Klockan 4.36
vaknade jag till en likadan sammandragning som jag vaknat till varje natt de
senaste 3 veckorna. Skillnaden var att ca 25min senare var det dags igen, men
funderade inte desto mer på saken eftersom det inte handlade om en smärtsam
sammandragning. Fick inte sömn och märkte att det kanske började hända något.
Kanske babyn skulle födas idag!
Steg upp
klockan 5.30, läste tidning, avbokade dagens fotmassage och lunch, åt lite
frukost, läste artiklar och min främsta tanke var att nu behöver vi ju inte
besvära någon eftersom Janne kommer att hinna föra Ebba till dagis före vi
måste åka iväg – perfekt timing på alla sätt!
Ebba
vaknade och jag läste bok med henne och förberedde henne men måste ta lite
pauser då sammandragningarna kom eftersom de redan hade börjat kännas lite.
Tänkte att det kanske skulle vara fiffigt att åka via dagis direkt till
kvinnis, men vi beslöt ändå att Janne för Ebba och kommer sen hem och så kollar
vi läget.
Just före
de åkte iväg sa Ebba ivrigt ”Minimini-bebe kommer ut! Jag blir storasyster!”.
M.a.o. hade hon precis fattat vad som höll på att hända trots att vi inte nämnt
saken med ett ord. Barn är fiffigare än man tror... Dessutom anade jag nog inte
hur rätt hon hade – Minimini-bebe var redan påväg ut med fart, men det fattade
ju inte jag...
Klockan 8.10
kom en sammandragning av helt annan kaliber än de tidigare – måste gå ner på
knä då jag ”tog emot den” och klockan 8.14 ringde jag till kvinnis och undrade
vad de tyckte med tanke på att Ebba föddes ganska snabbt. De sade att jag nog
kanske småningom kan börja ta mig mot kvinnis.
Janne kom
hem 8.20 och hittade mig gråtande på soffan och då bestämde vi att nu åker vi
iväg. Först avbokade han sina möten och åt lite medan jag packade väskan
färdigt och klockan 8.30 gick vi ut genom dörren och samtidigt kom en ny
smärtfull våg och jag vrålade ”APUAAAA!” i trappan. Så ifall att någon granne
inte ännu vaknat så vaknade de senast då. Samma scenario utspelade sig på
gården då jag kanske med mitt vrålande skrämde folk som var påväg till jobbet.
Att sätta sig i bilen var en verklig kraftansträngning, men äntligen satt jag
där med destination kvinnis i mina tankar. Här började alltså bilresan from
hell:
Sammandragningarna
kom tätt och gjorde så ont att jag vrålade ”APUAAAA, MÄ KUOLEN” varje gång de
kom. Morgonrusningen visade sina bästa sidor och vi försökte vinna tid genom
att undvika trafiken på hoplaksvägen, men knappast vann vi någon tid alls... Klockan
8.42 kände jag att det sipprade fostervatten i byxorna – då var vi vid
Paciusgatans och Stockholmsgatans korsning och jag noterade klockan så att jag
skulle kunna rapportera när vattnet gick åt barnmorskorna. Jag vrålade, sjöng
bääbää vita lamm (varför?!? Bra fråga...), räknade osammanhängande och försökte
emellanåt andas medvetet och göra andningsövningar, men för det mesta bara
vrålade jag hysteriskt. Alltid emellanåt tänkte jag följande tanke: ”här sitter
vi i rusningen, en ambulans hinner knappast fram och vi kan inget göra för att
snabbare komma fram och jag föder helt snart”. Jag var livrädd. Janne var
ko-lugn.
Vid
Stockhomsgatans och Haartmansgatans hörn sa min kropp att NU är det dags att
krysta. Och ingen makt i världen skulle ha kunnat stoppa mig. Inte fast jag
skulle ha blivit lovad fred på jorden. Jag meddelade Janne om saken genom att
vråla ”PAKKO PONNISTAAAA!” och så krystade jag som aldrig förr. Samma hände en
stund senare mitt på haartmansgatan. Janne sa lugnt ”älä vielä ponnista, koita
kestää”, men det hjälpte ju inte så mycket och jag krystade och kände
fostervatten eller urin sippra ut. En tredje gång hände det ännu på
haartmansgatan vid trafikljusen just före kvinnis. Då ringde Janne till kvinnis
(klockan 8.48) och sade att de gärna kunde komma och möta oss eftersom jag
föder för fullt. Någon instinkt tvingade mig att vara helt raklång under
krystningarna så att jag inte gav barnet en chans att rymmas ut. Jag låg med
halva överkroppen på baksätets sida och låg raklång – ungefär som när man
packar in skidor i en bil.
Vid dethär
laget visste jag att jag inte kan ta mig ut ur bilen. Äntligen körde Janne upp
på rampen till kvinnis och där var två bilar före oss. Klockan 8.50 ringde Janne
igen eftersom ingen syntes till och klockan 8.51 körde vi fram till dörren och
då var där två barnmorskor med en bår. Jag såg ingenting eftersom jag låg så
att jag tittade snett ut genom vänstra bakfönstret. Jag krystade igen och
meddelade att jag inte stiger ut ur bilen. Då räckte den äldre – nästan pensionerade
– barnmorskan mig sin hand så att jag såg den och sade med stadig och skarp
röst att jag skulle ta i den och att jag var tvungen att ta mig ut ur bilen.
Jag tog i hennes hand och tror någon annan också hjälpte att lyfta ut mig på
båren. Jag minns att jag suddigt såg några människor i aulan när jag kuskades
in i salen. Minns också att jag krystade och barnmorskorna sa ”läähätä,
läähätä!!” och jag följde deras order vilket faktist för stunden lite hjälpte
mitt behov att krysta – i bilen hade jag alltså andats helt fel!
Klockan 8.53
kom vi in i salen och de lyfte mig över på sängen och minns att någon fråga ”kuka
tämä on, onko hänellä neuvolakorttia?”. Minns också att jag tänkte ”SER JAG UT
SOM OM JAG SKU HA NÅN F*CKING NEUVOLAKORTTI?!?!?”. Sen sa barnmorskan ”Noniin,
nyt voit ponnistaa”, men just då tyckte inte min kropp det så jag sa ”Nyt ei
ponnistuta”. 3 sekunder senare ändrade min kropp sig och jag följde kroppens
order. Såg mig omkring och insåg att Janne inte var i rummet. Krystade en gång
till och mitt i krystningen kom Janne in i rummet – undrar hurdan syn som mötte
honom... Han sade efteråt att vid det laget var babyns huvud och halva
överkropp ute. Han sprang till min sida och jag krystade en gång till och
klockan 8.55 föddes babyn.
De
infernaliska smärtorna tog slut samma sekund och plötsligt var jag helt
medveten, skarp och närvarande. Janne sa ”Ebba sai pikkusiskon – eiku – joo,
pikkusiskon!” och minns att jag undrade hur barnet kunde vara så rent?!? Barnmorskan
berättade att babyn fötts med ”segerhuva” och att vattnet liksom gick först i
samband med födseln och sköljde barnet rent.
Vid dethär
laget var det dags att klä av mig ytterrocken, halsduken och tröjan så att
barnet och jag fick hudkontakt. Only in Finland föder man med toppakläder...
Sedan
föddes moderkakan och så måste de försiktigt peta fram alla bitar av hinnan som
varit runt babyn eftersom hinnan spruckit.
Där låg jag
med Janne vid min sida och en flick-baby i famnen och insåg att en flicka ju
inte kan heta Aron. Senare på dagen när Janne var och hämtade Ebba och mamma
var och hälsade på fick jag ett textmeddelande av Janne: ”Ada”. Och visst såg
babyn ut som en Ada!
Får se
hurdan Ada blir som person – bråttom ut hade hon i varje fall <3
