Vad är din "MLT" idag?

Som resultat av en webinar*jag lyssnade på förra veckan skrev jag på en post-it "What is the most loving thing you can do for yourself today?".

Den post-it lappen ser jag varje dag och blir varje dag glad då jag ser den. Igår träffade jag en god vän (som också för tillfället är hemma med barn nr.2) och jag berättade om lappen och sedan beslöt vi att sparra varandra och komma ihåg att fråga vad varandras "MLT" är så att vi inte glömmer bort att ta hand om oss själva. Det är ju vi som är ganska långt ansvariga för vårt eget orkande och familjens fiilis, vilket betyder att vi inte endast kan finnas till för andra, utan även för oss själva.

Och tycker dethär samma gäller alla i alla situationer!

Vad är din "MLT" idag?

Tack :)

*Webinaren i sig handlade om hur man lever sitt liv så att man är mer mottaglig för "mirakel" här i livet. Inte så mycket nytt innehåll för mig, men en bra påminnelse!

Vems "arjen sankari" är du?

Har skrivit om detdär med att be om hjälp tidigare, ungefär exakt ett år sedan.

Under de senaste veckorna har jag aktivt övat mig - det kan nämligen krävas lite övning för att kunna be och ta emot hjälp. Har knappast blivit bättre på det ännu, men har fått uppleva tacksamhet, egen och andras glädje och välvilja samt lättnad. Och vad är inte skönare en lättnadens känsla i en mer eller mindre kaotisk vardag?

Det började med att J åkte på resa och jag blev ensam med flickorna. Det händer relativt ofta och det är inte något underligt med det, men denhär gången var jag själv sjuk. När man borde vila är det inte den fiffigaste sysslan att med vagn och ståbräde föra och hämta barn till/från dagis. Känns inte heller rätt att barnet stannar hemma efter att redan ha spenderat många dagar sjuk hemma ifrån sina kompisar. Hmm.. Kunde jag kanske be om hjälp? Vilken konstig tanke! Och de facto bad jag inte, utan jag tänkte tanken och blev sedan erbjuden hjälp. Efter vilket jag klarade av att nästa dag be om hjälp igen.

Det konstiga var att stora grejen inte var lättnaden för mig, utan det som den som hjälpte fick känna och uppleva. Det kändes nästan som om det var vi som gav mera än vi fick, trots att hjälpen vi fick för oss var enorm: någon förde och hämtade E till/från dagis.

Sedan kom nästa period då jag var ensam med barnen. Fortfarande sjuk. Äsch. Hur skulle jag få det att gå ihop att jag var sjuk, hjälparna bortresta och kalendern fylld med bl.a. minnessjuk mammas tandläkare och ett jätteintressant seminarium om välmående på jobbet. Kunde jag kanske be om hjälp? Det tog mig flera dagar att be om hjälp - att någon annan gick med mamma till tandläkaren och att någon kunde komma och sköta A medan jag går på seminarium om jag hade turen att bli frisk. Båda sakerna löste sig hur snabbt som helst! Det svåra var att fråga...

Men saker gick inte helt som i Strömsö - tandläkaren fixade sig men mitt mående och barnvaktens mående ledde till att seminariet blev ett inshallah-inslag i kalendern fram till samma morgon. Det var igår.

Hade ingen barnvakt men mådde helt ok och beslöt på morgonen att "vi får se hur dethär går - utan någon stress/tidtabell". Det visade sig vara en ganska bra strategi! Allt gick som smort: A var med på en av föreläsningarna - hon lekte snällt tyst på golvet och jag kunde faktist lyssna (hur osannolikt är inte det?). Sedan var det lunch och både jag och A fick njuta av en god free lunch - vem har påstått att det inte finns sådana? Sedan satt jag henne och sova. På gatan. Utanför Wanha Satama. På Skatudden. Utan radiotelefoner. Utom synhåll. Lyssnade på 2 föreläsningar (gick ut och kollade vagnen med 10min mellanrum) och skulle sedan hämta henne. Och du kan tänka dig paniken när jag inte såg vagnen där jag lämnat den! ...men en sekund senare såg jag vaktmästar-gubben stå och heja A tillbaka till sömns. Sprang dit och han viskade att hon just somnat igen, att hon vaknat till en lastbil och att han tänkte att kanske han kunde hjälpa. Stoltheten och glädjen i hans ögon var märkbar. Och igen kändes det som om jag gav mera än jag fick även om hjälpen igen varit enorm.

Så du som har svårt att be om hjälp - våga fråga. Våga vara sårbar. Våga lita på att du är värd hjälpen. Våga ge möjligheten åt dina medmänniskor att vara ditt livs "arjen sankari". Wanha Satamas Vaktmästare var min "arjen sankari" igår. Vem var din? Och vems "arjen sankari" skulle du kunna vara?

Läste nyligen om ett försök där man åt två olika grupper gav 100$ per person. Den ena gruppen skulle spendera summan på sig själv och den andra skulle spendera den på andra. Gissa vilken grupp "vann"?

Tack :)

Gör dina medmänniskor en tjänst - ta emot deras hjälp!

Har noterat flera situationer under den gångna veckan där jag nästan med våld valt att klara mig själv även om jag haft tillgång till hjälp. Resultatet är antagligen min sjuka rygg...

Att inte kunna ta emot (hjälp eller egentligen vad som helst) och därmed inte tillåta någon annans generositet betyder samtidigt att man tar ifrån någon annan möjligheten att få ge av sig själv och vara den bästa versionen av sig själv. Det ska jag komma ihåg nästa gång jag har svårt att ta emot hjälp och uppmanar även dig att göra detsamma!

”At its best, giving and receiving are barely distinguishable from one another”

- Katherine Woodward Thomas

Tack :)

Gläds med varandra, jooko?

Nu när jag är så lyckligt lottad att jag har ett sovande barn (som dock inte sover dagssömn, men det är en bisak eftersom det är natt-sömnen som räknas!) så har jag börjat fundera på en sak. T.o.m E som sov relativt bra sov ganska dåligt jämfört med A så det säger ganska mycket och m.a.o får jag sova.

Jag har insett att kanske det nu är min tur att få sova? Jag börjar tänka på ett japanskt ordspråk som går ungefär såhär (fritt översatt): 

”Avundas inte din nästes framgångar ifall du inte känner till hennes sorger”

Jag skrev tidigare om detdär med öppen tacksamhet och har märkt att jag nog noga väljer i vilka sammanhang jag nämner att jag får sova. Men tänk om alla visste att det är först nu jag får sova? Att jag under hela min barndom och ungdom lade mig på kvällen med vissheten om att jag antagligen kommer att vakna? Att någon behöver mig?

Jag hade samma extrema känslighet som en mamma har som vaknar till minsta lilla ljudet från babyn, men jag hade inte en baby, utan en ledsen mamma. Hon kunde snyfta tyst en våning ner, till vilket jag vaknade. Ingen annan vaknade – det var alltid jag. Och så gick jag ner och lyssnade, tröstade, kramade. Ibland gick jag tillbaka och sova endast för att snart vakna igen. Låter det bekant? Det är ju så nätterna med en baby kan se ut! Man vaknar till att någon gråter och så gör man sitt allra bästa för att lugna ner den andra och hjälpa den.

Så kanske jag redan skött min andel av natt-vakandet? Med tanke på att detdär mönstret pågick i över 10 år och fick alltmer intressanta kryddor med tiden?

Så nästa gång du känner någon sorts avundsjuka eller jämför dig själv med någon på ett sätt som inte gynnar dig – kom ihåg att du inte känner till hela historien. Låt folk glädjas öppet över saker i livet – det är inte bort från dig och som sagt: man vet aldrig vad dessa människor samtidigt sörjer. Dethär sade jag främst åt mig själv som på sista tiden kännt små sting av avundsjuka här och där i situationer där jag säkert mått bäst av att glädjas tillsammans med den andra. Lättare sagt än gjort dock, men värt att tänka på! Varför är det förrästen lite lättare att sörja med någon än att glädjas för den?

Tack :)

Författare är vi alla!

"Our life is like a silent film on which we each write our own commentary" läste jag idag i The Mindfulness Solution av Ronald D. Siegel. Tänkte att det var värt att komma ihåg så därför sitter jag här och skriver före frukosten.

Funderade också på det faktum att vårt humör bestämmer vad vi väljer (obs: väljer!!) att skriva för storyline till vår film. Samtidigt så påverkas ju vårt humör av det vi väljer att skriva...

Nu är det alltså bara att sätta igång och skriva denhär dagens kapitel - jag väljer själv hur kapitlet börjar och i mitt fall börjar det såhär: Idag är en bra dag!

Hur börjar ditt kapitel? Vad är din genre?

Tack :)

Världens bästa mamma

Nu när jag är inne på mamma-temat så tänkte jag fortsätta skriva kring det. Har funderat en hel del på mitt förhållande till min mamma och det faktum att hon var och är världens bästa mamma trots att hon kanske inte helt passar in i definitionen för det.

Ibland är jag främst road när jag följer med mamma-debatterna – det finns ju lika många åsikter som det finns mammor men vad jag skulle önska är att alla skulle rela lite. Och inte ge andra mammor dåligt samvete, vilket många präktiga mammor är bra på. Det leder ju lätt till att man börjar ”suoritta” moderskapet, vilket ju inte är det optimala för någon. Jag skulle också önska att mammorna skulle veta att det inte krävs något desto konstigare – att det räcker med närvaro (kvalitet går före kvantitet även här) och kärlek, vilket jag redan nämnde igår – för att vara världens bästa mamma. Och dethär handlar alltså endast om min åsikt och erfarenhet och ska inte tolkas som något annat än det.

Min mamma jobbade mycket, lagade inte mat, bakade inte, var ledsen, deprimerad och alkoholiserad. Hon bar på en hel del obearbetad sorg från barndomen men när hon var närvarande var hon faktist närvarande och det gick inte en dag som jag inte kände hennes ovillkorliga kärlek och hon fanns alltid där för oss. Hon (och pappa) lyckades skapa åt oss den trygghet hon själv aldrig haft som barn – även om det antagligen gick lite på hennes egen bekostnad. Själv skulle jag ju välja att hon funnits till för sig själv mer än för oss...

Att ha en ledsen, deprimerad och alkoholiserad (och nuförtiden nykter, men minnessjuk) mamma för även med sig en massa skit, men jag är tacksam över allt jag lärt mig om livet och över de verktyg jag nu har som hjälper mig att handskas med vardagen. Dessutom är jag tacksam över att hela paketet antagligen lagt grunden för min passion för mänskligt välmående som legat och ruvat i mig s.g.s hela mitt liv.

Mest tacksam är jag ändå över dendär ovillkorliga kärleken och äkta närvaron och hoppas att alla mammor som kämpar med begränsad kapacitet att hinna med allt fokuserar på det viktigaste: närvaron och kärleken – och först sedan på allt detdär andra. Hellre mycket gos, eineksiä och lite skitigt i knutarna än självgjord luomu-mat, superstädigt och lite gos. Och dethär handlar alltså om min åsikt och alla har rätt till sin egen åsikt och sitt eget sätt att vara världens bästa mamma – det är vi nämligen alla!

Tack :)

Detdär med tålamod...

Att samtidigt ha en minnessjuk förälder och en 2,5-åring betyder att man får träna tålamods-muskeln ganska aktivt, men trots all träning märker jag att mitt tålamod inte alltid räcker tillräckligt långt. Fick fast mig själv för att bli riktigt trött på min minnessjuka mamma häromdagen och varje gång det går så långt att jag låter henne märka min frustration lider jag av dåligt samvete efteråt. Som tur har mitt tålamod ökat mer eller mindre i samma takt som mammas minne försämrats men jag inser nog inte alltid vad det innebär att ha en minnessjuk mamma. Alltid emellanåt förväntar jag mig ett beteende som hennes kapacitet tyvärr inte räcker till och det är ju orättvist av mig. Men jag glömmer ibland att justera om mina förväntningar allt eftersom hennes minne försämras – kan även kallas living in denial..?

Hur som helst så insåg jag en sak (med hjälp av denhär videon) som kan hjälpa mig handskas med min frustration bättre: min kära mamma har ju fått stå ut med en hel del när jag varit liten och trotsig och hon har säkert varit hur frustrerad som helst, men alltid – ALLTID – gett mig all kärlek jag någonsin behövt. Och lite till. Så det handlar ju bara om livets gång att det nu är omvända roller: min tur att vara frustrerad och ge all kärlek hon behöver. Och lite till.

Denhär insikten får mig att tänka på mina barn och det faktum att den frustration jag emellanåt känner nu och kommer att känna under kommande år möjligtvis endast är en bråkdel av den frustration jag kommer att väcka i dem nån dag i framtiden, vem vet? Redan den tanken stärker mitt tålamod! Men poängen är: frustrationen är en minimal bisak när det kommer till dendär kärleken. Det är den som räknas!

Tack :)