Välkommen tillbaka, mitt cyniska jag!

Har läst en del artiklar på sista tiden där det understrykts det faktum att positiv psykologi inte handlar om att eliminera det negativa utan om att optimera ”positivity-ratio”. Enligt Barbara Fredricksons studier är det optimala förhållandet 3/1 (tre positiva tankar per varje negativ tanke) för att man ska blomstra, utvecklas och klara av motgångar.

Många av oss märker ganska snabbt att det inte alls är självklart fast man mår helt ok att ens positivity ratio är >3/1. Klagomål producerar man ju som på löpande band hela tiden, men positiva tankar kan man ibland vara tvungen att producera artificiellt – d.v.s. lite ”väkisin”. Inget fel med det heller eftersom även de positiva tankarna börjar komma på löpande band med hjälp av lite träning.

Men idag tänkte jag inte skriva mer om dedär positiva tankarna/känslorna som är så viktiga, utan om dedär negativa tankarna/känslorna som kan vara helt lika viktiga. Och märk att optimala positivity ration inte är 3/0, utan de facto 3/1.

Det var på måndagen jag nämligen insåg en sak när en av mina kurskompisar klagade på att hon aldrig får vara helt paskana utan att någon försöker uppmuntra henne eller hittar på det positiva i situationen. Hon sa att hon blir helt jätte ledsen och frustrerad över att inte få vara paskana. Piste. Sånt behövs ju också ibland? Vad som slog mig var att jag nuförtiden riktigt medvetet alltid försöker se det positiva i det mesta och också gör mitt bästa i att uppmuntra andra, vilket ibland funkar och ibland säkert irriterar... Mitt gamla cyniska jag var annorlunda och plötsligt kom jag ihåg en dialog mellan mig och en studiekompis för ca 5 år sedan. Hon berättade att det blivit slut mellan henne och hennes pojkvän och att hon var jätte ledsen. Jag svarade något i stil med att ”Nå det var ju riktigt p*rseestä!”, eller något lika konstruktivt... Hon tittade på mig och tackade mig helt genuint (med ett genuint leende) för att jag var den första som inte försökte uppmuntra utan liksom levde med henne. M.a.o. funkade det i det fallet mycket bättre med medkänsla än med uppmuntring. 

Tror själv att jag förr var bättre på att anpassa min respons. Då var jag också i mycket närmare kontakt med mina egna negativa tankar/känslor och min positivity ratio var långt ifrån 3/1, snarare tvärtom. Det positiva är ju att jag nuförtiden har en mycket friskare positivity ratio, men har jag tappat något viktigt på vägen? Att kunna möta medmänniskor där de behöver bli mötta? Har jag missat något essentiellt i mina ”studier”? Jag vet ju själv att när allt känns riktigt riktigt illa så vill man ibland höra att allt nog blir bra, men ibland är det sååå skönt att bara få vara kvar i de mörka känslorna och tillsammans med någon annan riktigt röra om i dem. Bara man inte stannar där för länge...

Så kanske jag kan släppa detdär med att alltid se det positiva och försöka uppmuntra andra i situationer där det inte är alls vad den andra behöver. Dags att pånytt lära mig något sådant som jag tidigare kunnat - undrar hur lätt/svårt det är med tanke på inlärning/neuroplasticitet?

Tack :)