Har
läst två texter (denhär och denhär) de senaste dagarna som handlat om lek.
Dessutom har jag också själv lekt en hel del här hemma och i parken och senast
igår märkte jag att jag hade svårt att kasta mig in i leken till 100%. Jag
tänker lätt på annat, planerar något eller kollar telefonen. Varför har att
leka – något vi alla varit så bra på – blivit så svårt? Antagligen eftersom lek
förutsätter medveten närvaro och koncentration... Det verkar som om det mesta
jag stannar upp och funderar på tangerar mindfulness på något sätt och även när
det kommer till lek tror jag att mindfulness kan vara en nyckel tillbaka till
den kunskapen.
När
jag igår fick fast mig sälv för att halvhjärtat leka (vilket jag inte hade
märkt – eller alltså reagerat på – om jag inte hade iakttagit mig själv) tog
jag mig i kragen och kastade mig medvetet in i lekens värld. Jag sket i om
kläderna blev smutsiga eller om jag fick sand under naglarna och så byggde vi
en stad i sandlådan där pingviner klättrade på hus och nallar i träd. Lek vinner
vilken som helst meditation/motion, bidrar till kreativitet och dessutom är helhjärtad
lek den bästa gåvan man kan ge ett barn – en allt mer sällsynt gåva, tyvärr.
T.o.m.
den allvarligaste av alla allvarliga organisationer och brancher (och
parförhållanden!) skulle må bra av lek, vilket jag hade trott att ”work goes
happy”-mässan skulle handla om. Vi är ju så mycket skarpare, bredsyntare, mer
innovativa när vi är glada och har en massa ”glädje-hormoner” (såsom endorfiner
och dopamin) i kroppen. Och vilken
organisation vill inte ha skarp, bredsynt och innovativ arbetskraft?
När
har du senast lekt helhjärtat (helt nykter) hemma eller på jobbet? Nästa gång
du får en chans att leka – ta den! Eller varför inte själv ta initiativet? I
dare you :)
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar