Detdär med tålamod...

Att samtidigt ha en minnessjuk förälder och en 2,5-åring betyder att man får träna tålamods-muskeln ganska aktivt, men trots all träning märker jag att mitt tålamod inte alltid räcker tillräckligt långt. Fick fast mig själv för att bli riktigt trött på min minnessjuka mamma häromdagen och varje gång det går så långt att jag låter henne märka min frustration lider jag av dåligt samvete efteråt. Som tur har mitt tålamod ökat mer eller mindre i samma takt som mammas minne försämrats men jag inser nog inte alltid vad det innebär att ha en minnessjuk mamma. Alltid emellanåt förväntar jag mig ett beteende som hennes kapacitet tyvärr inte räcker till och det är ju orättvist av mig. Men jag glömmer ibland att justera om mina förväntningar allt eftersom hennes minne försämras – kan även kallas living in denial..?

Hur som helst så insåg jag en sak (med hjälp av denhär videon) som kan hjälpa mig handskas med min frustration bättre: min kära mamma har ju fått stå ut med en hel del när jag varit liten och trotsig och hon har säkert varit hur frustrerad som helst, men alltid – ALLTID – gett mig all kärlek jag någonsin behövt. Och lite till. Så det handlar ju bara om livets gång att det nu är omvända roller: min tur att vara frustrerad och ge all kärlek hon behöver. Och lite till.

Denhär insikten får mig att tänka på mina barn och det faktum att den frustration jag emellanåt känner nu och kommer att känna under kommande år möjligtvis endast är en bråkdel av den frustration jag kommer att väcka i dem nån dag i framtiden, vem vet? Redan den tanken stärker mitt tålamod! Men poängen är: frustrationen är en minimal bisak när det kommer till dendär kärleken. Det är den som räknas!

Tack :)