Läste idag i HBL om Mia Hakovirta och Johanna Kallio som forskat i hur barn ser fattigdom. Intressant läsning som visar att barn i 11-15 års ålder förstår orsaker bakom fattigdom, vilket är glädjande. Dessutom visar det sig att det materiella inte var i fokus, utan snarare det sociala som t.ex hobbyer eller möjligheten att ladda ner de spel som "alla" spelar. Två saker gav mig dock en släng av WeltSchmertz, som jag ganska ofta lider av.
Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.
Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?
Tack :)
- Ordval som "sämre jobb" eller uttryck som "föräldrarna kan vara en arbetslös och en städare, eller så kan ena vara på nån fabrik... eller så kan det vara en kock eller nånting." visar att vissa barn redan i 11-15 års ålder har bildat en uppfattning om att det finns "bättre" och "sämre" yrken.
- "Man ser det på kläderna". Jo, smutsiga och på tok för slitna kläder förstår jag bra men jag hoppas innerligt att vi inte uppfostrar våra barn att titta snett på begagnade, gamla kläder. Efter att via jobbet ha jobbat med ett projekt där textilåtervinning blev mycket bekant så vet jag att det_finns_ingen_vettig_lönsam_lösning_för_att_återvinna_textiler. Anywhere. Jag vet dessutom att våra gamla, lite slitna kläder som vi med gott samvete via UFF/Kontti/Frälsningsarmen skickar till fattiga människor oftast hamnar på soptippen - vilket dessutom kostar mellanhanden pengar. Tyvärr är det så att kläder blivit så billiga att t.o.m. de allra fattigaste hellre köper nytt för en liten slant än tar emot våra gamla kläder. Ser ni trenden? Vad betyder dethär för storleken av soptippen? Att allt fler har råd att köpa nytt och att begagnat inte längre duger när vi dessutom vet att textiler inte återvinns? Scary shit!
Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.
Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar