Se människor som de är och inte som du föreställer dig att de är

Har tidigare funderat på och också skrivit om detdär med att en del människor vill hålla sitt privata jag och sitt professionella jag helt separat. Samma människor är därmed inte färdiga att t.ex. granska sig själv på djupet under skolningar (via jobbet) etc.

Inget fel med det - vi är alla olika.

Men: tänk om dehär samma människorna hör till dem (majortiteten av oss) som berättar om sig själv till nya människor genom att rabbla upp yrke, studiebakgrund och var man möjligtvis tidigare jobbat. Det är ju ofta en diskussion snabbt börjar kretsa kring jobb.

Så om man inte vill "blotta sig själv" på jobbet och heller inte gör det på sin fritid - när och var gör man det då? Var finns det forum där man kan vara helt sig själv? Och kunde vi alla må bättre av att lite utvidga det forumet?

En utmaning: presentera dig för nya människor du träffar utan att nämna var du jobbar eller vad du studerat. Istället för att fråga "Vad gör du?/Vad jobbar du med?" kunde man fråga "Vad tycker du om att göra? Vad är viktigt för dig?". Garanterar att det blir bättre diskussioner som ger dig en mycket bättre uppfattning om människan du träffar än ifall ni snackade studier/yrken. På den nivån blir det lätt så att motparten kategoriserar/applicerar fördomar och istället för att se människan ser man sin egen "oletus" av hurdan den typens människa är i ens egen världsbild. Bekvämt och bekant, men högst antagligen fel.

Jag tycker våra medmänniskor förtjänar att bli sedda som de är (även på jobbet). Vad tycker du?

Tack :)

 

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Be very careful what you wish for

Man kan säga att jag har ett positivt problem.

Det var en del saker jag hade önskat att skulle gå vägen nu på våren för att stilla min rastlösa själ (och min tomma plånbok) medan jag fortfarande är hemma. Jag önskade a) att jag fick börja jobba med ett utvecklingsprojekt på jobbet b) att jag fick göra några "freelance keikkor" och c) att jag kunde få skriva något någonstans.

Vad jag kanske inte hade räknat med var att allt skulle gå vägen på en gång och nu är all tid som jag allokerat för att förbereda b) bundet till a) (som dessutom blivit 2 projekt istället för ett) medan jag antagligen måste skippa c) - mot min vilja. För att inte tala om vad denhär helheten betyder för stämningen hemma - att jag plötsligt har begränsad tid för det allra viktigaste. Det kan anas redan nu att det påverkar och jag vill göra en "korjausliike" så snabbt som möjligt.

De senaste dagarnas utveckling som har förändrat vår familjs dynamik totalt på en mycket kort tid kräver att vi nu pratar, kommer överens, förstår och lyssnar på varandra - till skillnad mot den relativt ytliga kommunikation som vi och många andra som är mitt i ruuhkavuodet lider av.

Verkligen dags för utvecklings-samtal här - ju tidigare desto bättre. Så varför sitter jag här och skriver medan J tittar på fotboll? Bra fråga!

Tack :)

Sarkasm och Ironi – hur hälsosamt är det?

Det sägs att vi finnar ofta har en mycket sarkastisk humor och det märks nog i många kretsar och familjer som jag har/ har haft äran att vara del av. Det var inte länge sedan som jag umgicks en kväll med ett gäng där det gäller att vara mycket beredd på ”piikkin” och på att någon – som ett skämt – säger något mindre smickrande åt en. Jag har också själv varit bra på att ge och ta emot sarkastiska skämt och faktist tyckt att det har varit roligt. Men jag har börjat tänka om... (Nu får jag dessutom en deja-vu känsla om att jag skrivit om dethär tidigare men orkar inte söka i arkivet eftersom det känns så aktuellt nu att jag har ett behov att skriva av mig kring ämnet.)

Har märkt att jag allt sämre tål sarkastiska/ironiska skämt som är riktade mot mig och att jag även mår dåligt av att höra någon annan vara offer för sådana skämt. Tyvärr förstår nämligen inte vårt undermedvetna att det handlar om ”kärleksbråk” vilket betyder att varje sådant skämt tär på en människa oberoende om hur bra man är på att ta emot sådana skämt.

Därför önskar jag att alla kunde stanna upp och fundera på hurdana skämt de brukar strö omkring sig och samtidigt fundera på vad de kultiverar i sin omgivning med dessa?

Det kan kännas svårt att bryta ett dylikt mönster inom en grupp, men varför inte slänga fram en utmaning: förbjud sarkasm/ironi under en kväll som gruppen är samlad och kolla vad som händer!

Strö omkring dig sådant som du vill se mera av i denhär världen!

Tack :)

Bonusfråga: Hur hälsosamt tror du självironi är för din själ?

Förbättrad kommunikation, anyone?

Nu kan jag även med erfarenhet rekommendera dethär. Jag och J hade faktist en mycket konstruktiv diskussion och jag är helt säker på att vi kommer att tillsammans göra framsteg – jag kan ju inte tro att jag kan utveckla mig själv utan att involvera mitt team, d.v.s. min familj.

Jag berättade utförligt åt J vad jag jobbar med att förbättra/ändra och bad om J:s hjälp. Nästa gång en situation uppstår där jag medvetet agerar annorlunda är han alltså på något plan förberedd. Dessutom bad jag om lov att i eventuella mer infekterade situationer stanna upp och ta en time-out och tillsammans fundera på vad som händer, var det känns helt fysiskt i kroppen (brukar hos de flesta kännas som en liten knut/ett tryck någonstans i övre kroppen) och hur man bäst kunde stoppa det hela och inte glida in i onödigt tjafs. Får se hur det går!

Känns dethär som något du kunde testa på för att förbättra kommunikationen med någon? Samma strategi kan alltså användas även om man inte håller på med personlig utveckling sådär aktivt. Det är ju tyvärr så att det lätt blir för lite utrymme för samvaro och ”kohtaamisia” i vardagen som är fullspäckad med jobb, barn, hobbyn etc. vilket kan leda till att kommunikationen försämras och till att man helt enkelt förstår varandra sämre. Man ska inte bli rädd för det utan istället fundera på hur man kunde förebygga/fixa saken.

Kommer du på någon strategi som kunde funka för just dig/er? Fundera gärna på en sak du kunde göra annorlunda för att förebygga detdär onödiga vardags-jamsandet som få av oss är sparade ifrån!

Tack :)

Vi utvecklas som människor - men är omgivningen beredd?

Här mitt i min resa mot ett äktare och bättre jag har jag insett en ganska relevant sak. Resan innebär ju nämligen att jag sakta men säkert ersätter ofungerande beteendemönster med mer fungerande sådana som bättre speglar den jag är. Vad det i praktiken betyder är att jag förändras. Jag gör saker på ett annat sätt än tidigare och jag kommunicerar på ett nytt sätt. Och vad är det som mest irriterar oss människor? Jo, när något/någon förändras! Vi vill ju att allt alltid ska vara just precis som det alltid har varit - det är bekvämast så för vår hjärna. Med andra ord väcker jag säkert irritation hos nära och kära som är förundrade över mitt "nya jag" som alltså endast är mitt äktare jag. Speciellt iriterande är det ju när jag övar mig att kommunicera mer konstruktivt - folk tänker att "vad håller hon på med?? Är detdär nån ny "teknik" hon läst om??" och så känner de sig direkt hotade (= den primitiva reaktionen i hjärnan när den inte känner till beteendet och någon fungerar på ett sätt som den inte hade förutspått).

Så det finns en förklaring till att reaktionen inte alltid är den önskade när vi försöker vårt bästa och det är bra att veta det så att man inte själv irriteras av reaktionen och till slut ger upp eftersom det känns lönlöst att ens försöka...

Vad kan man då göra åt saken? Ett tips för dethär kom upp förra måndagen på kursen och det känns så självklart att jag inte förstår att jag inte tänkt på saken! Här kommer det:

Före du medvetet börjar ersätta dina gamla vanor med nya så lönar det sig att berätta om saken åt dina nära och kära. T.ex:

"Jag jobbar med att kontrollera mina reaktioner för att bättre kunna föra en konstruktiv dialog - även i svåra situationer - därför kommer jag kanske att verka konstig när vi håller på att glida in i detdär vanliga lilla grälet"
"Jag övar mig att ta emot närhet/kärlek/beröringar/komplimanger/kritik och jag kommer att behöva din hjälp"

När den andra parten är medveten om dethär är även hjärnan beredd på att den eventuellt kommer att få uppleva något som avviker från det vanliga. Dethär gör att den mindre sannolikt reagerar på det nya beteendet som om det var ett hot och samtidigt stiger sannolikheten att det nya, mer fungerande beteendemönstret ger önskat resultat!


Jag har inte själv testat dethär men tror att jag senast idag ska prata om några saker med J...

Tack :)