Ännu om resan: den var precis vad jag behövde på alla sätt. Klimatet sgs botade min flunsa, de evighetslånga promenaderna stärkte min kondition, det faktum att jag fick bo gratis i min pappas och hans sambos lägenhet (de är där i två veckor, vilket möjliggjorde resan för mig) gjorde att jag inte var för ensam även om jag var för mig själv största delen av tiden. Jag blev också lite omhändertagen, vilket kändes extra lyxigt eftersom det oftast är tvärtom.
Jag fick känna saknad. Inte för mycket och inte för lite av det heller. Fick därmed bekräftelse att allt är som det ska i min lilla familj. Jag kände nästan inga skuldkänslor och unnade mig att njuta konstant. Vilket jag konstigt nog gjorde konstant.
Jag skämtade om att denhär resan kommer att förändra mitt liv och just nu känns det så. Hur ska jag hålla fast vid den känslan och inte låta den blekna bort såsom de flesta rese-euforier gör? Kunde någon av stunderna vara ett ankare? En plats/stund/känsla jag kan återvända till regelbundet? Vilken skulle den isåfall vara?
Tack :)
Jag fick känna saknad. Inte för mycket och inte för lite av det heller. Fick därmed bekräftelse att allt är som det ska i min lilla familj. Jag kände nästan inga skuldkänslor och unnade mig att njuta konstant. Vilket jag konstigt nog gjorde konstant.
Jag skämtade om att denhär resan kommer att förändra mitt liv och just nu känns det så. Hur ska jag hålla fast vid den känslan och inte låta den blekna bort såsom de flesta rese-euforier gör? Kunde någon av stunderna vara ett ankare? En plats/stund/känsla jag kan återvända till regelbundet? Vilken skulle den isåfall vara?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar