onsdag 29 maj 2013

Lär känna varandra - på nytt och på nytt och på nytt



Det är spännande att följa med hur ett litet barn utvecklas – just när man vant sig vid en fas så är det redan dags för följande fas vilket gör att man hela tiden måste lära känna sitt barn på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Varje dag tillfreddställs ens nyfikenhet med något oväntat vilket påverkar ens uppfattning om barnet och resultatet är att man anpassar sig enligt de nya faserna, vilket är hur naturligt som helst.

Det som man kanske inte tänker på är att dethär egentligen aldrig tar slut. För varje dag som går upplever vi nya saker och situationer som alla lämnar sina spår i oss och därmed ändras vi som människor hela tiden. Man skulle ju gärna tro att man känner sina närmaste jätte bra, men är man inte öppen och nyfiken inför dem i alla möten (det kan handla om att träffa en god vän ett par ggr/mån eller att se sina familjemedlemmar dagligen) blir det lätt så att man tror sig känna personen och har därför med sig alla sina egna förutfattade meningar om den personen i varje möte.

Varningsklockorna borde börja ringa varje gång man tänker eller uttalar orden ”han/hon gör alltid såhär”, ”han/hon är sådan, att...”. När man definierar någon (eller sig själv) kanske det lönar sig att fråga sig om det faktist är så? Stämmer det? Eller baserar jag denhär tanken på gamla bevis?

Det går lätt så att man i början av en bekantskap är jättenyfiken och gärna vill lära känna personen ut och in. Sen när man anser sig känna personen slutar man att aktivt lära känna personen och förser istället personen med en etikett som berättar hurdan personen i fråga är efter vilket man i alla möten med personen egentligen möter etikett-versionen av personen och kanske lite förundras över beteenden eller uttalanden som inte är i linje med det som står på etiketten som man själv författat. Bättre blir det inte av att den andra parten antagligen gör samma sak...

Dethär kan man testa genom att låta en äldre och en färskare bekantskap beskriva en och jämföra beskrivningarna... Igår var det sista kurs-tillfället vilket betyder att jag i 8 veckor träffat ett gäng kvinnor regelbundet och vi har alla visat oss för varandra mycket nakna och sårbara och antagligen vet dehär kvinnorna mera om mig än någon annan i hela världen. Vi fick äran att kort beskriva varandra och jag undrar om någon jag känner skulle känna igen mig i den beskrivningen?

Jag uppmanar härmed mig själv och andra att möta både bekanta och okända med en nyfikenhet som föds inom oss på samma ställe som hungern att lära oss mera bor. Det kan hända att det stället fallit i skugga och i så fall uppmanar jag er att söka upp det stället och lysa upp det eftersom det behövs för att kunna lära känna varandra på nytt. Och på nytt. Och på nytt.

Hur tror du att jumppandet av nyfikenhets-muskeln kan påverka din vardag? Testa att leva en dag med samma grad av nyfikenhet som en 3-åring lever varje dag och upplev hur världen faktist därmed förändras. Återfann själv min nyfikenhet för ca 2-3 år sedan och är mycket tacksam för den!



Bilden är från min "skattkarta" som för övrigt blev och se ut såhär:



Tack :)

måndag 20 maj 2013

Löytämisen ja luopumisen iloa!

Kiva att gå på fest och komma hem med fynd:


Min vän flyttar till Australien för 2 år och ordnade på lördagen en fest där hon egentligen sålde allt hon ägde. Löytämisen ja Luopumisen iloa var temat. Strålande idé!

Tack :)


Du vet väl om att du är värdefull?



Maria Pettersson avslutade sin kolumn ”19 vuotta ja eläkkeellä” i nyaste NYT (20/2013) såhär:

”Nostetaan vaan [eläkkeellejäämisen] alaikärajaa. Mutta mietitään ensin, miten saadaan ihmiset pysymään töissä edes 63-vuotiaiksi?”

Just dendär frågeställningen har jag funderat mycket kring och känner starkt att jag vill vara med och påverka saken. Jag vill bidra till att så många som möjligt som har grundförutsättningarna på plats kan jobba, vill jobba och njuter av att jobba och därmed vara med och upprätthålla vårt välfärdssamhälle – som biprodukt av eget välmående.

Hur man än vänder och vrider på saken så handlar det ju nog i grund och botten om individen. Det är alltså individens välmående jag vill fokusera på och samtidigt hoppas jag också att alla förstår sin egen roll i ”systemet”. Precis som det bevisats om och om igen att en arbetstagares arbetsmotivation påverkas av huruvida han/hon ser och förstår hur hans/hennes arbetsinsats stöder arbetsgivarens strategiska målsättningar så gäller samma logik i samhället så jag efterlyser hederlig talko-anda!

Talko-anda kanske inte är allas grej, men det egna välmåendet skulle man hoppas att är ganska högt på agendan hos de flesta? Hur ska vi få folk att ge sin egen hälsa den uppmärksamhet den förtjänar med tanke på dess prioriterings-placering hos de flesta? När man frågar folk om deras värderingar är välmående ett populärt svar men frågar man dem om deras livsstil undrar man ibland om folk förstår sig på orsakssamband? Jag är själv ett prakt-exempel på dethär!

Det positiva är att allt fler av oss vet allt mer om välmående. Vi vet hur vi ska äta, motionera och koppla av men tyvärr är det en stor del av oss som vet som inte gör något. Att veta bidrar knappast hemskt mycket till ökat välmående..? Effekten kan vara den att man mår sämre eftersom man som följd av att veta men inte agera får ångest. Och igen: prakt-exempel...

Hur ska vi då framkalla personliga insikter som motiverar folk att faktist ta ansvar över sitt eget välmående och även i praktiken leva enligt sina värderingar? Hela frågeställningen säger ju att det handlar om saker som en utomstående inte märkbart kan påverka... Inte att undra på att det känns trögt att jobba med välmående på jobbet eftersom man lätt slinker bort från individ-nivån och börjar fundera på helheter. Men tyvärr är det inte på organisations-nivån eller på samhälls-nivån som insikterna föds utan just där nere på individ-nivån.

Det är synd att vi frågar: ”Hur ska vi klara av att jobba tills vi är x år gamla?” istället för att fråga ”Hur ska vi må bra och leva lyckliga tills vi är x år gamla?”. Det är ju nämligen samma sak... Det är inte beslutsfattarna som ensamma har ansvaret att lösa ”pensionsbomben” vilket jag ska komma ihåg när min rygg är i skick igen och motivationen att hålla den i skick genom att motionera och stärka kroppen igen börjar sina i samma takt som jag glömmer bort att jag haft sjuk rygg... Fascinerande detdär med system-tänkande!

Tack :)

onsdag 15 maj 2013

Time-out



Är för tillfället inne i en fas som präglas av intressanta och nya tankar och insikter hela tiden. Oftast tänker man ju ungefär till 98% precis samma tankar  som man tänkt dagen innan och dagen före det och dagen före det vilket ju känns lite tråkigt, men det är egentligen ganska bekvämt för hjärnan när det är så. Måste faktist medge att jag för tillfället är lite trött på dethär konstanta tankeflödet som är resultatet av intressant läsning och kursen jag går på. Lite trött är kanske en underdrift – är faktist utmattad!

Ända tills just nu har jag varit ivrig, nyfiken, uppspelt, lycklig och verkligen njutit av allt som pågått inom mig men nu sade det stopp. Det var otaliga saker jag ville skriva ner och dela med mig men insåg när jag fick en chans att skriva att jag inte visste var jag skulle börja och kunde absolut inte fokusera på något.

Att dessutom konstant fundera och analysera ens beteende är ju allt annat än att vara närvarande i stunden. Tanken är att jag vill bli en bättre och äktare version av mig själv och jag vet att det kräver en hel del jobb, men nu är farten för hög. Det blir inte bättre såhär inser jag. Har dessutom haft en massa tid med familjen tack till en lång helg och sen lite flunsor och vad jag märkt (än en gång) är att det helt bästa är vardagens små tassiga stunder. Tillsammans.

Är verkligen tacksam för den stimulans jag fått i och med kursen och vet att den faktist har en stor betydelse för mig och min process, men nu tog kapaciteten slut för stunden och det känns befriande att kunna medge det. Lika befriande som att kunna medge att man har fel eller att man själv är 100% ansvarig för hur ens relationer ser ut, men mer om det någon annan dag!

Tack :)

tisdag 14 maj 2013

Gör dina medmänniskor en tjänst - ta emot deras hjälp!



Har noterat flera situationer under den gångna veckan där jag nästan med våld valt att klara mig själv även om jag haft tillgång till hjälp. Resultatet är antagligen min sjuka rygg...

Att inte kunna ta emot (hjälp eller egentligen vad som helst) och därmed inte tillåta någon annans generositet betyder samtidigt att man tar ifrån någon annan möjligheten att få ge av sig själv och vara den bästa versionen av sig själv. Det ska jag komma ihåg nästa gång jag har svårt att ta emot hjälp och uppmanar även dig att göra detsamma!

”At its best, giving and receiving are barely distinguishable from one another”
- Katherine Woodward Thomas

Tack :)

måndag 13 maj 2013

Sarkasm och Ironi – hur hälsosamt är det?



Det sägs att vi finnar ofta har en mycket sarkastisk humor och det märks nog i många kretsar och familjer som jag har/ har haft äran att vara del av. Det var inte länge sedan som jag umgicks en kväll med ett gäng där det gäller att vara mycket beredd på ”piikkin” och på att någon – som ett skämt – säger något mindre smickrande åt en. Jag har också själv varit bra på att ge och ta emot sarkastiska skämt och faktist tyckt att det har varit roligt. Men jag har börjat tänka om... (Nu får jag dessutom en deja-vu känsla om att jag skrivit om dethär tidigare men orkar inte söka i arkivet eftersom det känns så aktuellt nu att jag har ett behov att skriva av mig kring ämnet.)

Har märkt att jag allt sämre tål sarkastiska/ironiska skämt som är riktade mot mig och att jag även mår dåligt av att höra någon annan vara offer för sådana skämt. Tyvärr förstår nämligen inte vårt undermedvetna att det handlar om ”kärleksbråk” vilket betyder att varje sådant skämt tär på en människa oberoende om hur bra man är på att ta emot sådana skämt.

Därför önskar jag att alla kunde stanna upp och fundera på hurdana skämt de brukar strö omkring sig och samtidigt fundera på vad de kultiverar i sin omgivning med dessa?

Det kan kännas svårt att bryta ett dylikt mönster inom en grupp, men varför inte slänga fram en utmaning: förbjud sarkasm/ironi under en kväll som gruppen är samlad och kolla vad som händer!

Strö omkring dig sådant som du vill se mera av i denhär världen!

Tack :)

Bonusfråga: Hur hälsosamt tror du självironi är för din själ?