Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)