Klen tröst

Cyklade av och an till jobbet för några möten på min "lediga dag", arbets todo-listan bara växer, lovade gå på ett möte imorgon trots att det är samtidigt som jag borde föra mamma till tandläkaren och så kunde jag inte på föräldraföreningens möte säga nej till att bli ny ordförande. Efter att ha fixat lite reklam till dagisets vårjippo skulle jag just dricka en lugnande kopp yogi-te som alltid kommer med någon underbar hälsning. Idag var hälsningen följande:

Vad det borde ha stått är: "Learn how to say no and how to respect your own boundaries!".

Tack :)

Du kan välja att fokusera på det du gör eller det den andra inte gör - vilket leder till bättre fiilis?

Om några timmar är min två-veckors yh-period över. Blandade känslor: härligt att J kommer hem och familjen blir återförenad. Men samtidigt en känsla av att det på något sätt känns lättare att handskas med dethär "familjeprojektet" ensam eftersom det är så klart och tydligt vem som har ansvaret och vem som gör vad.

Jag har förstått att det är ganska vanligt att det lätt uppstår onödig irritation i många familjer (även i familjer utan barn) när det är lite oklart hur ansvaret är uppdelat. Att man ensam t.ex. diskar glatt men när den andra är där gör man det lite irriterat och fokuserar mer på att den andra inte diskar än på att man själv diskar. Även här skulle alltså Mindfulness hjälpa - fokusera på vad du själv gör istället för att fokusera på vad den andra inte gör.

Har även fortsättningsvis varit riktigt stolt över mig själv: har varit lugn mest hela tiden. Och insett att det ju faktist är mitt eget val att påfrestande situationer (som t.ex spyor i bilen etc) känns mer spända när jag inte är ensam om ansvaret. Eftersom jag bevisat mig själv redan i två veckor att det inte ens kräver någon viljekraft att hållas lugn så tänker jag utmana mig själv och sträva efter att hålla lugnet även när jag delar ansvaret med J.

Någon annan som känner för att utmana sig och fokusera mer på vad en själv gör och inte på vad den andra inte gör och därmed få lite mindfulness-övning på köpet?

Tack :)

En märklig dag

Vilken märklig - och lång - dag. Redan 3.15 blev jag väckt av ljudet av att någon spyr. Det var E, som sedan regelbundet spydde följande 7h. Synd att jag inte hade min steg-mätare på mig - det blev många (spring-)steg när jag sprang mellan vår säng, hennes säng, badrummet och vessan i flera omgångar.

A vaknade också i en pöl av spyor så förväntningarna om att det skulle bli en bra dag var nonexisterande.

Nu sitter jag här, båda sover och ska snart själv lägga mig men kan konstatera att det mot alla odds blev en jättebra dag!

Har läst inspirerande texter (bl.a. den här och den här), har lyckats få in två bra möten, har spunnit vidare på några tankar och fått konkreta åtgärder till stånd, har pysslat, pajat, kramats. Ätit gott. Jumppat lite. Fått en liten dos frisk luft i vårsolen. Varit lugn och litat på att allt ordnar sig. Haft bra mail-diskussioner med potentiella barnvakter av vilka jag kommer att anställa en för maj-juni. Haft en känsla av att pusselbitarna faller på sin plats.

Dessutom har (jobb-)jag fått en känsla av att jag starkt kan påverka vart (jobb-)jag är påväg och en känsla av att (jobb-)jag är påväg åt exakt rätt håll. En blandning av flow, serendipity och hard work.

Att jag just mitt i att jag skrev var och städade en stor spya, bytte lakan, tvättade ett barn och lade henne igen gjorde inte denhär dagen alls sämre. Denhär dagen var igen en dag då det kändes som om någon testade mig och till det säger jag bara:

BRING IT ON!

Tack :)

Testar någon mig?

Idag kändes det lite så... J åkte iväg på en 2 veckors arbetsresa igår och jag har lyckats få ihop ett fint barnvakts-pussel. När jag cyklade iväg till en viktig workshop kl 7.30 idag kändes allting bra och hade hjärnkapacitet för en effektiv arbetsdag - cyklandet har en extra bra effekt! Hade fått ett samtal av barnvakten under workshopen och tänkte att det var något med barnen och när jag ringde upp henne var det hon som var sjuk. Som tur hade hon fått hjälp inkallat och allt var ok och jag bestämde mig för att cykla till ett café nära vårt hem och fortsätta jobba där - med lite mindre ledig hjärnkapacitet. Då fick jag ett kris-samtal från servicehemmet där min mamma bor som krävde en hel del av min hjärnkapacitet så efter det samtalet fanns det liksom inte så mycket kvar.

Förvånansvärt effektiv var jag de följande timmarna och kom hem till lite aviga barn. Evigt tacksam till barnvakt+hjälp som ställde upp! Samtidigt var det någon som renoverar sitt kök rakt ovanför oss och borrljudet var mer eller mindre konstant och vid det skedet var min hjärnkapacitet noll.

Min Most Loving Thing jag gjorde mig själv idag var att behålla lugnet. Att efter maten få iväg oss till bibban och parken och den friska luften. Att laga chokomousse inför imorgon efter att barnen lagt sig. Att konstatera att ikväll kanske jag inte gör något vettigt utan bara degar.

Tack :)

Getting my act together - steg för steg

Söndagen efter kursen. Med andra ord dags att sparka igång 7veckors programmet som ska göra mig highly effective. Dock är problemet kanske det att jag inte vill bli highly effective, utan snarare lugn. Litar på att 7veckors programmet även leder dit, så jag ska sätta igång idag.

En annan motivator är att jag fick den officiella feedback:en från min session om Tidsanvändning och Mindfulness. Någon hade skrivit såhär: "Mycket duktig och inspirerande kvinna. Behaglig att lyssna till, och man kände att hon verkligen visste vad hon talade om.". Något att leva upp till!

Nu ska jag planera min vecka. Få in de viktigaste sakerna först och sedan få in resten omkring dom. Kom inte på något annat verktyg än Outlook så det får lov att duga.

***********

Nu är veckan planerad! Kändes bra att sätta in sådant som "QT med _____". Dom är ju faktist mina Big Rocks.

Här dessutom en kort presentation om The 7 habits of highly effective people, ifall någon snabbt vill få en bild av vad det handlar om:

Tack :)

 

Dagens WeltSchmertz

Läste idag i HBL om Mia Hakovirta och Johanna Kallio som forskat i hur barn ser fattigdom. Intressant läsning som visar att barn i 11-15 års ålder förstår orsaker bakom fattigdom, vilket är glädjande. Dessutom visar det sig att det materiella inte var i fokus, utan snarare det sociala som t.ex hobbyer eller möjligheten att ladda ner de spel som "alla" spelar. Två saker gav mig dock en släng av WeltSchmertz, som jag ganska ofta lider av.

1. Ordval som "sämre jobb" eller uttryck som "föräldrarna kan vara en arbetslös och en städare, eller så kan ena vara på nån fabrik... eller så kan det vara en kock eller nånting." visar att vissa barn redan i 11-15 års ålder har bildat en uppfattning om att det finns "bättre" och "sämre" yrken.
2. "Man ser det på kläderna". Jo, smutsiga och på tok för slitna kläder förstår jag bra men jag hoppas innerligt att vi inte uppfostrar våra barn att titta snett på begagnade, gamla kläder. Efter att via jobbet ha jobbat med ett projekt där textilåtervinning blev mycket bekant så vet jag att det_finns_ingen_vettig_lönsam_lösning_för_att_återvinna_textiler. Anywhere. Jag vet dessutom att våra gamla, lite slitna kläder som vi med gott samvete via UFF/Kontti/Frälsningsarmen skickar till fattiga människor oftast hamnar på soptippen - vilket dessutom kostar mellanhanden pengar. Tyvärr är det så att kläder blivit så billiga att t.o.m. de allra fattigaste hellre köper nytt för en liten slant än tar emot våra gamla kläder. Ser ni trenden? Vad betyder dethär för storleken av soptippen? Att allt fler har råd att köpa nytt och att begagnat inte längre duger när vi dessutom vet att textiler inte återvinns? Scary shit!

Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.

Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?

Tack :)

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)

Medvetenheten sprider sig

Min personliga mission om att sprida medvetenhet om Mindfulness även i arbetslivet fortsatte idag såhär:

Själv trivdes jag bra och tyckte deltagarna, som var hanken-alumner, också fick något ut av det. Men man vet aldrig hurdana förväntningarna varit (även om man börjar med att fråga) så väntar med spänning på feedback. Och nu redan kan jag uppmuntra mig själv att inte fastna vid de negativa orden...

Jag fick själv mycket ut av denhär helheten - egen tid i taxi/flyg/taxi till Vasa Hanken och egen tid tillbaka. Priceless!

Tack :)

Har du bråttom? Glöm klockan!

Skrev i morse om mina erfarenheter från en kurs jag gick i början av veckan. Listade en massa saker jag bestämt mig för att förbättra. Nu har jag dock kommit till den slutsatsen att jag skulle vilja reducera listan till endast en sak, som inte ens fanns med på listan från början.

Vad jag vill lära mig är att agera lugnt i alla situationer. Eliminera den stressade håsaren.

Jag har slutat kolla på klockan i situationer då jag har bråttom, vilket har hjälpt enormt. Ingenting går snabbare av att sätta i håsar-växeln - tvärtom. Nu har jag redan en handfull erfarenheter av situationer där jag medvetet valt att inte titta på klockan och istället agerat lugnt och resultaten är ganska mind-blowing. Med tanke på att dessa situationer även innehållit det svagt oförutsägbara elementet: en 3-årings morgonsysslor.

Jag blir lätt en lite irriterad håsare. Och jag kan berätta att en sådan kommer nog inte långt här i livet med tanke på hur mycket tid och energi som går åt till onödigt yrande.

Pois se minusta.

Kunde du ha nytta av att sluta titta på klockan?

Tack :)

Far from highly effective

Nu är den 2-dagar långa kursen som jag skrev om igår förbi och är tacksam över att jag fick möjligheten att delta. Innehållet var värdefullt och baserade sig på Stephen R. Covey's "7 habits of highly effective people".

Jag har bekantat mig med hans teorier för flera år sedan och t.o.m försökt tillämpa hans principer, men aldrig riktigt lyckats. Får se om denhär gången är annorlunda. Det är meningen att man i sju veckor ska göra en uppgift per dag och eftersom den första uppgiften var att planera sin vecka så kan jag ju inte börja en onsdag, utan är tvungen att vänta till söndagen eller måndagen. Så det börjar bra...

Hur som helst så känns det nog som om jag hade nytta av kursen. Åtminstone var det en bra påminnelse om mycket som redan är bekant men inte integrerat.

De 7 goda vanorna är enligt Stephen R. Covey följande:

1. Var proaktiv - bygg in en paus före din reaktion där du kan välja hur du reagerar, välj dina ord med tanke, fokusera på det du kan påverka, "be the change you want to see"
2. Börja med målet i sikte - definiera slutresultatet innan du agerar, skapa - och lev enligt - en personlig mission statement
3. Gör det viktigaste först - fokusera på det viktigaste, eliminera allt onödigt, planera, var trogen dina värderingar när du står inför ett val
4. Tänk win-win - det finns så det räcker för alla, var både modig och hänsynsfull, gläds över andras vinst
5. Förstå den andra före du gör dig förstådd - öva dig att lyssna empatiskt, för fram din åsikt med respekt
6. Skapa synergi - se värdet i olikhet, sök efter fler alternativ
7. Skärp sågen - ta hand om dig själv så att du kan följa vanorna 1-6

De första tre handlar om att lära sig leda sig själv och uppnå self-mastery, medan 4-6 handlar om samarbetsförmåga.

Själv hittade jag en massa paralleller mellan denhär kursen, coaching och Mindfulness.

Här är några saker jag tänker göra annorlunda som resultat av att ha gått kursen:

1. Göra en plan för våren
2. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Ganska lång lista! Om jag prioriterar den ser den ut såhär:

1. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
2. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Göra en plan för våren
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Jag visste det - detdär med planering skulle inte hamna där i top-3 hur jag än försökte prioritera det. Jag är en bra kortsiktig planerare som kan förutspå nästa steg. Men planering på längre sikt är inte naturligt för mig. Det ska övas mycket i 7-veckors planen där varje vecka börjar med planering, men hur kommer det att gå ifall att den är sist på min lista?

Återstår att se!

Nu har jag suttit här och skrivit istället för att göra det jag satt in i kalendern igår under en övning, vilket var att planera våren.

I am a disaster.

Tack :)

Fungerar "deep stuff" i arbetsmiljö?

Har fått möjligheten att test-köra en management-kurs på jobbet och igår var första dagen.

Under lunchen diskuterades tankar om kursen dittills och jag blev förvånad över hur kritiska folk var. Eller inte förvånad över kritiken per se, men över det faktum att man kanske inte ser sitt eget ansvar i vad man får ut av olika situationer.

Jag tror på att dylika skolningar ger dig ungefär lika mycket som du är färdig att investera och ge av dig själv. Är man inte färdig att blotta sig själv och titta djupt in så kan man knappast få hemskt mycket ut av det hela. Om man har höga förväntningar men inte är färdig att ”mennä itseensä” så har man delvis outsource:at ansvaret för möjligheten att växa som människa. Och det ansvaret kan man inte ge någon annan, eller hur?

 

Det blir ju lätt en besvikelse ifall att man förväntar sig förändring utan att man ger av sig själv. Vad kan det bero på? Varför vill många stanna på ”proffessionella” nivån när förmiddagen gick till att understryka det faktum att sann förändring får man till stånd först när man är färdig att bearbeta sina djupaste förutfattade meningar (som man inte ens är medveten om att man har). Kan man överhuvudtaget förvänta sig att dylika skolningar fungerar i arbetsmiljö? När ska vi se varandra som människor – även i arbetsmiljön? Eller är det bara en liten minoritet som är villiga och färdiga att blotta sig och sin sårbarhet i arbetsmiljön?

Så länge vi inte ser varandra som människor och vågar vara närvarande som sårbara individer kommer vi inte att kunna utnyttja all den potential som finns att tillgå från skolningar som grundar sig på att gå in på djupet och röra om där för att uppnå förändring. Men varje dylikt tillfälle är ett steg i rätt riktning och idag är en ny dag! Kanske det idag är annorlunda? Och kanske för mig dags att verkligen inse att vi alla är annorlunda?

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Sluta vänta på den rätta stunden - just do it!

Hur kommer det sig att man alltid överestimerar hur länge det tar att slutföra en uppgift som känns lite motbjudande? Som att ta sig i kragen och betala räkningar eller städa eller något som för just dig känns jobbigt?

Jag hade en hög med räkningar - både mammas och mina egna - av vilka en del redan passerat förfallodagen p.g.a. resan. Jag hittade inte en passlig stund för att betala dem, men vi vet ju alla att så inte är fallet. Det fanns otaliga passliga och tillräckligt långa stunder under de senaste dygnen men jag helt enkelt fick inte saken gjord.

Just bestämde jag mig att ta mig i kragen och dessutom ta tid - hur länge tar det påriktigt att bekräfta några e-fakturor och betala ca 10 olika räkningar? 7 minuter. Vilket inkluderar lite onödigt yrande.

7minuter. Varför tror jag då att jag måste hitta en 15-30 minuters slot för att få räkningarna betalda? Varför tror jag att minsta lilla task behöver åtminstone 15 minuter fast det ofta handlar om 2 minuter? Är det Outlook-kalendern som omprogrammerat min hjärna?

Det tragikomiska är att jag antagligen skrivit om dethär förr. Om hur ens eget sätt att förhålla sig till tiden dikterar hur mycket tid man tror sig behöva. Jag har föreläst om saken och ska göra det igen nästa vecka. Men själv har jag inte lärt mig trots min medvetenhet om saken. Istället gör jag i praktiken samma misstag om och om igen. Fast lite poäng kan jag ändå ge mig själv eftersom jag t.ex idag tog risken och åtog mig "projektet" (7 minuters-projektet...) trots att det fanns en risk att jag skulle bli avbruten av vaknande barn.

Det är väl det det handlar om - att ta risker. Att inte alltid förvänta sig att ha en allokerad tid för något. Att inte vänta på en lugn stund. En sådan kan man nämligen vänta på förgäves de närmaste åren med små barn i huset. Och de lugna stunderna kan behövas till annat än att betala räkningar.

Tack :)

Työhyvinvoinnin tulosfoorumi - mera bränsle åt mitt grundproblem: oförmåga att fokusera

Igår morse vaknade jag tidigt trots att vi kommit hem från resan sent. Hade bestämt att inte ställa väckarklockan men att ifall att jag råkade vakna, skulle jag ta mig till följande evenemang:

Glad att jag vaknade tidigt! För det första var det en välkommen liten "egen stund" efter intensivt familje-hängande. För det andra träffade jag två kivoga kollegor. För det tredje fick jag igen en massa arbets-inspiration.

Märkte dock en sak som jag redan visste men som igen underströks igår: jag kan inte fokusera. Jag är för hungrig och delar min uppmärksamhet på alltför många saker. Jag vet precis vad jag borde fokusera på, men eftersom det är ganska vagt och exakt bara i mina egna händer så blir det lätt så att jag bara yrar. Speciellt nu då jag lider av sömnbrist efter att ha sovit för lite alltför många nätter i sträck.

Egentligen tillförde gårdagens evenemang mig ingenting som kunde hjälpa mig med mitt egna projekt. Däremot tillförde evenemanget mig med en massa annan info som väckte en massa andra idéer och tankar, vilket i sin tur endast leder till att jag har ännu svårare att fokusera...

Några lösryckta tankar som jag tog med mig från evenemanget:

1. Alexander Stubb uppmanade oss att se till att vi sover tillräckligt, äter fiffigt och rör på oss. Han konstaterade att "skeida tyrehdyttää energiatasoja" och att "tunti liikuntaa antaa kaksi tuntia energiaa päivään". Han underströk att välmående på jobbet mycket handlar om personligt ansvar och att det är fast vid en själv hur man mår. Att insentiv från arbetsgivarens sida fungerar (som exempel nämnde han Pekkaniska med sina "kuntobonukset") och att man själv ska visa gott exempel, speciellt om man är förman.
2. Jukka Takala snackade om att man inte kan förlänga arbetskarriärerna utan att eliminera rötterna till sjukdomarna som leder till arbetsoförmåga. Det handlar om ett långsiktigt arbete och målsättningen är att människan går frisk in i arbetslivet och kommer frisk ut ur arbetslivet vid pensionen.
3. Markku Seuri talade om företag-stat-individ -ekvationen och om att alla vinner när man medvetet satsar på vettig och lämplig arbetshälsovård. Han nämnde också att de psykososiala problemen har mycket att göra med ledarskap, vilket ställer nya krav på arbetshälsovården som kan vara svåra att hantera. Unga är i allt sämre fysiskt skick och de äldres andel av arbetskraften växer. Han ansåg att man inte förstått den fysiska hälsans stora betydelse och hänvisade även till undersökningar som (i USA) kommit fram till att kostnaderna för att inte vara "täböllä töissä" är större än kostnadera för sjukfrånvaro. Grunden till allt är att bli medveten om hur personalen mår och bygga en kunskapsbas på basen av vilken man kan utveckla åtgärder och prosesser som även bör implementeras. Företagen bör inse att det handlar om en lönsam investering - inte en kostnad - att satsa på välmående på jobbet. Och att istället för att släcka bränder och åtgärda problem så ska man titta på hela kedjan som bottnar sig i hur folk väljer att leva sitt liv. Det är nämligen de valen som i längden skapar problemen. Han avslutade med att konstatera att det inte är arbetshälsovårdens anvar att förlänga arbetskarriärer och att man inte ska medikalisera arbetslivets utveckling.

Sedan följde tre intressanta case-exempel, men hade gärna hört exempel från expertorganisationer. Som helhet väckte evenemanget många tankar och igen bekräftades att mycket har gjorts för att förbättra arbetslivet men att det fortfarande finns mycket att göra även om ett stort ansvar ligger hos individen och dess attityd.

Fick alltså mycket ut av evenemanget men samtidigt förstärktes mitt eget grundproblem: oförmåga att fokusera. Kanske jag istället för att sitta och skriva dethär kunde meditera...?

Tack :)
 

Mindfulness + resa med barn = sant?

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i vardagen kräver mycket övning.

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.

Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.

Ett färskt exempel:

Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.

Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...

Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.

Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.

Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.

Tack :)