Neuroplasticitet i praktiken - case: tandtråd

Jag har under en längre period testat detdär med neuroplasticitet – hjärnans förmåga att förändras som resultat av t.ex. erfarenheter, mental training, inlärning etc. – i praktiken. Mitt case-exempel började redan för över ett år sedan och handlar om att börja använda tandtråd, vilket ju inte är så intressant i sig, men från neuroplasticitetsperspektivet är det ganska fascinerande!

Lite bakgrund: blev intresserad av hjärnan och speciellt brain based coaching för över två år sedan via en god vän. Sedan dess har jag läst en hel del artiklar om hjärnan som haft fokus på antingen coaching eller mindfulness och helt kort kan jag konstatera att vi får tacka mindfulness för ökad neuroplasticitet och neuroplasticiteten för de livsstils-förändringarna vi får till stånd genom coaching.

När vi lär oss något nytt bildas nya kopplingar i vår hjärna. Ju mer vi tränar, desto starkare blir kopplingarna. Dessa existerande kopplingar gör att vi lätt snappar upp saker i vår omgivning som har med den saken och göra eftersom de naturligt ”resonerar” i oss – vi har färdiga mappar i vår hjärna dit vi lätt kan spara ny information om saken. Allt sådant som vi inte har färdiga mappar för har vi svårt att förstå och t.o.m. svårt att försöka förstå – vi behöver ju först en plats var vi kan spara informationen som sedan ska behandlas! (Och dethär gör ju att vi har svårt att förstå varandra – vi har ju alla helt olika mapp-struktur, men det går jag inte in på nu.)

Att lära sig något nytt handlar alltså om att skapa mappen och sedan tålmodigt förstärka bindningarna mellan neuronerna i mappen. Självdisciplin och övning (både praktisk och mental) är vad som behövs.

Värre är det att bryta en ovana eller ändra på ett beteendemönster... Ovanan bygger ju på mycket starka bindningar osm inte kan brytas utan måste ersättas. Därför lönar det sig inte att fundera så mycket på vad man vill sluta med utan istället fokusera på vad man vill göra istället och sedan tålmodigt jobba på att förstärka dessa bindningar så att de till slut någon vacker dag blir starkare än ovanans bindningar. Samma gäller med att ändra ett beteendemönster.

Och nu tillbaka till tandtråden som jag tappert (och flera gånger förgäves) försökt göra till en del av min kvällsrutin. Det sägs att förändningar tar mellan 3-6mån, men i mitt fall gick det nog ungefär ett år. Tror det var min självdisciplin som inte räckte till och det faktum att jag hela tiden värderade 1min mera sömn högre än tandtråden. Så länge dendär 1min mera sömn har kännats attraktivare än tandtråden har mina chanser att göra användningen av tandtråd till en vana varit s.g.s obefintliga.

Så vill man ändra på något eller uppnå något ska man verkligen vilja det, men eftersom man inte kommer särskildt långt med bara viljestyrka så är det avgörande vad man gör åt saken.

Det tog alltså en stund innan jag blev entusiastisk över tandtråden (en rotbehandling hjälpte mig på vägen...) och sedan tog det en stund till (och många misslyckanden) tills jag hade stärkt kopplingarna och själva tandtråds-kretsen i hjärnan så att jag äntligen vågar skriva ut det: jag använder tandtråd dagligen!

Tack :)

Motivationsbrevsdagen

Nu kan jag inte annat än att citera Bill Bryson (dethär sade hans vän åt honom i boken "A walk in the woods" efter en natt i ett tält):

"There's nothing like a good night's sleep and that was nothing like a good night's sleep."

Jag brukar sova gott och för att ha en 1mån gammal dotter har jag sovit löjligt gott den senaste månaden men just denhär natten sov jag knappt alls eftersom jag hade en grymtande och sprattlande liten apa fastklistrad i mig 2.30-> . Kanske fullmånen hade något med saken att göra?

Hur som helst var det usel timing eftersom jag idag ska skriva detdär strålande motivationsbrevet...

Jag försökte börja skriva det igår men på en timme fick jag inte en enda mening skriven. Jag hittade mig själv hela tiden tänka i banor som inte kändes egna... Bestämde mig för att det helt tydligt inte är min grej så då behöver jag ju inte anstränga mig att söka in heller, men efter en lunch med en vän och ett email från Tammerfors universitet där det bekräftades att jag nog fyller de teoretiska kriterierna att söka in så ändrade jag mig. Beslöt att jag tänker skriva ett motivationsbrev direkt från hjärtat utan att en sekund fundera på vad nån annan tycker och hur det kommer att tolkas och hur det påverkar mina odds. Antagligen kommer brevet att bli mer som en "aarrekartta" än ett motivationsbrev, men vad gör det?

Väntar själv också med spänning på vad brevet kommer att innehålla!

Tack :)

Gårdagens insikt: jag är en vandrande paradox

Optimering är nämligen min grej. Jag får kicks av att vardagen fungerar. Jag gör små saker som är investeringar i framtiden, som att t.ex:

•  lägga fram följande dags kläder och packa allt man behöver med sig redan på kvällen ifall att man ska iväg på morgonen
• förbereda vissa matlagningsmoment i god tid så att det sedan när det gäller går snabbt och smidigt att slänga ihop maten
• laga stora mängder mat som räcker för flera dagar/kan frysas in

Men sådär överlag är jag verkligen inte sådär värst organiserad: vill inte planera resor på förhand, har usel ordning på viktiga papper, mitt klädskåp är en katastrof och har ofta högar av kläder här och där men det är inte så noga tycker jag (fast i köket vill jag gärna att det är relativt städigt så att man lätt kan sätta igång med matlagning). På sista tiden har jag också blivit bättre och bättre på att rensa i skåpen men endast om det inte innebär att slänga bort, utan att återvinna. Är allergisk för att slänga bort saker, men ändå har jag svårt att få mig att använda tyg blöjor... Hela denhär paragrafen var en parentes när det gäller min gårdags-insikt, men insåg just att den ganska bra bekräftar detdär med att vara paradoxal...

Men nu till poängen/insikten:

Mindfulness/medveten närvaro/meditation/att leva i nuet etc. Det är sånt jag gärna tränar och gärna skulle träna mera. Eller det är egentligen inget jag ”gärna tränar” utan det är något jag gärna skulle vara bra på. I teorin vet jag vad det handlar om och kan hålla föredrag och dra workshopar i ämnet och har gått kurser och läst en hel del men när det kommer till vardagen och min optimerings-iver så frågar jag mig:

Hur medvetet närvarande är jag just i denhär stunden när jag håller på och gör mina masterplans och investeringar i framtiden? Inte värst... Faktist så omedvetet närvarande att jag igår på förmiddagen förberedde för kvällens middag och därför inte hade en aning om ifall att jag stängt av spisen eller inte då jag kokat bröstpumpen, vilket ledde till att jag måste panik-ringa grannen och be henne gå och kolla. Spisen var avstängd. Och middagen blev färdig just exakt när gästerna ringde på.

Optimerings-poäng: 1, Närvaro-poäng: 0. Vilket poängkonto lönar det sig att satsa på?

Tack :)

Jag som aldrig skulle studera igen...

Hörde i januari om möjligheten att studera välmående i arbetslivet (fast välmående kan man väl inte dela in i välmående på fritiden/i arbetslivet etc. eftersom vi ju lever ett liv, men ändå...).

Hur som helst så blev jag påmind om saken igår och ansökningstiden går ut nästa torsdag... Mina första tankar var att eftersom de tar in 10 studeranden har jag INTE EN CHANS eftersom jag inte ens fyller de praktiska kriterierna pga min studie-bakgrund. Men jag är ju ganska bra på detdär med "negative self-talk" och på att tro betydligt mindre om mig själv än vad min egen potential räcker till. Jag var dendär störande skoleleven som efter varje prov/tent helt genuint inte tyckte att det hade gått vidare bra, men oftast hade det i själva verket gått jätte bra...

Så jag tänkte tysta ner kritikern i mig själv, skriva ett strålande motivationsbrev och sedan låta en utomstående avgöra ifall jag har en chans eller int!

Något hade jag ändå tänkt studera fr.o.m. hösten ifall att jag som småbarnsmamma får sova tillräckligt och därmed har lite extra kapacitet. Vad det är tänkte jag låta intuitionen bestämma och glömma egot för en stund... Några alternativ: Coaching, NLP, Psykologi/socialpsykologi, Ledarskap, Mindfulness etc. Antagligen kommer jag under min livstid att studera lite av allt det ovannämnda, så det som är på agendan nu är inte bort från något annat, vilket är bra att komma ihåg när man angstar över att göra beslut, vilket jag också är bra på. Inte på att göra beslut alltså, utan på att angsta.

Jag som aldrig skulle studera igen... Never say never säger jag nu!

Tack :)

Spread the love(-hormone)!

23.1.2012 (exakt ett år före Ada föddes!) skrev jag kort om kärleksvitamin. Fortfarande använder jag termen en del men stöter allt oftare på artiklar som snackar om ”kärlekshormonet” oxytocin och kanske det är det som utsöndras då vi får och ger kärleksvitamin? Efter lite googlande förstår jag mig bättre på vad det handlar om och utan att här gå in på några kemiska/vetenskapliga detaljer vet jag att jag antagligen just nu är en levande oxytocin-reservoir eftersom jag nyligen har fött ett barn och dessutom ammar mest hela tiden.

Oxytocin utsöndras också t.ex när vi kramas, pussas, har sex eller helt enkelt berör varandra. Oxytocin hjälper oss att må bra, slappna av och skapa och förstärka relationer. Dessutom sänker det vårt blodtryck och vår stresshormon-halt och förstärker vårt immunförsvar. Undermedicin med andra ord!

Tyvärr kan man inte köpa oxytocin på flaska (trots att det nog sprutas upp i näsan på folk inom medicinsk forskning), men billigare blir det ju genom att vi ser till att vår egen och våra medmänniskors oxytocin-halt hålls hög.

Så det är bara att kramas, pussas och beröra varann så mycket man hinner! (Och speciellt bra är det att komma ihåg dethär när man träffar någon som lider av ensamhet – t.ex en äldre släkting/bekant eller vem som helst som man vet att skulle må bra av en liten dos kärleksvitamin som utsöndrar oxytocin. En kram/beröring kan göra under!)

Tack :)

Hur svårt kan det vara...

Jag snubblade över en möjlighet att gå med i en ”Elämänhallitsija-valmennus” pilot-grupp som leds av en erfaren Personal Trainer. Det handlar om ett 6 månaders program och målsättningarna skräddarsys för varje deltagare. Exakt just precis det jag behöver – fokus på motion och näringsintag utan att glömma den mentala biten.

Skickade en ansökan och genast efter att jag skickat den snubblade jag över möjligheten att delta i en kurs som jag har velat delta i sedan jag gick NLP-kursen hösten 2011.

Kort därefter fick jag tilläggsinfo om ”Elämänhallitsija-valmennus”-programmet och fick för mig att eftersom jag inte direkt har vikt-problem (snarare tvärtom) så ”är det knappast något för mig sen heller – det skulle ju kännas dumt att vara med om alla andra vill gå ner i vikt”.  Så jag förklarade det hela för mig själv såhär:

”Det var helt tydligt inte meningen att jag skulle vara med i pilot-gruppen och nu har jag alltså tid att gå dendär kursen jag så länge velat gå!” Frid och fröjd!

...ända tills jag blev antagen till pilot-gruppen och fick ännu mer info och insåg att trots att jag inte har vikt-problem är det ju just precis det som jag behöver men alltid haft svårt med... Däremot var den andra kursen mycket lik sånt jag redan hållit på med en del och helt brinner för och har lätt att kasta mig in i...

Jag har redan betalt kursen, jag har missat deadlinen för att bekräfta mitt deltagande i ”Elämänhallitsija-valmennus”-programmet och just när jag höll på att faktist få en insikt kring dethär råkade jag läsa följande citat av Albert Einstein:

”Hulluutta on se, että tekee samat asiat uudelleen ja uudelleen ja odottaa eri tuloksia”

HAH! IN MY FACE!

Tack :)

Be happy!

 Tack :)

Human being versus Human doing

Läste om en intressant undersökning som gjorts på Chicagos och Stanfords universitet som hävdar att föräldrar uppmuntrar omedvetet pojkar och flickor på olika sätt, vilket resulterar i en skillnad i hur de förhåller sig till utmaningar senare i livet.

Det visade sig att pojkar oftare får positiv feedback för vad de gör medan flickor oftare beröms för hurdana de är. Resultatet är självsäkrare pojkar som vågar ta i tu med mer krävande utmaningar och de är optimistiska gällande deras egen – obegränsade – potential. Flickor tycks däremot relativt tidigt få en uppfattning om vad deras potential är, vilket kan ha en begränsande effekt.

Det som inte framgår direkt i artikeln är en sak som jag tror på: att vi alla behöver beröm både för hurdana vi är (vilket stärker vår självkänsla/self worth) och för det vi gör (vilket stärker vårt självförtroende/self confidence). Det handlar om byggstenar som formar vår själv hänsyn/self regard och balans mellan de två elementen är avgörande.

Själv har jag en sådan uppfattning att det är lättare att beröma någon (eller en själv) för något den gjort versus något den är, vilket ju inte är så konstigt. Då kanske man också glömmer bort vem man egentligen är och ser på sig själv endast som en varelse som består av allt man gjort/gör... Vi är ju i grund och botten human beings, inte human doings, men tyvärr har vi en massa human doings bland oss som kompenserar för låg självkänsla/self worth genom att boosta sitt självförtroende/self confidence och ytterligare tappa kontakten till sitt jag. nästa gång du träffar en ny människa, så försök att presentera dig själv utan att tala om vad du jobbar med, hurdan familj du har eller vad du studerat. Det är inte svårt – endast annorlunda.

Och nästa gång du ger positiv feedback åt någon (ditt barn, en kollega, en vän, din partner, dig själv) för något den gjort kan du slänga fram en tilläggsfråga: ”Vad säger dethär om dig själv och din karaktär?” Antagligen bemöts du av ett frågande ansikte, en stunds tystnad som sedan utmynnar i någon sorts ivrig deklaration av någon av den personens styrkor. Voilà! Där tog du chansen och hjälpte den personen stärka sin självkänsla – den bästa gåvan du kan ge!

Även denhär insikten har jag att tacka min äldre norska Master Coach kollega för och gör mitt bästa för att sprida budskapet.

Och jag hoppas verkligen att folk som läste artikeln jag refererade till inte tolkar saken som så att det är bättre att beröma barn för saker de gjort versus för vem de är. Knappast tolkade någon saken så men vill här understryka vikten av att vara och förbli en human being.

Tack :)