Storyteller?!?

Spännande kväll igår på kursen jag går på varje måndag i 8 veckors tid: siaren Mili Kaikkonen var där och tittade på oss. Det var några före mig och jag var lite nervös och antog att hon kanske skulle prata om min mamma eller min familj eller svåra saker, men till min stora förvåning handlade det hon såg kring mig om något helt annat – om min egen process. Jag är ju trots allt på kursen för att stöda den så kanske det inte var så underligt fast det i den stunden kändes så... Det här är ungefär vad hon sade (fritt översatt och förkortat):

”Även om jag fick den känslan att ni alla är mycket engagerade i era processer så känner jag det speciellt starkt i ditt fall. Dessutom får jag en känsla att du själv tror att du inte är färdig – jag vet inte alls vad dethär gäller – men att du redan är det. Att du själv känner dig som om du gick på första klassen i lågstadiet men att du de facto redan är helt färdig. Du ska lita på det. Och ett ord som jag ser mycket starkt är ”tarinankertoja” – säger det dig något? Är det något du gör eller borde göra? (här berättade jag att jag lite skriver och att jag faktist ställde mig upp på scen förra hösten och höll en presentation som började ”I’ll start with a true story..”. Så avbröt en min kollega (som jag inte alls känner och som av en slump går samma kurs) mig och sade att ”Siis sä olit aivan uskomaton siellä lavalla! Sä hehkuit ja susta välittyi niin paljon lämpöä ja se koko sun juttu oli aivan mahtava! Sun pitäisi oikeasti tehdä juuri sitä!” – hon liksom gav bekräftelse för det som Mili hade sagt.) Jag vill att du ska veta att du redan är färdig.”

Jag var helt perplex efter det – tänker skriva henne och fråga ifall hon såg hurdana berättelser hon såg mig berätta. Dessutom snackade vi lite på pausen om min mission om att transformera businessvärlden till en plats där mänsligt välmående har det utrymme det behöver och hon sade att en hennes bekant håller på att föra Mindfulness till businessvärlden och att hon kunde be den personen kontakta mig.

En annan tanke som slog mig är att min absolut all time favorite Ted Talk är Brene Browns tal där hon börjar med en liten rolig historia om hur hon blev kallar ”storyteller” eller ”researcher/storyteller” – betyder det att akademiska världen (kanske Tammerfors?) är ett steg i rätt riktning? Att jag genom studier och speciellt forskning samlar material för mina berättelser? Vem vet..

Av alla saker i världen så hade jag inte sett mig själv som en ”tarinankertoja” – men när jag igår tänkte på saken så känns det nog jätte bra. Sällan (typ aldrig) har jag fått såna kicks när jag med min berättelse då på hösten rörde mig själv och flera typer i publiken till tårar. Har heller aldrig fått så mycket spontan positiv feedback av även helt främmande människor som då.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med denhär nya infon och insikten, men knappast behöver jag veta det ännu heller. Det jag vet att idag är en bra dag och jag kan börja med att författa den berättelsen!

Tack :)