EQ - nyckeln till framgång även i vår tuffa business-värld? 2/2

Det här är en del av en artikel jag publicerade i en intern publikation och följer samma tankar som talet:

"How well are we wired to cope in this fast paced society? Considering the fact that our software has not changed for thousands of years? Our brain is still constantly scanning the environment for possible predators and reacts to all perceived threats in the same way that it did when the predator was actually a real threat.

Everything that is unfamiliar and all situations that give us a feeling of uncertainty or lack of control are predators in disguise. The same goes for advice, feedback and stressing about “have I been sleeping enough?”, “Is my diet healthy enough?” or “do I exercise enough?” And the list goes on.

We have in other words created a world where we are constantly surrounded by these predators and the one who can tame the predators survives. And the one who can communicate in a way that tames the clients’ predators wins. That calls for self-management skills, empathy and emotional intelligence. Are we armed with those skills?

In 1982, future researcher John Naisbitt uttered the following words:

The more high technology around us, the more need for human touch.

What does this mean for us? Is this relevant? And most importantly – how do we make sure we are relevant?

Which are the skills we need to develop in order to stay relevant? In addition to the technical skills we need to develop the following areas:

• Listening skills, in order to really get out of our own head in a conversation and really hear each other
• The skill of asking powerful questions, in order to develop our own and other people’s thinking process
• Curiosity, in order to open up and see all the signals in our environment – not only those we have pre-programmed our brain to spot
• Presence, in order to connect with others and our intuition and strengthen our resilience, which is a muscle that should be trained before really needed

All these elements form the core of coaching. Can you imagine what a powerful combination it is to strengthen these skills in addition to our substance skills?"

Ja, can you imagine? Hur ser det ut på din arbetsplats? Utvecklar man målmedvetet EQ? Ifall inte, borde man? Kan du påverka saken? If I can do it, you can do it!

Tack :)

EQ - nyckeln till framgång även i vår tuffa business-värld? 1/2

Det har gått en stund sedan jag skrev - har varit fullt upp..

Talet jag skrev om och höll för en tid sedan var ett verkligen annorlunda moment under den dagen, vars hela tema var "Digital". Jag var nervös, men det gick riktigt bra och fick en massa bra feedback också. Jag anade inte då hur aktuellt det var att snacka om mänskliga saker/känslor/sårbarhet i vårt arbets-sammanhang...

450 kollegor och jag hoppade på tåget till Tahko efter evenemanget. Vi dansade och festade hela vägen, skidade lite, fortsatte dansa och festa ända tills vi var hemma igen två dygn senare. Verkligen lyckat! Många urdåliga val vad gäller hälsan, men det var värt det! Under hela söndagen sov jag exakt 2h och dansade närmare 15h och hade tagit 43000 steg, vilket säger en del... Man hinner med mycket dans när man inte sover. Hur fiffigt det är är en annan sak...

Minnet av veckoslutet kändes roligt och positivt, tills vi på måndagen fick höra att en av våra kollegor hade gått bort på lördagen. "Sudden illness".

När jag hörde det slog det mig att vi ju verkligen är dödliga. Jag är inte 20år gammal längre. Jag har två barn och har varit flunsig och sjuk sedan januari. Och ändå valde jag att total-ignorera det under Tahko-veckoslutet. Blev både ångestfylld och jätteledsen. Och ännu mer meveten om hur viktigt det är att se till att man vilar ut ordentligt. Laddar batterierna. Stannar upp. Andas.

Med andra ord var timingen för mitt "mjuka" tal bättre än vad jag kunde ha anat. Feedbacken jag fick bevisade dessutom att det finns en efterfrågan. Folk törstar efter mjukare värderingar även i vår tuffa miljö, men få säger det högt. Antagligen tänker man på tok för mycket på vad andra tänker, vilket jag också gjorde och vilket bidrog till min nervositet.

Men nu är jag stolt att jag vågade. Att jag vågade vara sårbar, t.o.m. Röras till tårar på scenen. Att jag vågade säga högt att vi förutom vårt tekniska kunnande behöver något mycket viktigare: EQ.

Så nu är fröet sått. Nu gäller det att vattna och värna om det.

Tack :)

Proof of concept

Sällan får man så snabbt bevis på något som nu. Det var inte mer än under två timmar sedan jag skrev ett inlägg om att det känns som om jag har vatten över huvudet och att det som åt upp min kapacitet helt var funderingarna kring en presentation jag ska hålla inför en stor (och skrämmande) publik om 3 dagar.

Nu, två timmar senare är hela talet skrivet och jag är nöjd. Läste det högt och det var på sekunden så långt som min slot är.

Fick alltså bevis på att det hjälper att skriva ner saker. Det frigör hjärnkapacitet att skriva ner saker. Vilken tur att jag mitt i paniken bestämde mig för att investera en stund i att skriva ner det hela!

Nästa gång du har för mycket saker på gång och känner dig överväldigad - sätt dig ner och skriv ner alla saker som tävlar om din uppmärksamhet. Det funkar!

Tack :)

Hjälp - vatten över huvudet!

Såhär länge tog det att uppnå en första kris i och med den nya livssituationen. Idag var en "ledig dag" då jag (mukamas) inte jobbade och på eftermiddagen märkte jag att det blev för mycket för hjärnan.

Jag funderar konstant på följande saker:

• min presentation jag ska hålla på fredagen inför 1000pers
• allt det praktiska som ska fixas med tanke på vårt wellbeing-programs synlighet på fredagen
• logistiken (J är bortrest, vilket inte gör det hela lättare)
• packandet både inför Tahko och Dubai/Abu Dhabi
• barnvakts-pussel
• mammas nya löständer och allt besvär och all smärta de förorsakat henne och känslan av att vara otällräcklig när jag helt enkelt inte kan vara där för henne så mycket som jag skulle vilja
• båda mina arbetsprojekt som båda skulle kräva en hel del energi och tid
• att min kapacitet kanske inte räcker till
• att min hjärna spricker

Är tacksam över att jag via t.ex. David Rock's böcker och andra artiklar om hjärnan vet att den belastning min hjärna nu handskas med är på tok för stor. Det finns inte en chans i världen att min hjärna skulle klara av att processera allt detdär. Samtidigt dessutom. Men ändå är det just vad jag försöker. Ironiskt nog borde jag om någon veta att det är lönlöst och skadligt men ändå sitter jag glatt (?) i denhär båten och fortsätter med den dödsdömda. Kanske jag undermedvetet är någon sorts masochist när det kommer till sådant här? Under förra vårens Rakkaus-kurssi så identifierade jag den mycket starka rollen jag av någon anledning bär: uhrautuja. Jag har på känn att det är den rollen som även i dethär fallet får för mycket utrymme.

När jag tänker på helheten och skriver ner allt dethär verkar det ju helt löjligt. Hela min familj är frisk, vi har det jätte bra på alla sätt och vi har allt vi kunde önska oss och allt vi behöver för att kunna leva ett tryggt liv. Jag har manifesterat ett drömjobb och dessutom får jag chansen att inspirera 1000pers på fredagen kring ett tema som jag brinner för. Sen får jag åka med flera hundra kollegor till Tahko och nästa vecka med goda vänner till Dubai/Abu Dhabi. Och ändå låg jag på tambursmattan och fällde några tårar och halvt hyperventilerade tidigare idag.

Tur att jag förstår vad det handlar om, att det handlar om överbelastning i mitt prefrontala cortex. Det handlar inte om att min hjärna håller på att spricka eller att jag inte skulle räcka till eller på att jag skulle hålla på att kollapsa. Utan helt enkelt om lite för mycket trafik där i hjärnan. Största orsaken är talet på fredagen som just nu äter upp största delen av kapaciteten och därmed blir det inte mycket kvar för allt det praktiska som borde fixas.

What now?? Mindfulnessövning fungerar inte - har ingen chans att stoppa tankarna kring talet. Promenad och cykling funkar bra, men J är bortrest så jag kommer inte ut. Antagligen är det nu bäst att ta några damtidningar och gå och lägga mig i sängen och bläddra i dom och sedan somna.

Mitt tal "kommer nog till mig", precis som det gjorde senast då jag höll ett liknande tal för mer eller mindre samma publik. Jag litar på det. Kanske redan det att jag vågar lita skulle frigöra lite hjärnkapacitet?

Tack :)

Jag ska försöka. Eller rättare sagt ska jag lyckas!

Om en vecka ska jag stå på scen framför ca 1000 personer och få dem att hjälpa mig att uppnå min vision om en transformerad organisationskultur som bygger på följande element:

 

Närvaro

Uppmärksamhet (konsten att lyssna)

Nyfikenhet (både på sig själv och andra)

 

 

Jag har 5-10 minuter på mig och snubblade just över denhär som beskriver min interna dialog just nu:

 



 



Tack :)

(bilden från www.rachelwestcoaching.com)

Prioriteringen än så länge så som den ska vara

Nästan så att jag har vatten över huvudet i denhär nya situationen med deltidsjobb (som för övrigt lätt skulle kunna sluka upp till 50h per vecka - so much för "deltidsjobb"...).

Men gårdagen gav mig en möjlighet att dubbelkolla min prioritering och allt ok där, som tur.

Hade på morgonen talat med E om fastlagsbullar. Om att vi skulle laga sådana till efterrätt. Hennes ögon lyste av iver när hon med den aktiviteten i tankarna for iväg till dagis.

Jag tog buss och spårvagn till jobbet, hade en till intensiv dag och klockan 14.30 blev jag påmind om ett evenemang jag skulle vara på klockan 18 på kontoret. Min första tanke var: E och fastlagsbullarna!

I normala fall skulle det ha varit helt idiotiskt att ta sig hem från kontoret med spårvagn och buss endast för att ta sig tillbaka till kontoret en stund senare. Men igår kändes det inte idiotiskt utan helt rätt. Det fanns inga alternativ! Jag tog mig hem, stekte lite spenatplättar, monterade fastlagsbullar, såg ivern i Es ögon, fick ge&ta emot kärleksvitamin och så tog jag mig tillbaka till kontoret.

Evenemanget var ett future female evenemang där temat igår var wareable technology and trends. Jag tror dock att den viktigaste "trackern" vi har är vår naturliga inre navigator. Det var den som guidade mig igår och jag hoppas jag nu och i framtiden också i första hand litar på den.

Tack :)

 

Confessions of an unhealthy healthy eater

Dethär är inget vetenskapligt kost-inlägg utan helt enkelt några observationer jag gjort.

Jag tror (bl.a) på detdär med att skära ner på sockerintaget lönar sig. Förra året hade jag herkuton tammikuu, vilket hjälpte mig få kontroll över mitt herkku-intag som under graviditeten spårat ur. Sedan var det dags för en ny urspårning i och med amningen så det blev herkuton tammikuu igen. Märkte samma effekt: det blev allt lättare att på kvällen välja att inte herkuttele.

Det höll i sig ganska bra tills jag någon kväll förra veckan tyckte tillräckligt synd om mig själv för att frossa i choko. Sedan den kvällen är suget där hela tiden. Har läst otaliga artiklar och kollat föreläsningar på youtube om just dethär men det som kanske nog starkast får mig att haja till är att helt i praktiken märka hur kroppen fungerar.

Jag har antagligen skrivit om ämnet förr men jag tror fortfarande på att man kommer långt genom att lyssna på sin kropp. Sedan om man ännu skulle lyckas omsätta det som kroppen berättar till gärningar och val skulle man komma ännu längre...

Jag äter relativt hälsosamt (förutom att jag ibland herkuttelee) och det var länge sedan jag fick min aha-upplevelse om att jag borde röra mig mellan 3 och 7 på hungerskalan som går från 1 (=så hungrig att jag döööör) till 10 (=så mätt att jag spricker). Men fortfarande springer jag glatt hela vägen från 1 till 10 flera gånger per dag, vilket lite underminerar nyttan av att äta hälsosamt och vilket antagligen samtidigt är orsaken till mitt behov att herkuttele. Och tro det eller ej - det var barnprogrammet Galaxi som igår påminde mig om saken. Jag är alltså på den nivån.

Det här med kost/näring är alltså ett område som jag gärna kunde ge lite uppmärksamhet åt. Jag började här och nu med att komma ut ur skåpet här i bloggen som den fullständigt osjälvdisciplinerade och kroppsotrogne typ jag är när det kommer till kost/näring. There - nu är det skrivet svart på vitt.

Tack :)

Ett ödmjukhetsbad

Det absolut överlägset bästa med att ha börjat jobba deltid är att jag plötsligt är en så mycket bättre och mer närvarande mamma. Minns nu att precis samma transformering skedde efter att jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med E.

Jag lyfter på hatten åt dem som är hemma på heltid och klarar av att vara såhär hela tiden. Jag hör helt tydligt inte till dem och det får jag leva med och är därför tacksam över denhär möjligheten.

Vilken rolig förmiddag vi haft med A! Vi har lekt, hassuttele, kramats, kittlats, juksats och skrattat. Dehär stunderna hör till dom bästa i livet är jag säker på men ändå kunde jag inte göra det på heltid även om jag hade möjligheten. Det tragiska är att det inte ens blev lika mycket som nu. Jag skäms att medge att det var ganska sällan sådana stunder skapades och nu undrar jag vad det beror på?

Antagligen blev det för mycket av det goda och en total uttråkning. Att konstant vara i mammarollen passar inte mig och resultatet var vad det var: jag var halft närvarande, blev lätt ansträngd på att jag behövdes och att jag inte kunde koncentrera mig på något och var nästan tvungen att "väkisin" kasta mig in i lekens värld där jag orkade stanna högst några minuter per gång. Nej, jag var verkligen inte någon gosig supermamma på heltid, men på deltid känns allt så rätt och jag kan juksas hur mycket som helst.

Mammor (och många andra) är bra på att ha skuldkänslor och dåliga på ödmjukhet mot sig själv, tror jag. Nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och badar i ödmjukhet, vilket jag tycker ni alla (inte bara mammor) ska göra alltid nu och då eftersom ni är värda det.

Tack :)

Ett budskap åt den alerta

Kom att tänka på en fin stund i Barcelona. Jag hade varit där i exakt ett dygn när jag på fredag förmiddagen mitt i en promenad satte mig ner på en bänk vid gatan och tittade upp. Då råkade (det finns  inga sammanträffanden...) en paketbil med följande text köra förbi:

Hoy puede ser un dia perfecto, 

Y manana será mejor.

Det var precis som det var. En perfekt dag och en ännu bättre dag dagen därpå. Men poängen är att jag i vanliga fall knappast skulle ha lagt märke till budskapet, men tacksam över att jag just då var just där. 

Har haft många jättebra dagar sedan resan och idag vågade jag mig ut på en miniliten lenkki. Kanske jag snart kan börja bygga upp min kondition igen? Kändes inte helt 100% ok ännu heller, men manana será mejor!

Tack :)

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Igår kväll var jag på en tillställning där det i ett skede diskuterades detdär med downshifting i kritisk ton. Argumentet var att någon som fått en dyrbar utbildning borde utnyttja den och återbetala samhället genom värdeskapande arbete och skatter. Att det är oansvarsfullt att downshifta ur det perspektivet. Exemplet som diskuterades var en ekonom som sagt upp sig och studerar nu till yoga-lärare - m.a.o ett case bland många andra liknande.

Jag håller i princip med - ifall att det verkligen är så att de värdeskapande dagarna är över för personen i fråga. Men är de det? Eller kan det hända att de först börjar?

Enligt Elinkeinoelämän keskusliitto (EK) kostar sjukfrånvaro upp till 3 miljarder euro per år. En enda sjukfrånvarodag kostar ca 400 euro. Undrar om någon kunnat uppskatta vad det kostar när folk som har alla förutsättningar att vara friska inte sköter om sig och därmed påverkar sin kapacitet (oftast på lång sikt) negativt? Det här har jag skrivit tidigare om både i bloggen och i Talouselämäs blogg.

Detdär med systemtänk är intressant och kan även tillämpas här:

Tänk om dendär ekonomen med dyr utbildning hoppar av ekorrhjulet, ger utrymme åt någon annan, omskolar sig med egna pengar och genom sitt nya yrke påverkar tio- till hundratals människors arbetsförmåga genom att hjälpa dem stärka både kropp och själ.

Kanske någon som följd av hennes yoga-timmar undviker en försträckning i ryggen, har bättre immunförsvar och kanske därmed minskar sina sjukfrånvarodagar per år? Tänk om den samma personen som följd av yogan orkar längre i arbetslivet? Tänk om personen i fråga sover bättre och därmed presterar bättre varje dag? Tänk om människorna i personens omgivning också påverkas positivt? Tänk om yogan får personen att även bli mer mån om att äta hälsosamt? Tänk om ekonomen/yoga-läraren var den som födde gnistan till förändringen?

Jag efterlyser system- och helhetstänk och uppmanar dig att ställa dig själv frågan: Vad skapar jag för mervärde och hur många människor påverkar jag direkt/indirekt i mitt arbete? Redan min dagliga attityd kan vara värd samma som den utbildning jag fått. Intressant tanke, eller hur?

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Tack :)