Hjälp - vatten över huvudet!

Såhär länge tog det att uppnå en första kris i och med den nya livssituationen. Idag var en "ledig dag" då jag (mukamas) inte jobbade och på eftermiddagen märkte jag att det blev för mycket för hjärnan.

Jag funderar konstant på följande saker:

• min presentation jag ska hålla på fredagen inför 1000pers
• allt det praktiska som ska fixas med tanke på vårt wellbeing-programs synlighet på fredagen
• logistiken (J är bortrest, vilket inte gör det hela lättare)
• packandet både inför Tahko och Dubai/Abu Dhabi
• barnvakts-pussel
• mammas nya löständer och allt besvär och all smärta de förorsakat henne och känslan av att vara otällräcklig när jag helt enkelt inte kan vara där för henne så mycket som jag skulle vilja
• båda mina arbetsprojekt som båda skulle kräva en hel del energi och tid
• att min kapacitet kanske inte räcker till
• att min hjärna spricker

Är tacksam över att jag via t.ex. David Rock's böcker och andra artiklar om hjärnan vet att den belastning min hjärna nu handskas med är på tok för stor. Det finns inte en chans i världen att min hjärna skulle klara av att processera allt detdär. Samtidigt dessutom. Men ändå är det just vad jag försöker. Ironiskt nog borde jag om någon veta att det är lönlöst och skadligt men ändå sitter jag glatt (?) i denhär båten och fortsätter med den dödsdömda. Kanske jag undermedvetet är någon sorts masochist när det kommer till sådant här? Under förra vårens Rakkaus-kurssi så identifierade jag den mycket starka rollen jag av någon anledning bär: uhrautuja. Jag har på känn att det är den rollen som även i dethär fallet får för mycket utrymme.

När jag tänker på helheten och skriver ner allt dethär verkar det ju helt löjligt. Hela min familj är frisk, vi har det jätte bra på alla sätt och vi har allt vi kunde önska oss och allt vi behöver för att kunna leva ett tryggt liv. Jag har manifesterat ett drömjobb och dessutom får jag chansen att inspirera 1000pers på fredagen kring ett tema som jag brinner för. Sen får jag åka med flera hundra kollegor till Tahko och nästa vecka med goda vänner till Dubai/Abu Dhabi. Och ändå låg jag på tambursmattan och fällde några tårar och halvt hyperventilerade tidigare idag.

Tur att jag förstår vad det handlar om, att det handlar om överbelastning i mitt prefrontala cortex. Det handlar inte om att min hjärna håller på att spricka eller att jag inte skulle räcka till eller på att jag skulle hålla på att kollapsa. Utan helt enkelt om lite för mycket trafik där i hjärnan. Största orsaken är talet på fredagen som just nu äter upp största delen av kapaciteten och därmed blir det inte mycket kvar för allt det praktiska som borde fixas.

What now?? Mindfulnessövning fungerar inte - har ingen chans att stoppa tankarna kring talet. Promenad och cykling funkar bra, men J är bortrest så jag kommer inte ut. Antagligen är det nu bäst att ta några damtidningar och gå och lägga mig i sängen och bläddra i dom och sedan somna.

Mitt tal "kommer nog till mig", precis som det gjorde senast då jag höll ett liknande tal för mer eller mindre samma publik. Jag litar på det. Kanske redan det att jag vågar lita skulle frigöra lite hjärnkapacitet?

Tack :)