Har skrivit om detdär med att be om hjälp tidigare, ungefär exakt ett år sedan.
Under de senaste veckorna har jag aktivt övat mig - det kan nämligen krävas lite övning för att kunna be och ta emot hjälp. Har knappast blivit bättre på det ännu, men har fått uppleva tacksamhet, egen och andras glädje och välvilja samt lättnad. Och vad är inte skönare en lättnadens känsla i en mer eller mindre kaotisk vardag?
Det började med att J åkte på resa och jag blev ensam med flickorna. Det händer relativt ofta och det är inte något underligt med det, men denhär gången var jag själv sjuk. När man borde vila är det inte den fiffigaste sysslan att med vagn och ståbräde föra och hämta barn till/från dagis. Känns inte heller rätt att barnet stannar hemma efter att redan ha spenderat många dagar sjuk hemma ifrån sina kompisar. Hmm.. Kunde jag kanske be om hjälp? Vilken konstig tanke! Och de facto bad jag inte, utan jag tänkte tanken och blev sedan erbjuden hjälp. Efter vilket jag klarade av att nästa dag be om hjälp igen.
Det konstiga var att stora grejen inte var lättnaden för mig, utan det som den som hjälpte fick känna och uppleva. Det kändes nästan som om det var vi som gav mera än vi fick, trots att hjälpen vi fick för oss var enorm: någon förde och hämtade E till/från dagis.
Sedan kom nästa period då jag var ensam med barnen. Fortfarande sjuk. Äsch. Hur skulle jag få det att gå ihop att jag var sjuk, hjälparna bortresta och kalendern fylld med bl.a. minnessjuk mammas tandläkare och ett jätteintressant seminarium om välmående på jobbet. Kunde jag kanske be om hjälp? Det tog mig flera dagar att be om hjälp - att någon annan gick med mamma till tandläkaren och att någon kunde komma och sköta A medan jag går på seminarium om jag hade turen att bli frisk. Båda sakerna löste sig hur snabbt som helst! Det svåra var att fråga...
Men saker gick inte helt som i Strömsö - tandläkaren fixade sig men mitt mående och barnvaktens mående ledde till att seminariet blev ett inshallah-inslag i kalendern fram till samma morgon. Det var igår.
Hade ingen barnvakt men mådde helt ok och beslöt på morgonen att "vi får se hur dethär går - utan någon stress/tidtabell". Det visade sig vara en ganska bra strategi! Allt gick som smort: A var med på en av föreläsningarna - hon lekte snällt tyst på golvet och jag kunde faktist lyssna (hur osannolikt är inte det?). Sedan var det lunch och både jag och A fick njuta av en god free lunch - vem har påstått att det inte finns sådana? Sedan satt jag henne och sova. På gatan. Utanför Wanha Satama. På Skatudden. Utan radiotelefoner. Utom synhåll. Lyssnade på 2 föreläsningar (gick ut och kollade vagnen med 10min mellanrum) och skulle sedan hämta henne. Och du kan tänka dig paniken när jag inte såg vagnen där jag lämnat den! ...men en sekund senare såg jag vaktmästar-gubben stå och heja A tillbaka till sömns. Sprang dit och han viskade att hon just somnat igen, att hon vaknat till en lastbil och att han tänkte att kanske han kunde hjälpa. Stoltheten och glädjen i hans ögon var märkbar. Och igen kändes det som om jag gav mera än jag fick även om hjälpen igen varit enorm.
Så du som har svårt att be om hjälp - våga fråga. Våga vara sårbar. Våga lita på att du är värd hjälpen. Våga ge möjligheten åt dina medmänniskor att vara ditt livs "arjen sankari". Wanha Satamas Vaktmästare var min "arjen sankari" igår. Vem var din? Och vems "arjen sankari" skulle du kunna vara?
Läste nyligen om ett försök där man åt två olika grupper gav 100$ per person. Den ena gruppen skulle spendera summan på sig själv och den andra skulle spendera den på andra. Gissa vilken grupp "vann"?
Tack :)
Under de senaste veckorna har jag aktivt övat mig - det kan nämligen krävas lite övning för att kunna be och ta emot hjälp. Har knappast blivit bättre på det ännu, men har fått uppleva tacksamhet, egen och andras glädje och välvilja samt lättnad. Och vad är inte skönare en lättnadens känsla i en mer eller mindre kaotisk vardag?
Det började med att J åkte på resa och jag blev ensam med flickorna. Det händer relativt ofta och det är inte något underligt med det, men denhär gången var jag själv sjuk. När man borde vila är det inte den fiffigaste sysslan att med vagn och ståbräde föra och hämta barn till/från dagis. Känns inte heller rätt att barnet stannar hemma efter att redan ha spenderat många dagar sjuk hemma ifrån sina kompisar. Hmm.. Kunde jag kanske be om hjälp? Vilken konstig tanke! Och de facto bad jag inte, utan jag tänkte tanken och blev sedan erbjuden hjälp. Efter vilket jag klarade av att nästa dag be om hjälp igen.
Det konstiga var att stora grejen inte var lättnaden för mig, utan det som den som hjälpte fick känna och uppleva. Det kändes nästan som om det var vi som gav mera än vi fick, trots att hjälpen vi fick för oss var enorm: någon förde och hämtade E till/från dagis.
Sedan kom nästa period då jag var ensam med barnen. Fortfarande sjuk. Äsch. Hur skulle jag få det att gå ihop att jag var sjuk, hjälparna bortresta och kalendern fylld med bl.a. minnessjuk mammas tandläkare och ett jätteintressant seminarium om välmående på jobbet. Kunde jag kanske be om hjälp? Det tog mig flera dagar att be om hjälp - att någon annan gick med mamma till tandläkaren och att någon kunde komma och sköta A medan jag går på seminarium om jag hade turen att bli frisk. Båda sakerna löste sig hur snabbt som helst! Det svåra var att fråga...
Men saker gick inte helt som i Strömsö - tandläkaren fixade sig men mitt mående och barnvaktens mående ledde till att seminariet blev ett inshallah-inslag i kalendern fram till samma morgon. Det var igår.
Hade ingen barnvakt men mådde helt ok och beslöt på morgonen att "vi får se hur dethär går - utan någon stress/tidtabell". Det visade sig vara en ganska bra strategi! Allt gick som smort: A var med på en av föreläsningarna - hon lekte snällt tyst på golvet och jag kunde faktist lyssna (hur osannolikt är inte det?). Sedan var det lunch och både jag och A fick njuta av en god free lunch - vem har påstått att det inte finns sådana? Sedan satt jag henne och sova. På gatan. Utanför Wanha Satama. På Skatudden. Utan radiotelefoner. Utom synhåll. Lyssnade på 2 föreläsningar (gick ut och kollade vagnen med 10min mellanrum) och skulle sedan hämta henne. Och du kan tänka dig paniken när jag inte såg vagnen där jag lämnat den! ...men en sekund senare såg jag vaktmästar-gubben stå och heja A tillbaka till sömns. Sprang dit och han viskade att hon just somnat igen, att hon vaknat till en lastbil och att han tänkte att kanske han kunde hjälpa. Stoltheten och glädjen i hans ögon var märkbar. Och igen kändes det som om jag gav mera än jag fick även om hjälpen igen varit enorm.
Så du som har svårt att be om hjälp - våga fråga. Våga vara sårbar. Våga lita på att du är värd hjälpen. Våga ge möjligheten åt dina medmänniskor att vara ditt livs "arjen sankari". Wanha Satamas Vaktmästare var min "arjen sankari" igår. Vem var din? Och vems "arjen sankari" skulle du kunna vara?
Läste nyligen om ett försök där man åt två olika grupper gav 100$ per person. Den ena gruppen skulle spendera summan på sig själv och den andra skulle spendera den på andra. Gissa vilken grupp "vann"?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar