Gläds med varandra, jooko?

Nu när jag är så lyckligt lottad att jag har ett sovande barn (som dock inte sover dagssömn, men det är en bisak eftersom det är natt-sömnen som räknas!) så har jag börjat fundera på en sak. T.o.m E som sov relativt bra sov ganska dåligt jämfört med A så det säger ganska mycket och m.a.o får jag sova.

Jag har insett att kanske det nu är min tur att få sova? Jag börjar tänka på ett japanskt ordspråk som går ungefär såhär (fritt översatt): 

”Avundas inte din nästes framgångar ifall du inte känner till hennes sorger”

Jag skrev tidigare om detdär med öppen tacksamhet och har märkt att jag nog noga väljer i vilka sammanhang jag nämner att jag får sova. Men tänk om alla visste att det är först nu jag får sova? Att jag under hela min barndom och ungdom lade mig på kvällen med vissheten om att jag antagligen kommer att vakna? Att någon behöver mig?

Jag hade samma extrema känslighet som en mamma har som vaknar till minsta lilla ljudet från babyn, men jag hade inte en baby, utan en ledsen mamma. Hon kunde snyfta tyst en våning ner, till vilket jag vaknade. Ingen annan vaknade – det var alltid jag. Och så gick jag ner och lyssnade, tröstade, kramade. Ibland gick jag tillbaka och sova endast för att snart vakna igen. Låter det bekant? Det är ju så nätterna med en baby kan se ut! Man vaknar till att någon gråter och så gör man sitt allra bästa för att lugna ner den andra och hjälpa den.

Så kanske jag redan skött min andel av natt-vakandet? Med tanke på att detdär mönstret pågick i över 10 år och fick alltmer intressanta kryddor med tiden?

Så nästa gång du känner någon sorts avundsjuka eller jämför dig själv med någon på ett sätt som inte gynnar dig – kom ihåg att du inte känner till hela historien. Låt folk glädjas öppet över saker i livet – det är inte bort från dig och som sagt: man vet aldrig vad dessa människor samtidigt sörjer. Dethär sade jag främst åt mig själv som på sista tiden kännt små sting av avundsjuka här och där i situationer där jag säkert mått bäst av att glädjas tillsammans med den andra. Lättare sagt än gjort dock, men värt att tänka på! Varför är det förrästen lite lättare att sörja med någon än att glädjas för den?

Tack :)