Drömjobb!

Jag har länge funderat på att jag gärna ville testa på att dra ordentlig grupp-coaching. Att ha ett gäng som jag guidar i självkännedoms-frågor ur ett coaching-perspektiv.

Insåg just att jag som bäst gör det! Idag var första sessionen av två för en grupp och imorgon startar en ny grupp! Dagens session var en succé och ifall att dessa två helheter blir positiva referenser ser jag ingen orsak till att jag inte kunde fortsätta med fler grupper på hösten. Vad skulle det betyda? Jo, ett drömjobb!

Tack :)

Under-cover life-coach i arbetslivet

Hade förra veckan en intressant diskussion med en god vän. Vi talade om välmående överlag och tangerade allt från välmående på jobbet till vad våra egna förutsättningar för att må bra är.

Vi var båda överens om att det inte får bli något man "suorittaa" - att det finns en risk med speciellt quantified self eller bara regelbundna mindfulnessövningar att det blir "en till sak på to-do listan". Och det vill man ju inte!

Det handlar alltså inte om att limma på olika lösningar utan om att verkligen gå in på djupet gällande vem man är, vad man vill och hur man möjligen kan ta sig dit och vad som kunde hjälpa en på vägen. Med andra ord räcker det inte med att testa något nytt verktyg/en app/ett träningsprogram/regelbunden meditationsövning. Man måste också förstå på djupet varför man gör det och det man gör ska också vara överens med hela ens värdegrund (som man sällan har en aning om hur den egentligen ser ut).

Allt dethär bottnar i självkännedom, så det är där jag skulle investera mina pengar och min tid för att få största möjliga ROI. Diskussionen med min vän ledde även till en större och mer betydande insikt som föddes när vi talade om att det borde satsas på att stöda skolelever utveckla sin själkvännedom. Jag håller absolut med och är glad att Lasten ja Nuorten Tuki RY för tillfället har ett projekt på gång som siktar på att utrusta alla vårt lands nior med "livskunskaper" med hjälp av Life Coacher.

Det är ett underbart exempel på förebyggande åtgärder, men min insikt har att göra med att gå ett steg vidare.

Att dessutom utrusta människor i arbetslivet - och speciellt människor i min egen ålder med små barn - med verktyg att granska sig själv och lära känna sig själv bättre är en enormt lönsam satsning. Det är inte bara de som gynnas av satsningen, utan även deras barn. Dessa föräldrar som är utrustade med "livskunskaper" har helt andra förutsättningar att uppfostra sina barn så, att de är "kodade" med självkännedom.

Det är aldrig för sent och ju tidigare desto bättre. Oftast är det någon plötslig och oförväntad kris(sjukdom, någon näraståendes död, en uppsägning) som utlöser en självgranskningsprocess i människan. Sin naturliga "peak" inom emotionell intelligens når människan kring 45-55 års åldern utan medveten satsning. Den åldern kan dock radikalt sänkas med medvetna handlingar och satsningar.

Det är där jag ser min livs-mission och hoppas ingen stoppar min framfart som under-cover life-coach i arbetslivet.

Tack :)

 

Se människor som de är och inte som du föreställer dig att de är

Har tidigare funderat på och också skrivit om detdär med att en del människor vill hålla sitt privata jag och sitt professionella jag helt separat. Samma människor är därmed inte färdiga att t.ex. granska sig själv på djupet under skolningar (via jobbet) etc.

Inget fel med det - vi är alla olika.

Men: tänk om dehär samma människorna hör till dem (majortiteten av oss) som berättar om sig själv till nya människor genom att rabbla upp yrke, studiebakgrund och var man möjligtvis tidigare jobbat. Det är ju ofta en diskussion snabbt börjar kretsa kring jobb.

Så om man inte vill "blotta sig själv" på jobbet och heller inte gör det på sin fritid - när och var gör man det då? Var finns det forum där man kan vara helt sig själv? Och kunde vi alla må bättre av att lite utvidga det forumet?

En utmaning: presentera dig för nya människor du träffar utan att nämna var du jobbar eller vad du studerat. Istället för att fråga "Vad gör du?/Vad jobbar du med?" kunde man fråga "Vad tycker du om att göra? Vad är viktigt för dig?". Garanterar att det blir bättre diskussioner som ger dig en mycket bättre uppfattning om människan du träffar än ifall ni snackade studier/yrken. På den nivån blir det lätt så att motparten kategoriserar/applicerar fördomar och istället för att se människan ser man sin egen "oletus" av hurdan den typens människa är i ens egen världsbild. Bekvämt och bekant, men högst antagligen fel.

Jag tycker våra medmänniskor förtjänar att bli sedda som de är (även på jobbet). Vad tycker du?

Tack :)

 

Välmående på jobbet - var finns efterfrågan?

Vi funderar mycket på välmående på jobbet. Hur kan vi utveckla "funktionen"? Hur kan vi bäst stå till tjänst till våra interna kunder - arbetstagarna och själva organisationen? Hur kan vi vara agila, relevanta och trovärdiga?

Jag hade en möjlighet att snacka med 20 nya medarbetare som alla hade en del erfarenhet från arbetslivet redan. Jag frågade dem vad de skulle önska sig att arbetsgivaren erbjöd dem inom ramen för ett wellbeing-program. Jag bad dem tänka out-of-the-box i en värld där precis allting är möjligt. Jag uppmuntrade dem att drömma vildt!

Som svar fick jag - efter en lång tystnad - motionssedlar och möjlighet till att ibland distans-arbeta.

Wild.

Insåg att vi möjligen tänker för stort. Att det inte finns efterfrågan för ett extremt agilt, relevant super-program. Att ingen egentligen ens förväntar sig det?

Hur skapa pull-effekt för något som alla skulle må bättre av men som de inte har insett att de behöver? Eller åtminstone aldrig tänkt att arbetsgivaren skulle erbjuda något sådant?

Vad är arbetsgivarens roll? Håller den på att förändras?

Tack :)

Medvetenheten sprider sig

Min personliga mission om att sprida medvetenhet om Mindfulness även i arbetslivet fortsatte idag såhär:

Själv trivdes jag bra och tyckte deltagarna, som var hanken-alumner, också fick något ut av det. Men man vet aldrig hurdana förväntningarna varit (även om man börjar med att fråga) så väntar med spänning på feedback. Och nu redan kan jag uppmuntra mig själv att inte fastna vid de negativa orden...

Jag fick själv mycket ut av denhär helheten - egen tid i taxi/flyg/taxi till Vasa Hanken och egen tid tillbaka. Priceless!

Tack :)

Fungerar "deep stuff" i arbetsmiljö?

Har fått möjligheten att test-köra en management-kurs på jobbet och igår var första dagen.

Under lunchen diskuterades tankar om kursen dittills och jag blev förvånad över hur kritiska folk var. Eller inte förvånad över kritiken per se, men över det faktum att man kanske inte ser sitt eget ansvar i vad man får ut av olika situationer.

Jag tror på att dylika skolningar ger dig ungefär lika mycket som du är färdig att investera och ge av dig själv. Är man inte färdig att blotta sig själv och titta djupt in så kan man knappast få hemskt mycket ut av det hela. Om man har höga förväntningar men inte är färdig att ”mennä itseensä” så har man delvis outsource:at ansvaret för möjligheten att växa som människa. Och det ansvaret kan man inte ge någon annan, eller hur?

 

Det blir ju lätt en besvikelse ifall att man förväntar sig förändring utan att man ger av sig själv. Vad kan det bero på? Varför vill många stanna på ”proffessionella” nivån när förmiddagen gick till att understryka det faktum att sann förändring får man till stånd först när man är färdig att bearbeta sina djupaste förutfattade meningar (som man inte ens är medveten om att man har). Kan man överhuvudtaget förvänta sig att dylika skolningar fungerar i arbetsmiljö? När ska vi se varandra som människor – även i arbetsmiljön? Eller är det bara en liten minoritet som är villiga och färdiga att blotta sig och sin sårbarhet i arbetsmiljön?

Så länge vi inte ser varandra som människor och vågar vara närvarande som sårbara individer kommer vi inte att kunna utnyttja all den potential som finns att tillgå från skolningar som grundar sig på att gå in på djupet och röra om där för att uppnå förändring. Men varje dylikt tillfälle är ett steg i rätt riktning och idag är en ny dag! Kanske det idag är annorlunda? Och kanske för mig dags att verkligen inse att vi alla är annorlunda?

Tack :)

Työhyvinvoinnin tulosfoorumi - mera bränsle åt mitt grundproblem: oförmåga att fokusera

Igår morse vaknade jag tidigt trots att vi kommit hem från resan sent. Hade bestämt att inte ställa väckarklockan men att ifall att jag råkade vakna, skulle jag ta mig till följande evenemang:

Glad att jag vaknade tidigt! För det första var det en välkommen liten "egen stund" efter intensivt familje-hängande. För det andra träffade jag två kivoga kollegor. För det tredje fick jag igen en massa arbets-inspiration.

Märkte dock en sak som jag redan visste men som igen underströks igår: jag kan inte fokusera. Jag är för hungrig och delar min uppmärksamhet på alltför många saker. Jag vet precis vad jag borde fokusera på, men eftersom det är ganska vagt och exakt bara i mina egna händer så blir det lätt så att jag bara yrar. Speciellt nu då jag lider av sömnbrist efter att ha sovit för lite alltför många nätter i sträck.

Egentligen tillförde gårdagens evenemang mig ingenting som kunde hjälpa mig med mitt egna projekt. Däremot tillförde evenemanget mig med en massa annan info som väckte en massa andra idéer och tankar, vilket i sin tur endast leder till att jag har ännu svårare att fokusera...

Några lösryckta tankar som jag tog med mig från evenemanget:

1. Alexander Stubb uppmanade oss att se till att vi sover tillräckligt, äter fiffigt och rör på oss. Han konstaterade att "skeida tyrehdyttää energiatasoja" och att "tunti liikuntaa antaa kaksi tuntia energiaa päivään". Han underströk att välmående på jobbet mycket handlar om personligt ansvar och att det är fast vid en själv hur man mår. Att insentiv från arbetsgivarens sida fungerar (som exempel nämnde han Pekkaniska med sina "kuntobonukset") och att man själv ska visa gott exempel, speciellt om man är förman.
2. Jukka Takala snackade om att man inte kan förlänga arbetskarriärerna utan att eliminera rötterna till sjukdomarna som leder till arbetsoförmåga. Det handlar om ett långsiktigt arbete och målsättningen är att människan går frisk in i arbetslivet och kommer frisk ut ur arbetslivet vid pensionen.
3. Markku Seuri talade om företag-stat-individ -ekvationen och om att alla vinner när man medvetet satsar på vettig och lämplig arbetshälsovård. Han nämnde också att de psykososiala problemen har mycket att göra med ledarskap, vilket ställer nya krav på arbetshälsovården som kan vara svåra att hantera. Unga är i allt sämre fysiskt skick och de äldres andel av arbetskraften växer. Han ansåg att man inte förstått den fysiska hälsans stora betydelse och hänvisade även till undersökningar som (i USA) kommit fram till att kostnaderna för att inte vara "täböllä töissä" är större än kostnadera för sjukfrånvaro. Grunden till allt är att bli medveten om hur personalen mår och bygga en kunskapsbas på basen av vilken man kan utveckla åtgärder och prosesser som även bör implementeras. Företagen bör inse att det handlar om en lönsam investering - inte en kostnad - att satsa på välmående på jobbet. Och att istället för att släcka bränder och åtgärda problem så ska man titta på hela kedjan som bottnar sig i hur folk väljer att leva sitt liv. Det är nämligen de valen som i längden skapar problemen. Han avslutade med att konstatera att det inte är arbetshälsovårdens anvar att förlänga arbetskarriärer och att man inte ska medikalisera arbetslivets utveckling.

Sedan följde tre intressanta case-exempel, men hade gärna hört exempel från expertorganisationer. Som helhet väckte evenemanget många tankar och igen bekräftades att mycket har gjorts för att förbättra arbetslivet men att det fortfarande finns mycket att göra även om ett stort ansvar ligger hos individen och dess attityd.

Fick alltså mycket ut av evenemanget men samtidigt förstärktes mitt eget grundproblem: oförmåga att fokusera. Kanske jag istället för att sitta och skriva dethär kunde meditera...?

Tack :)
 

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Igår kväll var jag på en tillställning där det i ett skede diskuterades detdär med downshifting i kritisk ton. Argumentet var att någon som fått en dyrbar utbildning borde utnyttja den och återbetala samhället genom värdeskapande arbete och skatter. Att det är oansvarsfullt att downshifta ur det perspektivet. Exemplet som diskuterades var en ekonom som sagt upp sig och studerar nu till yoga-lärare - m.a.o ett case bland många andra liknande.

Jag håller i princip med - ifall att det verkligen är så att de värdeskapande dagarna är över för personen i fråga. Men är de det? Eller kan det hända att de först börjar?

Enligt Elinkeinoelämän keskusliitto (EK) kostar sjukfrånvaro upp till 3 miljarder euro per år. En enda sjukfrånvarodag kostar ca 400 euro. Undrar om någon kunnat uppskatta vad det kostar när folk som har alla förutsättningar att vara friska inte sköter om sig och därmed påverkar sin kapacitet (oftast på lång sikt) negativt? Det här har jag skrivit tidigare om både i bloggen och i Talouselämäs blogg.

Detdär med systemtänk är intressant och kan även tillämpas här:

Tänk om dendär ekonomen med dyr utbildning hoppar av ekorrhjulet, ger utrymme åt någon annan, omskolar sig med egna pengar och genom sitt nya yrke påverkar tio- till hundratals människors arbetsförmåga genom att hjälpa dem stärka både kropp och själ.

Kanske någon som följd av hennes yoga-timmar undviker en försträckning i ryggen, har bättre immunförsvar och kanske därmed minskar sina sjukfrånvarodagar per år? Tänk om den samma personen som följd av yogan orkar längre i arbetslivet? Tänk om personen i fråga sover bättre och därmed presterar bättre varje dag? Tänk om människorna i personens omgivning också påverkas positivt? Tänk om yogan får personen att även bli mer mån om att äta hälsosamt? Tänk om ekonomen/yoga-läraren var den som födde gnistan till förändringen?

Jag efterlyser system- och helhetstänk och uppmanar dig att ställa dig själv frågan: Vad skapar jag för mervärde och hur många människor påverkar jag direkt/indirekt i mitt arbete? Redan min dagliga attityd kan vara värd samma som den utbildning jag fått. Intressant tanke, eller hur?

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Tack :)



 

Be very careful what you wish for

Man kan säga att jag har ett positivt problem.

Det var en del saker jag hade önskat att skulle gå vägen nu på våren för att stilla min rastlösa själ (och min tomma plånbok) medan jag fortfarande är hemma. Jag önskade a) att jag fick börja jobba med ett utvecklingsprojekt på jobbet b) att jag fick göra några "freelance keikkor" och c) att jag kunde få skriva något någonstans.

Vad jag kanske inte hade räknat med var att allt skulle gå vägen på en gång och nu är all tid som jag allokerat för att förbereda b) bundet till a) (som dessutom blivit 2 projekt istället för ett) medan jag antagligen måste skippa c) - mot min vilja. För att inte tala om vad denhär helheten betyder för stämningen hemma - att jag plötsligt har begränsad tid för det allra viktigaste. Det kan anas redan nu att det påverkar och jag vill göra en "korjausliike" så snabbt som möjligt.

De senaste dagarnas utveckling som har förändrat vår familjs dynamik totalt på en mycket kort tid kräver att vi nu pratar, kommer överens, förstår och lyssnar på varandra - till skillnad mot den relativt ytliga kommunikation som vi och många andra som är mitt i ruuhkavuodet lider av.

Verkligen dags för utvecklings-samtal här - ju tidigare desto bättre. Så varför sitter jag här och skriver medan J tittar på fotboll? Bra fråga!

Tack :)

Be careful what you wish for

Skrev igår kort om coaching och avslutade med orden:
"Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?"

Nu kan jag inte konstatera annat än att: be careful hat you wish for!

Morgonens session gick bra och min fiilis var på topp eftersom jag just före sessionen fick höra att jag får börja jobba på tim-basis med start så snabbt som möjligt. Välmående på jobbet och coaching i fokus. Just precis en sådan set-up som jag önskat men kanske inte ens vågat drömma om. Jag vet att det kommer att bli en hel del jobb, men nu kan jag kanalisera min energi som just nu sprids på på tok för många olika saker/intressen. Någon utomstående (min arbetsgivare i dethär fallet) tvingar mig att fokusera och jag tackar och tar emot eftersom jag knappast hade lyckats fokusera själv.

Det inger någon sorts hopp om en bättre framtid när en relativt stor organisation satsar på dethär och nu gäller det för mig att bevisa att det är värt det. Hur man räknar ROI på denhär investeringen är en annan fråga, men jag litar på att värdet känns, syns och märks.

Jag är verkligen tacksam över denhär chansen och även lättad eftersom jag märker att allt intensivt lobbande bär frukt.

Nu ska jag fundera på bisaker, som att vem ska ta hand om A medan jag jobbar..? Jag är helt säker att det löser sig! Och att denhär helheten gör mig till en bättre mamma!

Tack :)

Magin i coaching

Idag har jag fått jobba. Och "få" är verkligen det rätta verbet att använda här eftersom det varit så givande och roligt. Jag ska imorgon hålla en intro-session i coaching åt en avdelning på jobbet och har förberett materialet idag och blev igen påmind det magiska i coaching.

Jag tror starkt på att en integration av coaching-mentaliteten i företagskulturen är ett steg i rätt riktning när det gäller att tackla förändringar och maximera välmåendet och potentialen hos individen (vilket inte enligt mig är en paradox).

En coaching-mentalitet i en organisation leder (bl.a) till

• högre kvalitet i alla möten individer emellan (=att lyssna och bli hörd - sällsynt...)
• möjligheten att få fram det bästa i sig själv och sina medarbetare
• inlärning som sker som resultat av personliga insikter istället för top-down "kommandon"
• att alla - oavsett roll eller nivå - ser sitt ansvar som en "everyday leader", vars beteende påverkar omgivningen och bidrar till atmosfären
• att nyfikenhet och kreativitet blomstrar

Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?

Tack :)

Du vet väl om att du är värdefull?

Maria Pettersson avslutade sin kolumn ”19 vuotta ja eläkkeellä” i nyaste NYT (20/2013) såhär:

”Nostetaan vaan [eläkkeellejäämisen] alaikärajaa. Mutta mietitään ensin, miten saadaan ihmiset pysymään töissä edes 63-vuotiaiksi?”

Just dendär frågeställningen har jag funderat mycket kring och känner starkt att jag vill vara med och påverka saken. Jag vill bidra till att så många som möjligt som har grundförutsättningarna på plats kan jobba, vill jobba och njuter av att jobba och därmed vara med och upprätthålla vårt välfärdssamhälle – som biprodukt av eget välmående.

Hur man än vänder och vrider på saken så handlar det ju nog i grund och botten om individen. Det är alltså individens välmående jag vill fokusera på och samtidigt hoppas jag också att alla förstår sin egen roll i ”systemet”. Precis som det bevisats om och om igen att en arbetstagares arbetsmotivation påverkas av huruvida han/hon ser och förstår hur hans/hennes arbetsinsats stöder arbetsgivarens strategiska målsättningar så gäller samma logik i samhället så jag efterlyser hederlig talko-anda!

Talko-anda kanske inte är allas grej, men det egna välmåendet skulle man hoppas att är ganska högt på agendan hos de flesta? Hur ska vi få folk att ge sin egen hälsa den uppmärksamhet den förtjänar med tanke på dess prioriterings-placering hos de flesta? När man frågar folk om deras värderingar är välmående ett populärt svar men frågar man dem om deras livsstil undrar man ibland om folk förstår sig på orsakssamband? Jag är själv ett prakt-exempel på dethär!

Det positiva är att allt fler av oss vet allt mer om välmående. Vi vet hur vi ska äta, motionera och koppla av men tyvärr är det en stor del av oss som vet som inte gör något. Att veta bidrar knappast hemskt mycket till ökat välmående..? Effekten kan vara den att man mår sämre eftersom man som följd av att veta men inte agera får ångest. Och igen: prakt-exempel...

Hur ska vi då framkalla personliga insikter som motiverar folk att faktist ta ansvar över sitt eget välmående och även i praktiken leva enligt sina värderingar? Hela frågeställningen säger ju att det handlar om saker som en utomstående inte märkbart kan påverka... Inte att undra på att det känns trögt att jobba med välmående på jobbet eftersom man lätt slinker bort från individ-nivån och börjar fundera på helheter. Men tyvärr är det inte på organisations-nivån eller på samhälls-nivån som insikterna föds utan just där nere på individ-nivån.

Det är synd att vi frågar: ”Hur ska vi klara av att jobba tills vi är x år gamla?” istället för att fråga ”Hur ska vi må bra och leva lyckliga tills vi är x år gamla?”. Det är ju nämligen samma sak... Det är inte beslutsfattarna som ensamma har ansvaret att lösa ”pensionsbomben” vilket jag ska komma ihåg när min rygg är i skick igen och motivationen att hålla den i skick genom att motionera och stärka kroppen igen börjar sina i samma takt som jag glömmer bort att jag haft sjuk rygg... Fascinerande detdär med system-tänkande!

Tack :)

Mera lek åt folket!

Har läst två texter (denhär och denhär) de senaste dagarna som handlat om lek. Dessutom har jag också själv lekt en hel del här hemma och i parken och senast igår märkte jag att jag hade svårt att kasta mig in i leken till 100%. Jag tänker lätt på annat, planerar något eller kollar telefonen. Varför har att leka – något vi alla varit så bra på – blivit så svårt? Antagligen eftersom lek förutsätter medveten närvaro och koncentration... Det verkar som om det mesta jag stannar upp och funderar på tangerar mindfulness på något sätt och även när det kommer till lek tror jag att mindfulness kan vara en nyckel tillbaka till den kunskapen.

När jag igår fick fast mig sälv för att halvhjärtat leka (vilket jag inte hade märkt – eller alltså reagerat på – om jag inte hade iakttagit mig själv) tog jag mig i kragen och kastade mig medvetet in i lekens värld. Jag sket i om kläderna blev smutsiga eller om jag fick sand under naglarna och så byggde vi en stad i sandlådan där pingviner klättrade på hus och nallar i träd. Lek vinner vilken som helst meditation/motion, bidrar till kreativitet och dessutom är helhjärtad lek den bästa gåvan man kan ge ett barn – en allt mer sällsynt gåva, tyvärr.

T.o.m. den allvarligaste av alla allvarliga organisationer och brancher (och parförhållanden!) skulle må bra av lek, vilket jag hade trott att ”work goes happy”-mässan skulle handla om. Vi är ju så mycket skarpare, bredsyntare, mer innovativa när vi är glada och har en massa ”glädje-hormoner” (såsom endorfiner och dopamin)  i kroppen. Och vilken organisation vill inte ha skarp, bredsynt och innovativ arbetskraft?

När har du senast lekt helhjärtat (helt nykter) hemma eller på jobbet? Nästa gång du får en chans att leka – ta den! Eller varför inte själv ta initiativet? I dare you :)

Tack :)

Work goes happy

Idag besökte jag (och A) dethär evenemanget:

”Work goes happy” är ju ungefär exakt vad jag gärna skulle jobba med i ett nötskal och visst var det intressant, men reagerade ändå på att fysisk wellbeing var i stor roll och endast en handfull av företagen som var representerade på mässan höll på med sådant jag gärna skulle göra. Inte för att jag kan definiera vad det är jag gärna skulle göra men helt tydligt så måste jag bara börja göra det eftersom det helt tydligt inte är många som ännu gör det – vad det nu sen är :)

Det var uppfriskande att gå omkring och bekanta sig med olika serviceleverantörer och att lyssna på diskussionerna i korridorerna, vilket är sådant man inte gör om man yrar omkring tillsammans med någon så något positivt i att min vän måste göra oharen i sista stund.

Några iakttagelser:

• det var en hel del branchmänniskor – serviceleverantörer – bland människorna som gick omkring, vilket ju är helt naturligt, men reagerade på att där var få potentiella kunder. Verkar som om evenemanget fungerade mer som ett networking-evenemang och kanske det var meningen? Fast jag kan ju ha helt fel – det handlar om en helt subjektiv iakttagelse.

• det var även en del soulmates i farten, som gärna skulle jobba i branchen, men inte ännu vågat byta kurs och som kanske får utlopp för sin passion genom att skriva t.ex. bloggar – låter det bekant..?

Och helt tomhänt gick jag inte därifrån – köpte nämligen ett fint smycke som ska ha ”voimaannuttava” effekt!

Tack :)