Att åka till Barcelona ex tempore är ett av de bästa besluten jag gjort.
Resan var på alla sätt jättelyckad. Jag planerade ingenting, hade inga ambitioner och var faktist mindful sgs hela tiden. Jag njöt av varje sekund och mina tankar var varken hemskt avancerade eller överraskande. Kände precis samma känslor som när jag första gången besökte Barcelona 1997 med mina föräldrar efter vilket jag ringde min vän och meddelade henne att vi skulle åka till Barcelona efter Gymnasiet för ett år. Det gjorde vi och det blev ett oförglömligt år på många sätt.
Främst var jag nu helt overwhelmed av våra gamla "hoods". Det är så vackert där och känner mig hemma på alla de små gränderna kring el Borne. Egentligen är det något i Barcelona som får mig att känna mig hemma överallt! Det låter kanske lite överdrivet men det faktist bubblade av livsglädje inom mig när jag gick omkring utan någon som helst plan.
Omständigheterna var också perfekta: blå himmel, 19 grader och relativt lite turister. Dagarna kändes varken för korta eller långa - precis som hela själva resan.
Blev det några intressanta insikter eller aha-upplevelser? Tankar som inte fått utrymme i min vardag? Inte egentligen - kändes mer som om jag fick ro att helt enkelt inte tänka på något alls. Varken praktiskt eller djupt. Och det kan jag säga att gjorde godare än gott och var på alla sätt uppfriskande.
Insåg att jag inte tillåter mig själv att koppla av i min vardag även om jag är expert på det. Paradoxalt på många sätt och jag undrar vad det beror på? Eller kanske viktigare skulle vara att undra vad jag kan göra åt saken?
Att fylla all tid med något meningsfullt/fiffigt och att optimera sysslor känns mindre vettigt efter denhär resan. Jag har levt enligt just in time principen (t.o.m. fött enligt den principen) och undvikit att vara någonstans i förtid "i onödan". Nu inser jag att kanske alla de stunder man väntar på något kunde användas till att koppla av, meditera, förbereda sig mentalt inför det man väntar på. Att de stunder egentligen är allt annat än "onödiga", utan snarare dyrbarare än vi kan förstå. Livsviktiga?
Det var en av de få tankar som snurrade i mitt huvud när jag yrade runt, runt i närheten av platser där minnen för livet bildades. Under ett år då jag inte optimerade, planerade eller funderade utan faktist levde för fullt. På gott och ont.
Tack :)
Resan var på alla sätt jättelyckad. Jag planerade ingenting, hade inga ambitioner och var faktist mindful sgs hela tiden. Jag njöt av varje sekund och mina tankar var varken hemskt avancerade eller överraskande. Kände precis samma känslor som när jag första gången besökte Barcelona 1997 med mina föräldrar efter vilket jag ringde min vän och meddelade henne att vi skulle åka till Barcelona efter Gymnasiet för ett år. Det gjorde vi och det blev ett oförglömligt år på många sätt.
Främst var jag nu helt overwhelmed av våra gamla "hoods". Det är så vackert där och känner mig hemma på alla de små gränderna kring el Borne. Egentligen är det något i Barcelona som får mig att känna mig hemma överallt! Det låter kanske lite överdrivet men det faktist bubblade av livsglädje inom mig när jag gick omkring utan någon som helst plan.
Omständigheterna var också perfekta: blå himmel, 19 grader och relativt lite turister. Dagarna kändes varken för korta eller långa - precis som hela själva resan.
Blev det några intressanta insikter eller aha-upplevelser? Tankar som inte fått utrymme i min vardag? Inte egentligen - kändes mer som om jag fick ro att helt enkelt inte tänka på något alls. Varken praktiskt eller djupt. Och det kan jag säga att gjorde godare än gott och var på alla sätt uppfriskande.
Insåg att jag inte tillåter mig själv att koppla av i min vardag även om jag är expert på det. Paradoxalt på många sätt och jag undrar vad det beror på? Eller kanske viktigare skulle vara att undra vad jag kan göra åt saken?
Att fylla all tid med något meningsfullt/fiffigt och att optimera sysslor känns mindre vettigt efter denhär resan. Jag har levt enligt just in time principen (t.o.m. fött enligt den principen) och undvikit att vara någonstans i förtid "i onödan". Nu inser jag att kanske alla de stunder man väntar på något kunde användas till att koppla av, meditera, förbereda sig mentalt inför det man väntar på. Att de stunder egentligen är allt annat än "onödiga", utan snarare dyrbarare än vi kan förstå. Livsviktiga?
Det var en av de få tankar som snurrade i mitt huvud när jag yrade runt, runt i närheten av platser där minnen för livet bildades. Under ett år då jag inte optimerade, planerade eller funderade utan faktist levde för fullt. På gott och ont.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar