Naken och sårbar

Igår kväll på kursen gjorde vi en övning som gav mig (eller egentligen tog bort från mig) väldigt mycket.

Vi skulle turvis ställa oss framför de andra, säga högt någon av skuggsidorna i oss, d.v.s något vi är/gör/känner som vi inte riktigt velat medge ens åt oss själva och efter det skulle de andra agera vår spegel och finnas där för oss utan någon som helst respons i 2 minuter. Här är det verkligen inte relevant vad jag sade, men efter mina 2 minuter bad kursledaren mig prova pånytt, men med ett avslappnat ansikte. Jag försökte, men efter en stund bad hon mig försöka att inte småle. Jag försökte, men märkte att det var svårare än jag trodde. Kursledaren utmanade mig på många olika sätt och ställde insiktgivande frågor. Det som följde var smärtsamt men jag skulle inte kunna vara mer tacksam!

Jag har ju alltid vetat att jag burit en mask hela livet – inte velat visa utåt att allting inte har varit helt bra. Jag antar att den masken ändrat på hela min ansiktsmuskulatur så att jag ”småler” mer eller mindre hela tiden, men mina ögon har ju skvallrat varje gång det inte varit äkta. Kanske folk har märkt det, kanske inte, men poängen är att få människor har lärt känna mig utan min mask. D.v.s. MIG.

För länge sedan fastnade jag för ett citat som löd såhär:

”No I haven’t changed. You just never knew ME.”

Det citatet har spökat i mitt huvud sedan dess och det passar in i de flesta mina relationer. Jag blir mer och mer mig själv hela tiden och antagligen tolkas det som om jag förändras. Hur kommer det att påverka mina relationer? Ingen aning men antagligen bara positivt!

Jag var i någon sorts dvala hela hemresan och började sedan skriva ner tankar i bussen, vilket hjälpte mig att strukturera tankarna och insikterna och det som helst fysiskt höll på att hända i kroppen. Benen kändes tunga och bara skakade och när jag kom in från dörren kunde jag inget annat än sätta mig i J:s famn. Där satt jag länge, helt tyst och för första gången på länge fick jag all den värme, kärlek, omsorg och empati jag behövde. Eller rättare sagt: jag var äntligen kapabel att ta emot det som hela tiden funnits där – det fanns inget i vägen.

”Maturity is a process of subtraction, not addition” 

– M. Chadbourne

Tack :)

Outtalade förväntningar är OUT

Detdär med outtalade förväntningar är ingen ovanlighet och kan lätt leda till onödiga gräl och småningom förpesta en hel relation, så det lönar sig att se upp med dem! Smaka lite på dethär citatet:

"When you have un-communicated expectations towards a situation or a person, 

you have set yourself up for disappointment."

Vad väcker citatet för tankar? Vad väcker tankarna för känslor?

Vad kunde du göra för att tydligare kommunicera dina förväntningar? Vad kunde du göra för att försäkra dig om att andras förväntningar på dig inte förblir outtalade?

Hos vem ligger ansvaret? 

Att svara på dehär frågorna (t.ex. skriftligt) kan vara värdefullare än du tror... Var är mitt anteckningsblock nu igen?

Tack :)

Mera lek åt folket!

Har läst två texter (denhär och denhär) de senaste dagarna som handlat om lek. Dessutom har jag också själv lekt en hel del här hemma och i parken och senast igår märkte jag att jag hade svårt att kasta mig in i leken till 100%. Jag tänker lätt på annat, planerar något eller kollar telefonen. Varför har att leka – något vi alla varit så bra på – blivit så svårt? Antagligen eftersom lek förutsätter medveten närvaro och koncentration... Det verkar som om det mesta jag stannar upp och funderar på tangerar mindfulness på något sätt och även när det kommer till lek tror jag att mindfulness kan vara en nyckel tillbaka till den kunskapen.

När jag igår fick fast mig sälv för att halvhjärtat leka (vilket jag inte hade märkt – eller alltså reagerat på – om jag inte hade iakttagit mig själv) tog jag mig i kragen och kastade mig medvetet in i lekens värld. Jag sket i om kläderna blev smutsiga eller om jag fick sand under naglarna och så byggde vi en stad i sandlådan där pingviner klättrade på hus och nallar i träd. Lek vinner vilken som helst meditation/motion, bidrar till kreativitet och dessutom är helhjärtad lek den bästa gåvan man kan ge ett barn – en allt mer sällsynt gåva, tyvärr.

T.o.m. den allvarligaste av alla allvarliga organisationer och brancher (och parförhållanden!) skulle må bra av lek, vilket jag hade trott att ”work goes happy”-mässan skulle handla om. Vi är ju så mycket skarpare, bredsyntare, mer innovativa när vi är glada och har en massa ”glädje-hormoner” (såsom endorfiner och dopamin)  i kroppen. Och vilken organisation vill inte ha skarp, bredsynt och innovativ arbetskraft?

När har du senast lekt helhjärtat (helt nykter) hemma eller på jobbet? Nästa gång du får en chans att leka – ta den! Eller varför inte själv ta initiativet? I dare you :)

Tack :)

Work goes happy

Idag besökte jag (och A) dethär evenemanget:

”Work goes happy” är ju ungefär exakt vad jag gärna skulle jobba med i ett nötskal och visst var det intressant, men reagerade ändå på att fysisk wellbeing var i stor roll och endast en handfull av företagen som var representerade på mässan höll på med sådant jag gärna skulle göra. Inte för att jag kan definiera vad det är jag gärna skulle göra men helt tydligt så måste jag bara börja göra det eftersom det helt tydligt inte är många som ännu gör det – vad det nu sen är :)

Det var uppfriskande att gå omkring och bekanta sig med olika serviceleverantörer och att lyssna på diskussionerna i korridorerna, vilket är sådant man inte gör om man yrar omkring tillsammans med någon så något positivt i att min vän måste göra oharen i sista stund.

Några iakttagelser:

• det var en hel del branchmänniskor – serviceleverantörer – bland människorna som gick omkring, vilket ju är helt naturligt, men reagerade på att där var få potentiella kunder. Verkar som om evenemanget fungerade mer som ett networking-evenemang och kanske det var meningen? Fast jag kan ju ha helt fel – det handlar om en helt subjektiv iakttagelse.

• det var även en del soulmates i farten, som gärna skulle jobba i branchen, men inte ännu vågat byta kurs och som kanske får utlopp för sin passion genom att skriva t.ex. bloggar – låter det bekant..?

Och helt tomhänt gick jag inte därifrån – köpte nämligen ett fint smycke som ska ha ”voimaannuttava” effekt!

Tack :)

Ett hurdant avtryck lämnar du efter dig?

Du vet dendär jomaren som på jobbet direkt jomar om hur allt gick snett på morgonen? Eller dendär som bara klagar på facebook och endast uppdaterar sin status när Murphy eller någon sjukdom har hälsat på?

Inte något fel med det – alla får ju uttrycka sig precis som dom vill och om vad dom vill, men har du funderat på hurdan energi du utsrålar och hämtar med dig till olika situationer? Blir folk glada och inspirerade i din närvaro eller börjar de själva fundera på om de kanske har lite ont i halsen eller när Murphy senast gästat dem?

Det är inte helt fel att lite fundera på vad man själv bidrar med för sorts energi i olika situationer. Själv märkte jag till min stora förvåning att jag helt klart hämtade mitt bästa jag till jobbet. Jag som alltid rankat jobbet som minst viktigt här i livet öste ur mig positiv energi åt alla håll där och fick även en massa bra feedback av kolleger och även en och annan halv-sarkastisk kommentar i stil med ”Siis vedätsä jotain huumeita, kun oot vaan aina niin iloinen ja positiivinen?!?”. Senast igår fick jag (lite sent dock, med tanke på att jag blev mammaledig i december..) feedback av min förman som bekräftade saken: de flesta i min arbetsomgivning uppfattar mig som ytterst positiv, energisk och glad. ”R has a positive, contagious drive and energy and puts herself on the line to make a point in a powerful way - she can really work as a public speaker and effective evangelist”

Man rodnar ju nästan… Men den känslan går snabbt över när jag inser att jag de facto öser ur mig största delen av min positiva energi på jobbet så att det inte finns mycket kvar för mina nära och kära – för att inte tala om mig själv. Jag har t.o.m. föreläst om saken men ändå verkar det som om ”borta bra men hemma sämst”. Autch!

Ställ gärna dig själv följande frågor:

• Hurdan energi hämtar jag vanligtvis med mig till jobbet/hem?
• Hurdan energi hämtar jag vanligtvis med mig när jag träffar släktingar/vänner/främmande människor?
• Vad får personen jag möter i gåva av mig?

Vi ska vara medvetna om att alla möten med en annan person berör oss och den andra personen och lämnar ett avtryck i oss båda.

Ett hurdant avtryck vill du lämna i dina medmänniskor – oberoende om vem de är? Det är ok att vara på dåligt humör/ledsen, men det är inte kassa-tantens fel och att snäsa till henne gör knappast saker bättre, eller hur? (Man lär sig mycket av att sitta i en butiks-kassa kan jag berätta!)

Tack :)

Inte så illa detdär med att göra sig själv medveten om sina tankar och handlingar

Igår undrade jag vad jag ska göra med min insikt – hur jag ska ändra på det ”giftiga” mönstret jag håller på och upprepar regelbundet. Ställde till slut några motiverande frågor som kunde hjälpa, men igår kväll på kursen nämndes en annan strategi:

Man behöver inte nödvändigtvis göra något åt saken utan det kan räcka med själva insikten och det att man verkligen gör sig själv medveten om saken. På det sättet kanske nyckeln till förändringen kommer till en i nästa situation då mönstret vanligtvis skulle aktiveras.

Själv anser jag att dethär säkert är en fungerande strategi som dock kräver en hel del mind-training (mindfulness, meditation, iakktagande av sig själv som utomstående etc) för att fungera så att man kan stoppa mönstret före det börjar rulla av sig själv... Så att man kan ”respond” istället för – allas vår vän – ”react”.

Jag har tidigare nämnt att jag märker att jag själv haft nytta av olika sorters mind-training och har lärt mig att emellanåt byta ut automatväxeln till något mer konstruktivt. Problemet är att jag ju då skulle vänta mig något mer konstruktivt tillbaka och så blir jag irriterad ifall att min – med mycket möda formulerade – output inte genererar en önskad respons (vilket beror på att folk i allmänhet sällan reagerar hemst positivt på förändring – speciellt om någon nära plötsligt beter sig annorlunda...). Desto längre varar inte den kontrollerade, välformulerade kommunikationen och så är jag tillbaka i  startgroparna...

Tur att jag nu är medveten om dethär mönstret – kanske nyckeln till förändring uppenbarar sig nästa gång jag blir irriterad på att någon annan inte reagerar så som jag hade förväntat mig. Här skulle en mycket självironisk kommentar passa in, fyll i om du kommer på en:

__________________________________________________________________________.

Tack :)