Sprickande sömmar och nådighet

Tack för denhär, Riikka Venäläinen (i dagens HBL):

Har tidigare redan skrivit lite om ämnet och märker - speciellt i min halvkaotiska verklighet just nu - att sömmarna verkligen går upp här och där mest hela tiden. Känner dåligt samvete mest hela tiden och gör val som antagligen många andra inte skulle göra.

Undrar vad som är det "rätta" att göra då man är super-ivrig över sitt jobb samtidigt som man helst skulle mysa med sin familj hela tiden?

Ångrar absolut inte att jag gick tillbaka på jobb tidigare än planerat - för mig själv är balansen betydligt bättre såhär. Men ur familjens synvinkel är balansen kanske inte bättre...

Familjen mår bäst då när mamman mår bra har man hört och läst om och om igen och jag tror det ligger en sanning i det. Därför tror jag att helheten nu faktist är bättre, trots det kaos jag förorsakat med mitt extempore-beslut.

Dessutom har jag stark tillit till att allt ordnar sig på sätt eller annat. Och så länge jag vet att alla i vår familj får tillräckligt med kärleksvitamin av varandra så är allt bra.

Nådighet och ödmjukhet mot sig själv är också att rekommendera - jobbar på det som bäst själv och hittar mig fortfarande i situationer där jag känner mig otillräcklig åt alla håll. Men innerst inne vet jag att vi alla gör vårt bästa och det ska nog räcka, eller hur?

Tack :)

Gläds med varandra, jooko?

Nu när jag är så lyckligt lottad att jag har ett sovande barn (som dock inte sover dagssömn, men det är en bisak eftersom det är natt-sömnen som räknas!) så har jag börjat fundera på en sak. T.o.m E som sov relativt bra sov ganska dåligt jämfört med A så det säger ganska mycket och m.a.o får jag sova.

Jag har insett att kanske det nu är min tur att få sova? Jag börjar tänka på ett japanskt ordspråk som går ungefär såhär (fritt översatt): 

”Avundas inte din nästes framgångar ifall du inte känner till hennes sorger”

Jag skrev tidigare om detdär med öppen tacksamhet och har märkt att jag nog noga väljer i vilka sammanhang jag nämner att jag får sova. Men tänk om alla visste att det är först nu jag får sova? Att jag under hela min barndom och ungdom lade mig på kvällen med vissheten om att jag antagligen kommer att vakna? Att någon behöver mig?

Jag hade samma extrema känslighet som en mamma har som vaknar till minsta lilla ljudet från babyn, men jag hade inte en baby, utan en ledsen mamma. Hon kunde snyfta tyst en våning ner, till vilket jag vaknade. Ingen annan vaknade – det var alltid jag. Och så gick jag ner och lyssnade, tröstade, kramade. Ibland gick jag tillbaka och sova endast för att snart vakna igen. Låter det bekant? Det är ju så nätterna med en baby kan se ut! Man vaknar till att någon gråter och så gör man sitt allra bästa för att lugna ner den andra och hjälpa den.

Så kanske jag redan skött min andel av natt-vakandet? Med tanke på att detdär mönstret pågick i över 10 år och fick alltmer intressanta kryddor med tiden?

Så nästa gång du känner någon sorts avundsjuka eller jämför dig själv med någon på ett sätt som inte gynnar dig – kom ihåg att du inte känner till hela historien. Låt folk glädjas öppet över saker i livet – det är inte bort från dig och som sagt: man vet aldrig vad dessa människor samtidigt sörjer. Dethär sade jag främst åt mig själv som på sista tiden kännt små sting av avundsjuka här och där i situationer där jag säkert mått bäst av att glädjas tillsammans med den andra. Lättare sagt än gjort dock, men värt att tänka på! Varför är det förrästen lite lättare att sörja med någon än att glädjas för den?

Tack :)

Världens bästa mamma

Nu när jag är inne på mamma-temat så tänkte jag fortsätta skriva kring det. Har funderat en hel del på mitt förhållande till min mamma och det faktum att hon var och är världens bästa mamma trots att hon kanske inte helt passar in i definitionen för det.

Ibland är jag främst road när jag följer med mamma-debatterna – det finns ju lika många åsikter som det finns mammor men vad jag skulle önska är att alla skulle rela lite. Och inte ge andra mammor dåligt samvete, vilket många präktiga mammor är bra på. Det leder ju lätt till att man börjar ”suoritta” moderskapet, vilket ju inte är det optimala för någon. Jag skulle också önska att mammorna skulle veta att det inte krävs något desto konstigare – att det räcker med närvaro (kvalitet går före kvantitet även här) och kärlek, vilket jag redan nämnde igår – för att vara världens bästa mamma. Och dethär handlar alltså endast om min åsikt och erfarenhet och ska inte tolkas som något annat än det.

Min mamma jobbade mycket, lagade inte mat, bakade inte, var ledsen, deprimerad och alkoholiserad. Hon bar på en hel del obearbetad sorg från barndomen men när hon var närvarande var hon faktist närvarande och det gick inte en dag som jag inte kände hennes ovillkorliga kärlek och hon fanns alltid där för oss. Hon (och pappa) lyckades skapa åt oss den trygghet hon själv aldrig haft som barn – även om det antagligen gick lite på hennes egen bekostnad. Själv skulle jag ju välja att hon funnits till för sig själv mer än för oss...

Att ha en ledsen, deprimerad och alkoholiserad (och nuförtiden nykter, men minnessjuk) mamma för även med sig en massa skit, men jag är tacksam över allt jag lärt mig om livet och över de verktyg jag nu har som hjälper mig att handskas med vardagen. Dessutom är jag tacksam över att hela paketet antagligen lagt grunden för min passion för mänskligt välmående som legat och ruvat i mig s.g.s hela mitt liv.

Mest tacksam är jag ändå över dendär ovillkorliga kärleken och äkta närvaron och hoppas att alla mammor som kämpar med begränsad kapacitet att hinna med allt fokuserar på det viktigaste: närvaron och kärleken – och först sedan på allt detdär andra. Hellre mycket gos, eineksiä och lite skitigt i knutarna än självgjord luomu-mat, superstädigt och lite gos. Och dethär handlar alltså om min åsikt och alla har rätt till sin egen åsikt och sitt eget sätt att vara världens bästa mamma – det är vi nämligen alla!

Tack :)

Detdär med tålamod...

Att samtidigt ha en minnessjuk förälder och en 2,5-åring betyder att man får träna tålamods-muskeln ganska aktivt, men trots all träning märker jag att mitt tålamod inte alltid räcker tillräckligt långt. Fick fast mig själv för att bli riktigt trött på min minnessjuka mamma häromdagen och varje gång det går så långt att jag låter henne märka min frustration lider jag av dåligt samvete efteråt. Som tur har mitt tålamod ökat mer eller mindre i samma takt som mammas minne försämrats men jag inser nog inte alltid vad det innebär att ha en minnessjuk mamma. Alltid emellanåt förväntar jag mig ett beteende som hennes kapacitet tyvärr inte räcker till och det är ju orättvist av mig. Men jag glömmer ibland att justera om mina förväntningar allt eftersom hennes minne försämras – kan även kallas living in denial..?

Hur som helst så insåg jag en sak (med hjälp av denhär videon) som kan hjälpa mig handskas med min frustration bättre: min kära mamma har ju fått stå ut med en hel del när jag varit liten och trotsig och hon har säkert varit hur frustrerad som helst, men alltid – ALLTID – gett mig all kärlek jag någonsin behövt. Och lite till. Så det handlar ju bara om livets gång att det nu är omvända roller: min tur att vara frustrerad och ge all kärlek hon behöver. Och lite till.

Denhär insikten får mig att tänka på mina barn och det faktum att den frustration jag emellanåt känner nu och kommer att känna under kommande år möjligtvis endast är en bråkdel av den frustration jag kommer att väcka i dem nån dag i framtiden, vem vet? Redan den tanken stärker mitt tålamod! Men poängen är: frustrationen är en minimal bisak när det kommer till dendär kärleken. Det är den som räknas!

Tack :)