För ca 12 år sedan reste jag runt i Syd-Amerika. I Quito stötte jag på en holländsk kvinna som startat en liten resebyrå för äventyr på Galapagos. Hon berättade att hon och hennes man flyttat från Holland för att komma bort från ett stressat samhälle där man endast kunde träffa vänner om man bokade in det i kalendern veckor i förväg. ...och det har knappast blivit bättre på de senaste 12 åren - varken i Holland eller här i Finland.
För ett par dagar sedan talade min vän om att tanken att flytta till "landet" blir allt starkare i och med att vardagen blir allt mer hektisk. Hon ifrågasatte poängen med det hysteriska vardags-logistiska spektaklet. Jag håller helt med! Jag jobbar inte ens och vardagen känns redan överväldigande på något sätt - hur kommer den att kännas sen när jag dessutom ska jobba??
Onödigt att jag ödar tid på att stressa i förväg över hur mycket mer kaotiskt det kommer att bli. Istället kunde jag fundera på hur jag kunde påverka det hela så att det inte blir (känns!!) mer kaotiskt?
För det första ska jag jobba på att inte låta praktiska problem/situationer bli/kännas som "andliga" problem. Jag tror att jag är mästare på att ge en större mening åt konkreta, praktiska problem som endast måste skötas och inte kräver desto mer känslomässiga tankar. Men istället för att ta itu med saken ödar jag tid och energi på att blåsa upp det hela till nya proportioner. Det händer i situationer när jag inte helt vet vad jag ska göra. Jag är glad att jag har identifierat dethär mönstret vilket kanske hjälper mig att identifiera dehär situationerna, ta mig själv i kragen och aktivt agera i stället för att bli och fundera på saken. För mig kunde dethär frigöra en massa tid och energi, vilket i sin tur kunde påverka hur kaotisk vardagen känns.
Faktum är att vi har två barn som snart båda går på dagis och vi kommer båda att jobba. Så ser verkligheten ut för många och det har varit ett eget val. Dessutom har jag ett "bonusbarn" som bor på en annan address - min minnessjuka mamma. Så istället för att få hjälp av min mamma i vardagen är det tvärtom - jag hjälper henne. Så ekvationen handlar inte om endast brist på hjälp utan dessutom att min hjälp behövs föutom hemma så även på en annan address. Det har inte varit ett direkt val, men det påverkar helheten och just nu känns det som om det inte var meningen att ha små barn och föräldrar man tar hand om samtidigt. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa min mamma som har gjort så mycket för mig men känslan av att inte räcka till växer. Men jag vet att många även är i den situationen eller mycket mer kaotiska situationer med sjukdomar (egna och/eller barnens), ingen hjälp etc.
Det som dock är helt oberoende av situationens kaotiskhet är hur kaotisk folk upplever sin situation. Med andra ord handlar det om attityd, resiliens och andra psykologiska egenskaper och förutsättningar.
Skulle det för mig hjälpa att flytta till Quito eller till landet? Skulle jag lättare finna ro? Så länge som jag grubblar, funderar, oroar mig och tänker så mycket som jag gör så spelar det knappast någon roll var jag befinner mig. För mig handlar det om att utveckla bättre processer för att handskas med praktiska problem som känns överväldigande. Om att kunna bordlägga saker jag inte direkt kan påverka/behöver någons hjälp med/behöver mera information om. Bearbeta en sak i gången och låta det undermedvetna jobba med de allra svåraste frågorna - utan att aktivt tänka på dem. Coaching är också effektivt precis som att skriva ner saker.
Vardagen är kaotisk. Eller det är ju inte vardagen som är kaotisk utan det är min tolkning av den som är kaotisk. Frågan är vad jag kan göra åt saken?
Tack :)
För ett par dagar sedan talade min vän om att tanken att flytta till "landet" blir allt starkare i och med att vardagen blir allt mer hektisk. Hon ifrågasatte poängen med det hysteriska vardags-logistiska spektaklet. Jag håller helt med! Jag jobbar inte ens och vardagen känns redan överväldigande på något sätt - hur kommer den att kännas sen när jag dessutom ska jobba??
Onödigt att jag ödar tid på att stressa i förväg över hur mycket mer kaotiskt det kommer att bli. Istället kunde jag fundera på hur jag kunde påverka det hela så att det inte blir (känns!!) mer kaotiskt?
För det första ska jag jobba på att inte låta praktiska problem/situationer bli/kännas som "andliga" problem. Jag tror att jag är mästare på att ge en större mening åt konkreta, praktiska problem som endast måste skötas och inte kräver desto mer känslomässiga tankar. Men istället för att ta itu med saken ödar jag tid och energi på att blåsa upp det hela till nya proportioner. Det händer i situationer när jag inte helt vet vad jag ska göra. Jag är glad att jag har identifierat dethär mönstret vilket kanske hjälper mig att identifiera dehär situationerna, ta mig själv i kragen och aktivt agera i stället för att bli och fundera på saken. För mig kunde dethär frigöra en massa tid och energi, vilket i sin tur kunde påverka hur kaotisk vardagen känns.
Faktum är att vi har två barn som snart båda går på dagis och vi kommer båda att jobba. Så ser verkligheten ut för många och det har varit ett eget val. Dessutom har jag ett "bonusbarn" som bor på en annan address - min minnessjuka mamma. Så istället för att få hjälp av min mamma i vardagen är det tvärtom - jag hjälper henne. Så ekvationen handlar inte om endast brist på hjälp utan dessutom att min hjälp behövs föutom hemma så även på en annan address. Det har inte varit ett direkt val, men det påverkar helheten och just nu känns det som om det inte var meningen att ha små barn och föräldrar man tar hand om samtidigt. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa min mamma som har gjort så mycket för mig men känslan av att inte räcka till växer. Men jag vet att många även är i den situationen eller mycket mer kaotiska situationer med sjukdomar (egna och/eller barnens), ingen hjälp etc.
Det som dock är helt oberoende av situationens kaotiskhet är hur kaotisk folk upplever sin situation. Med andra ord handlar det om attityd, resiliens och andra psykologiska egenskaper och förutsättningar.
Skulle det för mig hjälpa att flytta till Quito eller till landet? Skulle jag lättare finna ro? Så länge som jag grubblar, funderar, oroar mig och tänker så mycket som jag gör så spelar det knappast någon roll var jag befinner mig. För mig handlar det om att utveckla bättre processer för att handskas med praktiska problem som känns överväldigande. Om att kunna bordlägga saker jag inte direkt kan påverka/behöver någons hjälp med/behöver mera information om. Bearbeta en sak i gången och låta det undermedvetna jobba med de allra svåraste frågorna - utan att aktivt tänka på dem. Coaching är också effektivt precis som att skriva ner saker.
Vardagen är kaotisk. Eller det är ju inte vardagen som är kaotisk utan det är min tolkning av den som är kaotisk. Frågan är vad jag kan göra åt saken?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar