Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i vardagen kräver mycket övning.
Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.
Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.
Ett färskt exempel:
Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.
Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...
Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.
Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.
Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.
Tack :)
Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.
Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.
Ett färskt exempel:
Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.
Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...
Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.
Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.
Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar