Tack för denhär, Riikka Venäläinen (i dagens HBL):
Har tidigare redan skrivit lite om ämnet och märker - speciellt i min halvkaotiska verklighet just nu - att sömmarna verkligen går upp här och där mest hela tiden. Känner dåligt samvete mest hela tiden och gör val som antagligen många andra inte skulle göra.
Undrar vad som är det "rätta" att göra då man är super-ivrig över sitt jobb samtidigt som man helst skulle mysa med sin familj hela tiden?
Ångrar absolut inte att jag gick tillbaka på jobb tidigare än planerat - för mig själv är balansen betydligt bättre såhär. Men ur familjens synvinkel är balansen kanske inte bättre...
Familjen mår bäst då när mamman mår bra har man hört och läst om och om igen och jag tror det ligger en sanning i det. Därför tror jag att helheten nu faktist är bättre, trots det kaos jag förorsakat med mitt extempore-beslut.
Dessutom har jag stark tillit till att allt ordnar sig på sätt eller annat. Och så länge jag vet att alla i vår familj får tillräckligt med kärleksvitamin av varandra så är allt bra.
Nådighet och ödmjukhet mot sig själv är också att rekommendera - jobbar på det som bäst själv och hittar mig fortfarande i situationer där jag känner mig otillräcklig åt alla håll. Men innerst inne vet jag att vi alla gör vårt bästa och det ska nog räcka, eller hur?
Tack :)
Har tidigare redan skrivit lite om ämnet och märker - speciellt i min halvkaotiska verklighet just nu - att sömmarna verkligen går upp här och där mest hela tiden. Känner dåligt samvete mest hela tiden och gör val som antagligen många andra inte skulle göra.
Undrar vad som är det "rätta" att göra då man är super-ivrig över sitt jobb samtidigt som man helst skulle mysa med sin familj hela tiden?
Ångrar absolut inte att jag gick tillbaka på jobb tidigare än planerat - för mig själv är balansen betydligt bättre såhär. Men ur familjens synvinkel är balansen kanske inte bättre...
Familjen mår bäst då när mamman mår bra har man hört och läst om och om igen och jag tror det ligger en sanning i det. Därför tror jag att helheten nu faktist är bättre, trots det kaos jag förorsakat med mitt extempore-beslut.
Dessutom har jag stark tillit till att allt ordnar sig på sätt eller annat. Och så länge jag vet att alla i vår familj får tillräckligt med kärleksvitamin av varandra så är allt bra.
Nådighet och ödmjukhet mot sig själv är också att rekommendera - jobbar på det som bäst själv och hittar mig fortfarande i situationer där jag känner mig otillräcklig åt alla håll. Men innerst inne vet jag att vi alla gör vårt bästa och det ska nog räcka, eller hur?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar