Det absolut överlägset bästa med att ha börjat jobba deltid är att jag plötsligt är en så mycket bättre och mer närvarande mamma. Minns nu att precis samma transformering skedde efter att jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med E.
Jag lyfter på hatten åt dem som är hemma på heltid och klarar av att vara såhär hela tiden. Jag hör helt tydligt inte till dem och det får jag leva med och är därför tacksam över denhär möjligheten.
Vilken rolig förmiddag vi haft med A! Vi har lekt, hassuttele, kramats, kittlats, juksats och skrattat. Dehär stunderna hör till dom bästa i livet är jag säker på men ändå kunde jag inte göra det på heltid även om jag hade möjligheten. Det tragiska är att det inte ens blev lika mycket som nu. Jag skäms att medge att det var ganska sällan sådana stunder skapades och nu undrar jag vad det beror på?
Antagligen blev det för mycket av det goda och en total uttråkning. Att konstant vara i mammarollen passar inte mig och resultatet var vad det var: jag var halft närvarande, blev lätt ansträngd på att jag behövdes och att jag inte kunde koncentrera mig på något och var nästan tvungen att "väkisin" kasta mig in i lekens värld där jag orkade stanna högst några minuter per gång. Nej, jag var verkligen inte någon gosig supermamma på heltid, men på deltid känns allt så rätt och jag kan juksas hur mycket som helst.
Mammor (och många andra) är bra på att ha skuldkänslor och dåliga på ödmjukhet mot sig själv, tror jag. Nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och badar i ödmjukhet, vilket jag tycker ni alla (inte bara mammor) ska göra alltid nu och då eftersom ni är värda det.
Tack :)
Jag lyfter på hatten åt dem som är hemma på heltid och klarar av att vara såhär hela tiden. Jag hör helt tydligt inte till dem och det får jag leva med och är därför tacksam över denhär möjligheten.
Vilken rolig förmiddag vi haft med A! Vi har lekt, hassuttele, kramats, kittlats, juksats och skrattat. Dehär stunderna hör till dom bästa i livet är jag säker på men ändå kunde jag inte göra det på heltid även om jag hade möjligheten. Det tragiska är att det inte ens blev lika mycket som nu. Jag skäms att medge att det var ganska sällan sådana stunder skapades och nu undrar jag vad det beror på?
Antagligen blev det för mycket av det goda och en total uttråkning. Att konstant vara i mammarollen passar inte mig och resultatet var vad det var: jag var halft närvarande, blev lätt ansträngd på att jag behövdes och att jag inte kunde koncentrera mig på något och var nästan tvungen att "väkisin" kasta mig in i lekens värld där jag orkade stanna högst några minuter per gång. Nej, jag var verkligen inte någon gosig supermamma på heltid, men på deltid känns allt så rätt och jag kan juksas hur mycket som helst.
Mammor (och många andra) är bra på att ha skuldkänslor och dåliga på ödmjukhet mot sig själv, tror jag. Nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och badar i ödmjukhet, vilket jag tycker ni alla (inte bara mammor) ska göra alltid nu och då eftersom ni är värda det.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar