer. Dessutom kräver min roll konkreta åtgärder/ställningstaganden på löpande band.

Nu är alltså min chans att verkligen testa olika time-management/prioriteringsmetoder. Och framförallt: lära mig detdär med personal boundaries. Det är ju ändå endast jag som kan försvara mig och sätta gränser.

Får jag någon att ta hand om A två dagar i veckan klockan 10-16 så tror jag det fixar sig. Ifall att jag varje vecka måste öda tid och energi på att fixa pusslet om och om igen så kan det bli tight, känns det som.

Eftersom jag får lön på basen av timmarna jag jobbar så ska jag se till att inte göra dedär typiska "välgörenhets-timmarna" som många av oss gör - man kollar lite mail och svarar på dom och gör en massa tankearbete på sin egen tid medan det handlar om aktiviteter som egentligen arbetsgivaren bör betala lön för.

Efter min första "arbetsdag" igår kom jag hem och njöt av familjens sällskap på ett helt annat sätt än efter en dag hemma. Jag vet att jag gjort rätt beslut och trots att det just nu känns lite kaotiskt så kommer situationen att bli win-win på alla sätt. Det blir en bättre balans!

Nu gäller det alltså för mig att:

• Se till att jag har klart för mig när jag jobbar och när jag inte jobbar - kanske jag kan använda något verktyg för att konkret allokera min tid?
• Jobba när jag jobbar och inte jobba när jag inte jobbar - låter så simpelt men i praktiken är det allt annat...
• Känna efter hur jag själv mår och åtgärda saken ifall att något känns fel

Det borde jag redan komma långt med! Och just nu bryter jag redan mot det som står i andra punkten...

Tack :)

Note to self

Ett citat vars ursprung jag inte har en aning om passar bra in med tanke på det jag skrev igår om en kaotisk vardag och hur man ska hanskas med problemsituationer:

Suhtaudu ongelmiin niin rauhallisesti, että pystyt ratkaisemaan ne.

Precis vad jag behöver påminna mig själv om!

Tack :)

Hysteriskt vardags-logistiskt spektakel

För ca 12 år sedan reste jag runt i Syd-Amerika. I Quito stötte jag på en holländsk kvinna som startat en liten resebyrå för äventyr på Galapagos. Hon berättade att hon och hennes man flyttat från Holland för att komma bort från ett stressat samhälle där man endast kunde träffa vänner om man bokade in det i kalendern veckor i förväg. ...och det har knappast blivit bättre på de senaste 12 åren - varken i Holland eller här i Finland.

För ett par dagar sedan talade min vän om att tanken att flytta till "landet" blir allt starkare i och med att vardagen blir allt mer hektisk. Hon ifrågasatte poängen med det hysteriska vardags-logistiska spektaklet. Jag håller helt med! Jag jobbar inte ens och vardagen känns redan överväldigande på något sätt - hur kommer den att kännas sen när jag dessutom ska jobba??

Onödigt att jag ödar tid på att stressa i förväg över hur mycket mer kaotiskt det kommer att bli. Istället kunde jag fundera på hur jag kunde påverka det hela så att det inte blir (känns!!) mer kaotiskt?

För det första ska jag jobba på att inte låta praktiska problem/situationer bli/kännas som "andliga" problem. Jag tror att  jag är mästare på att  ge en större mening åt konkreta, praktiska problem som endast måste skötas och inte kräver desto mer känslomässiga tankar. Men istället för att ta itu med saken ödar jag tid och energi på att blåsa upp det hela till nya proportioner. Det händer i situationer när jag inte helt vet vad jag ska göra. Jag är glad att jag har identifierat dethär mönstret vilket kanske hjälper mig att identifiera dehär situationerna, ta mig själv i kragen och aktivt agera i stället för att bli och fundera på saken. För mig kunde dethär frigöra en massa tid och energi, vilket i sin tur kunde påverka hur kaotisk vardagen känns.

Faktum är att vi har två barn som snart båda går på dagis och vi kommer båda att jobba. Så ser verkligheten ut för många och det har varit ett eget val. Dessutom har jag ett "bonusbarn" som bor på en annan address - min minnessjuka mamma. Så istället för att få hjälp av min mamma i vardagen är det tvärtom - jag hjälper henne. Så ekvationen handlar inte om endast brist på hjälp utan dessutom att min hjälp behövs föutom hemma så även på en annan address. Det har inte varit ett direkt val, men det påverkar helheten och just nu känns det som om det inte var meningen att ha små barn och föräldrar man tar hand om samtidigt. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa min mamma som har gjort så mycket för mig men känslan av att inte räcka till växer. Men jag vet att många även är i den situationen eller mycket mer kaotiska situationer med sjukdomar (egna och/eller barnens), ingen hjälp etc.

Det som dock är helt oberoende av situationens kaotiskhet är hur kaotisk folk upplever sin situation. Med andra ord handlar det om attityd, resiliens och andra psykologiska egenskaper och förutsättningar.

Skulle det för mig hjälpa att flytta till Quito eller till landet? Skulle jag lättare finna ro? Så länge som jag grubblar, funderar, oroar mig och tänker så mycket som jag gör så spelar det knappast någon roll var jag befinner mig. För mig handlar det om att utveckla bättre processer för att handskas med praktiska problem som känns överväldigande. Om att kunna bordlägga saker jag inte direkt kan påverka/behöver någons hjälp med/behöver mera information om. Bearbeta en sak i gången och låta det undermedvetna jobba med de allra svåraste frågorna - utan att aktivt tänka på dem. Coaching är också effektivt precis som att skriva ner saker.

Vardagen är kaotisk. Eller det är ju inte vardagen som är kaotisk utan det är min tolkning av den som är kaotisk. Frågan är vad jag kan göra åt saken?

Tack :)

Klump i magen av förmåner

Eftersom jag nu ska börja jobba deltid var jag tvungen att lite ta reda på vad det innebär från FPA:s synvinkel. Vad kommer jag att vara berättigad till för stöd i den nya situationen och hur jag ska gå till väga för att få dessa stöd.

Ringde till FPA och en jätte hjälpsam man guidade mig i saken och slutresultatet var att jag förutom kotihoidontuki kan ansöka om partiellt vårdbidrag (eller vad det nu heter) ifall att jag jobbar mindre än 22,5h per vecka och någon annan sköter om A.

Efter samtalet fick jag en klump i magen. Måste jag verkligen "få ut allt jag har rätt till"? Jag menar, även om jag inte ansöker om partiellt vårdbidrag så skulle vi klara oss. Vi skulle få mat på bordet och kunna förkorta lån i och med att jag igen skulle lyfta lite lön. Så även om det handlar om "min rättighet" så känns det moraliskt fel efter att ha följt med den senaste diskussionen om vårt välfärdssamhälle. Är fullt medveten om att det finns många som är helt beroende av dessa stöd men det finns också en hel del som skulle klara sig riktigt bra utan. Jag tror det var Katainen som i någon intervju i början av året undrade om man verkligen måste få allt man har rätt till? Nu undrar jag ifall man istället i talkoanda kunde avstå och låta pengarna användas där de verkligen behövs? Fast det är ju skattebetalarna som står för dessa förmåner, kan någon invända. Sant. Men ändå?

Glömmer aldrig när jag blev kallad till banken för att prata om mina förmåner som nyckelkund ca år 2002. Jag undrade ifall de hade ett system för att överföra dessa förmåner till någon som behöver dom mer än jag och konstaterade att det ju är lite bakvänt att jag ska få förmåner istället för dom som har mindre än jag. Bank-typen bara stirrade och visste inte vad hon skulle säga. Jag föreslog att de skulle utveckla ett sådant system men har inte hört om något sådant system ännu..? Förstår inte riktigt detdär med förmåner för sådana som redan har? Och då har jag inte mycket, men så att jag än så länge klarar mig. Borde inte det räcka?

Eller borde jag kanske fundera på varför förmåner ger mig dåligt samvete? Är den känslan besläktad med mina svårigheter att be om hjälp? Är det kanske jag som har issues?

Tack :)

Be careful what you wish for

Skrev igår kort om coaching och avslutade med orden:
"Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?"

Nu kan jag inte konstatera annat än att: be careful hat you wish for!

Morgonens session gick bra och min fiilis var på topp eftersom jag just före sessionen fick höra att jag får börja jobba på tim-basis med start så snabbt som möjligt. Välmående på jobbet och coaching i fokus. Just precis en sådan set-up som jag önskat men kanske inte ens vågat drömma om. Jag vet att det kommer att bli en hel del jobb, men nu kan jag kanalisera min energi som just nu sprids på på tok för många olika saker/intressen. Någon utomstående (min arbetsgivare i dethär fallet) tvingar mig att fokusera och jag tackar och tar emot eftersom jag knappast hade lyckats fokusera själv.

Det inger någon sorts hopp om en bättre framtid när en relativt stor organisation satsar på dethär och nu gäller det för mig att bevisa att det är värt det. Hur man räknar ROI på denhär investeringen är en annan fråga, men jag litar på att värdet känns, syns och märks.

Jag är verkligen tacksam över denhär chansen och även lättad eftersom jag märker att allt intensivt lobbande bär frukt.

Nu ska jag fundera på bisaker, som att vem ska ta hand om A medan jag jobbar..? Jag är helt säker att det löser sig! Och att denhär helheten gör mig till en bättre mamma!

Tack :)

Magin i coaching

Idag har jag fått jobba. Och "få" är verkligen det rätta verbet att använda här eftersom det varit så givande och roligt. Jag ska imorgon hålla en intro-session i coaching åt en avdelning på jobbet och har förberett materialet idag och blev igen påmind det magiska i coaching.

Jag tror starkt på att en integration av coaching-mentaliteten i företagskulturen är ett steg i rätt riktning när det gäller att tackla förändringar och maximera välmåendet och potentialen hos individen (vilket inte enligt mig är en paradox).

En coaching-mentalitet i en organisation leder (bl.a) till

• högre kvalitet i alla möten individer emellan (=att lyssna och bli hörd - sällsynt...)
• möjligheten att få fram det bästa i sig själv och sina medarbetare
• inlärning som sker som resultat av personliga insikter istället för top-down "kommandon"
• att alla - oavsett roll eller nivå - ser sitt ansvar som en "everyday leader", vars beteende påverkar omgivningen och bidrar till atmosfären
• att nyfikenhet och kreativitet blomstrar

Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?

Tack :)

Min genväg till zen

I morse hade jag möjligheten att igen dyka in i artiklarnas värld. Läste bl.a. om några nya undersökningar kring mindfulness (1, 2), min goda väns fenomenala blogg-inlägg gällande hjärnan och HR, några artiklar gällande allas vår tidstjuv e-mailen och hela Milestone's hemsida. Allt det där före A vakna och det bara surrade i hjärnan av inspiration, nyfikenhet och vilja att på något sätt få utlopp för alla nya tankar och all energi. Sedan vaknade A och antagligen glömde jag de flesta av mina nya tankar ganska snabbt medan jag lekte med klossar, bykade, lagade mat och lekte lite till.

Läste om Jonas von Essen (världsmästare i Minne) i Februari numret av Norvegian i flyget till Barcelona. Han sade bl.a. såhär:

"The internet is making us more stupid, because the information is being stored outside of our minds. If you really want to use information, it's vital to actually get it in your brain, where it comes alive. It's the mash-up in your head that's interesting, and which allows you to come up with new thoughts and new ideas."

Två mycket bra poänger som båda är relevanta här:

1. Jag läste en massa på en kort tid och vet att jag då ofta medvetet väljer att inte registrera allt eftersom jag vill spara kapacitet i min PFC (prefrontala cortex) och kan ju återvända till artikeln när som helst -> jag outsource:ar "min kunskap", men hassar energi på att memorera var artikeln fanns.
2. Under den korta perioden jag tankar information så hinner det ändå hända en del av dedär "mash-up"s Jonas syftar på. Nästan så att jag fysiskt känner hur det bildas nya kopplingar medan informationen sugs in och blandas. Dock tyvärr mest just där i PFCn därifrån allt snabbt försvinner när A vaknar och dagens sysselsättningar avlöser varandra non-stop.

Mina 3 dygn i Barcelona då jag inte egentligen läste eller funderade något alls innebar att det varken surrade av tankar eller uppstod mash-ups/insikter. Och tro mig - det var skönt. Lärde mig alltså något så självklart som att det endast gäller att stoppa intaget av information för att vara helt zen. Behöver inte åka utomlands nästa gång jag behöver en total time-out - jag kommer långt med att stänga alla böcker, tidningar och koppla bort nätet.

Tack :)

Hur stort dansgolv vill du ha?

Det går lätt så att man läser saker som känns bekanta, man umgås med folk man har mycket gemensamt med och att man automatiskt hela tiden befinner sig i sin "comfort zone". Inget underligt med det och det är ju helt naturligt, men frågan är: vad allt missar man då? Och istället för att hållas där i sin "comfort zone" kunde man aktivt jobba på att expandera den och därmed göra sitt dansgolv större.

Det var inte ett medvetet beslut, men för en tid sedan började jag läsa artiklar och böcker som inte direkt resonerade i mig. Inga självklara val som egentligen understryker det jag redan vet och tycker, utan artiklar/böcker som är lite svårare att ta in eftersom det inte finns färdiga "folders" i min hjärna för informationen. Ingen annan utom vi själva kommer dock att skapa några nya "folders" så det är vårt val: om något känns främmande/ointressant kan vi antingen glömma det eller sätta lite tid på att förklara saken för oss själva, vilket gör det hela såpass klibbigt att det fastnar.

Nuförtiden om jag stöter på något "ointressant" så försöker jag ge det en chans - det kan vara att det endast verkar ointressant eftersom min hjärna inte vet vad den ska göra med informationen medan det i själva verket kan handla om något som visar sig vara jätte intressant och givande. Så nästa gång du läser/ser något som du direkt "dissar" - ge det en chans och känn hur ditt dansgolv växer. Större dansgolv -> större moves!

Var också nyfiken i alla möten med människor - stäng av alla förutfattade meningar och om det blir alltför svårt att umgås utan att hjärnan konstant gör evalueringar av personen så se till att godkänna endast positiva sådana. Det är inte svårt - endast annorlunda.

Tack :)

Ett ankare i Barcelona?

Ännu om resan: den var precis vad jag behövde på alla sätt. Klimatet sgs botade min flunsa, de evighetslånga promenaderna stärkte min kondition, det faktum att jag fick bo gratis i min pappas och hans sambos lägenhet (de är där i två veckor, vilket möjliggjorde resan för mig) gjorde att jag inte var för ensam även om jag var för mig själv största delen av tiden. Jag blev också lite omhändertagen, vilket kändes extra lyxigt eftersom det oftast är tvärtom.

Jag fick känna saknad. Inte för mycket och inte för lite av det heller. Fick därmed bekräftelse att allt är som det ska i min lilla familj. Jag kände nästan inga skuldkänslor och unnade mig att njuta konstant. Vilket jag konstigt nog gjorde konstant.

Jag skämtade om att denhär resan kommer att förändra mitt liv och just nu känns det så. Hur ska jag hålla fast vid den känslan och inte låta den blekna bort såsom de flesta rese-euforier gör? Kunde någon av stunderna vara ett ankare? En plats/stund/känsla jag kan återvända till regelbundet? Vilken skulle den isåfall vara?

Tack :)

En mammas tabu nr 1

Konstigt - det faktum att jag efter min retreat-resa kom hem till ett tomt hem (familjen är på ett kalas) kronade det hela. Packade upp, duschade, satte på skivan jag köpte på min kompis restaurang igår och njuter av den sällsynta lyxen av att vara helt ensam hemma.

Får man skriva sådanthär? Är det lite tabubelagt? Att hur mycket man än älskar sina barn och sin familj är det galet lyxigt att vara ensam. Lite otåligt sitter jag här och väntar att få snusa på dem, men ännu är några stunder helt bara mina! Och dem är jag värd. Tyvärr måste jag hela tiden påminna mig själv om det...

Tack :)

Tankar i flyget från Barcelona

Att åka till Barcelona ex tempore är ett av de bästa besluten jag gjort.

Resan var på alla sätt jättelyckad. Jag planerade ingenting, hade inga ambitioner och var faktist mindful sgs hela tiden. Jag njöt av varje sekund och mina tankar var varken hemskt avancerade eller överraskande. Kände precis samma känslor som när jag första gången besökte Barcelona 1997 med mina föräldrar efter vilket jag ringde min vän och meddelade henne att vi skulle åka till Barcelona efter Gymnasiet för ett år. Det gjorde vi och det blev ett oförglömligt år på många sätt.

Främst var jag nu helt overwhelmed av våra gamla "hoods". Det är så vackert där och känner mig hemma på alla de små gränderna kring el Borne. Egentligen är det något i Barcelona som får mig att känna mig hemma överallt! Det låter kanske lite överdrivet men det faktist bubblade av livsglädje inom mig när jag gick omkring utan någon som helst plan.

Omständigheterna var också perfekta: blå himmel, 19 grader och relativt lite turister. Dagarna kändes varken för korta eller långa - precis som hela själva resan.

Blev det några intressanta insikter eller aha-upplevelser? Tankar som inte fått utrymme i min vardag? Inte egentligen - kändes mer som om jag fick ro att helt enkelt inte tänka på något alls. Varken praktiskt eller djupt. Och det kan jag säga att gjorde godare än gott och var på alla sätt uppfriskande.

Insåg att jag inte tillåter mig själv att koppla av i min vardag även om jag är expert på det. Paradoxalt på många sätt och jag undrar vad det beror på? Eller kanske viktigare skulle vara att undra vad jag kan göra åt saken?

Att fylla all tid med något meningsfullt/fiffigt och att optimera sysslor känns mindre vettigt efter denhär resan. Jag har levt enligt just in time principen (t.o.m. fött enligt den principen) och undvikit att vara någonstans i förtid "i onödan". Nu inser jag att kanske alla de stunder man väntar på något kunde användas till att koppla av, meditera, förbereda sig mentalt inför det man väntar på. Att de stunder egentligen är allt annat än "onödiga", utan snarare dyrbarare än vi kan förstå. Livsviktiga?

Det var en av de få tankar som snurrade i mitt huvud när jag yrade runt, runt i närheten av platser där minnen för livet bildades. Under ett år då jag inte optimerade, planerade eller funderade utan faktist levde för fullt. På gott och ont.

Tack :)

Tankar i flyget till Barcelona

J's ord kvällen innan jag reste var en räddning. Jag talade högt om mina känslor inför resan - hur jag med spänning ser fram emot alla tankar jag kommer att tänka (eller inte tänka) när jag äntligen får lite utrymme för mig själv. Jag berättade om mina planer att inte läsa för att maximera utrymmet och hur det lite skrämde mig att plötsligt ha så mycket utrymme.

J var en aning förundrad och sade "kan du inte bara njuta av din semester?". Så simpelt, så självklart men så - förbjudet..? Kan jag bara åka iväg och njuta för mig själv? Kan jag?? Antagligen är jag själv den enda som ifrågasätter det. Såklart att jag kan! Jag har all rätt i världen att göra det. Och även om jag inte skulle ha lagat mat, ordnat barnvakt och lidit av dåligt samvete så har jag rätten till det.

Dessutom började tanken att inte läsa och endast tänka/skriva kännas helt fel, så jag packade med mig två böcker och köpte en ny på flygfältet.

Glöm diy retreat tanken - hemmotteluloma it is!

Tack :)

DIY retreat

Tidigare i veckan skrev jag om post-it lappen på vårt kylskåp.

Tack till den köpte jag flygbiljetter till Barcelona. Åt mig själv. Insåg att det - paradoxalt nog - är det minst själviska jag kan göra som fru, mamma och dotter till minnessjuk mamma. Att hela tiden finnas till för andra känns meningsfullt, men är inte hållbart i längden om man inte emellanåt finns till för sig själv. Helhjärtat.

Det är alltså vad jag ska göra i Barcelona i 3 dagar. Finnas till för mig själv. Lyssna på mina tankar. Blir spännande att följa med vad som dyker upp: kanske något överraskande och helt nytt? Eller kanske ingenting alls? Kanske jag endast saknar min familj och vill hem och undrar varför jag åkte?

Hade främst tänkt läsa men sedan slog det mig att det gör jag ju precis hela tiden! Så jag har bestämt mig för att inte läsa. Dethär kommer att bli min tee-se-itse retreat. Sådär som när någon åker till ett kloster för att meditera i några dagar tänker jag åka till Barcelona och meditera informellt.

Jag är frestad att packa med mig några böcker - för säkerhets skull. Får lite ångest av att tänka på en fyra timmars flygresa utan en bok men just därför tror jag att det är viktigt att jag i denhär frågan är absolut, vilket jag mycket sällan är. Hah - jag har så dålig självdisciplin att jag redan nu ifrågasätter ifall jag klarar av att inte läsa. Återstår att se och ifall att jag inte kan hålla mig finns det säkert en bra orsak för det också. Att hålla fast vid något endast för att hålla fast vid det kan resultera i att vi negligerar viktiga impulser/tecken som leder oss i rätt riktning, tror jag. Så kanske jag packar med en bok i varje fall! Men internet håller jag mig långt borta ifrån så dokumenterar upplevelsen i efterhand, ifall att det känns så.

Hello me! Long time no see!

Tack :)

Vad är din "MLT" idag?

Som resultat av en webinar*jag lyssnade på förra veckan skrev jag på en post-it "What is the most loving thing you can do for yourself today?".

Den post-it lappen ser jag varje dag och blir varje dag glad då jag ser den. Igår träffade jag en god vän (som också för tillfället är hemma med barn nr.2) och jag berättade om lappen och sedan beslöt vi att sparra varandra och komma ihåg att fråga vad varandras "MLT" är så att vi inte glömmer bort att ta hand om oss själva. Det är ju vi som är ganska långt ansvariga för vårt eget orkande och familjens fiilis, vilket betyder att vi inte endast kan finnas till för andra, utan även för oss själva.

Och tycker dethär samma gäller alla i alla situationer!

Vad är din "MLT" idag?

Tack :)

*Webinaren i sig handlade om hur man lever sitt liv så att man är mer mottaglig för "mirakel" här i livet. Inte så mycket nytt innehåll för mig, men en bra påminnelse!

Kontraproduktiva val

...spinner vidare på det jag igår lite skrapade på ytan:

Gick till läkaren p.g.a. min flunsa för ett par veckor sedan och blev ordinerad vila. Inte helt lätt med småbarn i huset, tänkte jag. Dock har jag insett att det inte är barnen som inte tillåter mig vila utan helt jag själv.

Att vila handlar inte endast om fysisk vila har jag märkt. Jag har mest degat hemma, men precis varenda en sekund jag varit vaken har jag antingen skött om barn eller stillat min nyfikenhet. Har läst, funderat och läst lite till. Lyssnat på föreläsningar, läst, funderat, grubblat och kanske gjort anteckningar.

Så jo, jag har vilat fysiskt, men mentalt har jag varit aktivare än på länge. Har tänkt att eftersom jag ändå inte kan göra något och är "på jäähy" från livet så kan jag utnyttja denhär "jäähyn" till att lära mig nya saker, bilda nya anslutningar i min hjärna, utveckla mitt eget ramverk genom vilket jag analyserar allt det jag tar in. Vad jag inte har insett förrän igår är att jag antagligen genom det valet hämmat min tillfriskning. Jag har helt enkelt inte kopplat av överhuvudtaget. På fyra veckor.

Inte så konstigt att mitt mående inte blir bättre så nu är det dags att tillåta mig bara vara och samtidigt ge allt det jag matat min hjärna med sjunka in. Om jag aldrig kopplar av har den nya informationen aldrig en chans att nå längre än till mitt arbetsminne, därifrån den sedan försvinner för att ge utrymme för ny information.

M.a.o. har mitt val både hämmat min tillfriskning och - paradoxalt nog - min kapacitet att lära mig nytt. Inte helt optimalt... Dags för smartare val!

Tack :)

Får din kropps självläkande mekanism göra sin grej?

Snubblade över några Ted Talks (1, 2, 3) av och en intervju med Lissa Rankin (MD) igår.

Rekommenderar varmt, men i mycket korta drag är hennes story/budskap följande:

Lissa Rankin är en erfaren läkare som i sitt jobb kände sig frustrerad av många orsaker, men bl.a. eftersom hon ibland inte kunde komma fram till en diagnos åt patienter som helt tydligt hade svåra symptom men var friska på papper. Efter år av hårt arbete hittade hon sig själv i samma båt och småningom började hon forska i saken. Hon blev allt mera intresserad av mind-body helheten och forskade bl.a. kring placebo effekten och stress-mekanismen. Hennes forskning och erfarenheter stöder mycket av det som just nu snackas om överallt: betydelsen av att stanna upp, låta intuitionen guide:a oss, låta hjärnan/sinnet varva ner och därmed låta kroppen göra det som den gör bäst: tjäna oss och hålla igång den naturliga läkningsmekanismen. Alltså den som attackerar virus, bakterier, flunsor, cancer-celler, infektioner av alla de slag och ser till att vi hålls friska.

Före jag snubblade över Lissa Rankin och hennes tankar och forskning hade jag insett ett mönster i mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt ordentligt sjuk, men haft mycket flunsor. I högstadiet minns jag att min bästa vän sade "Det är alltid något fel med dig!" och det var sant. Långa, sega flunsor var min vardag. Och just nu känns det som om långa, sega flunsor är min vardag igen vilket får mig att inse att det de facto fanns en period i mitt liv då de inte var min vardag. Då jag kände mig frisk och stark. Då mycket annat också gick rätt.

Själv trodde jag att det handlade om att jag "hittat mig själv" i och med life coach kursen och att jag därmed började leva ett liv där jag var mera trogen mina värderingar och gjorde mer medvetna val. Nu inser jag att det delvis handlade om det faktum att mitt livs största orosmoment försvann över en natt. Orosmomentet hade slukat största delen av min energi nästan hela mitt liv och bidragit till konstant oro - en situation där min kropp egentligen konstant var i ett tillstånd av stress. Det är först nyligen jag insett att under började hända i mitt liv i samband med det. All den energi som varit bunden fanns plötsligt till mitt förfogande och kunde utnyttjas, vilket jag gjorde. Nästan så jag blev maniskt nyfiken och slukade information om alltmöjligt och samtidigt förverkligades drömmar på jobbet och utanför. Trenden fortsatte tills jag märkte att jag inte hade samma energi. Att flunsorna igen hittade mig. Och ganska snabbt insåg jag vad det handlade om - mitt orosmoment började sakta men säkert uppenbara sig igen, dock i annan form.

Stora frågan är: vad ska jag göra för att undvika att min energi igen slukas? Jag har nämligen insett en sak (hur kvasit det än låter): det finns saker som slukar energi men som du lätt kan låna energi ifrån när det behövs. Sedan finns det saker som slukar och binder energi - med andra ord är den inte möjlig att lösgöra vid behov. Så var fallet med mitt orosmoment tidigare och det är något jag verkligen vill undvika.

Speciellt efter att ha bekantat mig med Lissa Rankins teorier.

Jag har behandlat stress-mekanismen tidigare, men i korthet handlar det om en stressor som väcker amygdalan som får igång stress-responsen (flykt- och kampresponsen) som resulterar i utsöndring av stresshormoner i kroppen. Sympatiska nervsystemet aktiveras och vi hittar oss i ett tillstånd som behövs för att klara oss levande ur en situation då t.ex ett lejon jagar oss, vilket inte händer så ofta. Samma händer då vi är stressade på jobbet, känner oss hotade (både fysiskt och mentalt), oroar oss (ofta i onödan), känner oss ensamma, är otrogna våra värderingar, har ångest, är pessimistiska etc. Tyvärr vet inte vår amygdala ifall vi blir jagade av ett lejon eller ifall vi oroar oss över saker vi absolut inte kan påverka - vilket många av oss är bra på.

Än sen då? Jo, vi vet alla att en passlig stress-halt är bra för oss och att för mycket stress är dåligt. Jag har listat konsekvenserna i mitt tidigare inlägg men det som var nytt för mig (eller jag hade inte tänkt på saken ur den synvinkeln) var att kroppens naturliga självläkande mekanismer hämmas totalt då det sympatiska nervsystemet är aktiverat. Vilket ju skulle förklara varför jag så lätt var sjuk när jag oroade mig en massa, varför jag var frisk och stark när jag inte gjorde det och varför långa och sega flunsor igen blivit en del av mitt liv i samma takt som oroandet ökat.

Vad kan jag göra åt saken? Jag kan aktivera det parasympatiska nervsystemet och få igång en "relaxation-respons" genom att meditera, skratta, vara den jag är, hjälpa andra, vara optimistisk etc. Men utan att åtgärda grundorsaken till att min amygdala konstant tror att jag blir jagad av ett lejon så blir effekterna inte långvariga.

Här ser jag Mindfulness komma in i bilden. Det handlar om mycket som jag inte går in på nu, men främst om att acceptera. It is what it is. Jag vet redan nu att jag haft mycket nytta av det lilla jag vet om Mindfulness och de oregelbundna (främst informella) övningarna jag gjort. Därför tror jag också att nyckeln till att undvika att min energi slukas finns där.

Jag har länge tänkt att all oro man tillåter sig själv att ruva på i längden gör skada på ett eller annat sätt. Att det handlar om giftiga frön man planterar i sig som kan börja växa. Men nu inser jag att det istället är så att oron förhindrar kroppen att göra sig av med olika "giftiga frön" och att vi istället för att fokusera på att eliminera fröna ska stärka kroppen (inte bara musklerna utan alla celler genom att stärka vårt sinne (=mind) som reglerar hormonerna, neurotransmittorerna etc.) så att den fungerar så som det var meningen.

Lissa Rankin ställer frågan: What does your body need in order to heal?

Tack :)

Vems "arjen sankari" är du?

Har skrivit om detdär med att be om hjälp tidigare, ungefär exakt ett år sedan.

Under de senaste veckorna har jag aktivt övat mig - det kan nämligen krävas lite övning för att kunna be och ta emot hjälp. Har knappast blivit bättre på det ännu, men har fått uppleva tacksamhet, egen och andras glädje och välvilja samt lättnad. Och vad är inte skönare en lättnadens känsla i en mer eller mindre kaotisk vardag?

Det började med att J åkte på resa och jag blev ensam med flickorna. Det händer relativt ofta och det är inte något underligt med det, men denhär gången var jag själv sjuk. När man borde vila är det inte den fiffigaste sysslan att med vagn och ståbräde föra och hämta barn till/från dagis. Känns inte heller rätt att barnet stannar hemma efter att redan ha spenderat många dagar sjuk hemma ifrån sina kompisar. Hmm.. Kunde jag kanske be om hjälp? Vilken konstig tanke! Och de facto bad jag inte, utan jag tänkte tanken och blev sedan erbjuden hjälp. Efter vilket jag klarade av att nästa dag be om hjälp igen.

Det konstiga var att stora grejen inte var lättnaden för mig, utan det som den som hjälpte fick känna och uppleva. Det kändes nästan som om det var vi som gav mera än vi fick, trots att hjälpen vi fick för oss var enorm: någon förde och hämtade E till/från dagis.

Sedan kom nästa period då jag var ensam med barnen. Fortfarande sjuk. Äsch. Hur skulle jag få det att gå ihop att jag var sjuk, hjälparna bortresta och kalendern fylld med bl.a. minnessjuk mammas tandläkare och ett jätteintressant seminarium om välmående på jobbet. Kunde jag kanske be om hjälp? Det tog mig flera dagar att be om hjälp - att någon annan gick med mamma till tandläkaren och att någon kunde komma och sköta A medan jag går på seminarium om jag hade turen att bli frisk. Båda sakerna löste sig hur snabbt som helst! Det svåra var att fråga...

Men saker gick inte helt som i Strömsö - tandläkaren fixade sig men mitt mående och barnvaktens mående ledde till att seminariet blev ett inshallah-inslag i kalendern fram till samma morgon. Det var igår.

Hade ingen barnvakt men mådde helt ok och beslöt på morgonen att "vi får se hur dethär går - utan någon stress/tidtabell". Det visade sig vara en ganska bra strategi! Allt gick som smort: A var med på en av föreläsningarna - hon lekte snällt tyst på golvet och jag kunde faktist lyssna (hur osannolikt är inte det?). Sedan var det lunch och både jag och A fick njuta av en god free lunch - vem har påstått att det inte finns sådana? Sedan satt jag henne och sova. På gatan. Utanför Wanha Satama. På Skatudden. Utan radiotelefoner. Utom synhåll. Lyssnade på 2 föreläsningar (gick ut och kollade vagnen med 10min mellanrum) och skulle sedan hämta henne. Och du kan tänka dig paniken när jag inte såg vagnen där jag lämnat den! ...men en sekund senare såg jag vaktmästar-gubben stå och heja A tillbaka till sömns. Sprang dit och han viskade att hon just somnat igen, att hon vaknat till en lastbil och att han tänkte att kanske han kunde hjälpa. Stoltheten och glädjen i hans ögon var märkbar. Och igen kändes det som om jag gav mera än jag fick även om hjälpen igen varit enorm.

Så du som har svårt att be om hjälp - våga fråga. Våga vara sårbar. Våga lita på att du är värd hjälpen. Våga ge möjligheten åt dina medmänniskor att vara ditt livs "arjen sankari". Wanha Satamas Vaktmästare var min "arjen sankari" igår. Vem var din? Och vems "arjen sankari" skulle du kunna vara?

Läste nyligen om ett försök där man åt två olika grupper gav 100$ per person. Den ena gruppen skulle spendera summan på sig själv och den andra skulle spendera den på andra. Gissa vilken grupp "vann"?

Tack :)