Weltschmerz

For the record: dethär är ingen moralpredikan åt någon annan än mig själv.

Och så hände det igen – fick dendär otäcka känslan som är svår att beskriva, men det känns fysiskt ungefär som en stor knut i magen och psykiskt som extrem frustration, oförståelse och kollektivt dåligt samvete.

Orsak: gick till tvättstugan och där snurrade den större maskinen med en enda skjorta i.

Får ofta denhär känslan i olika situationer som t.ex:

• då jag märker att någon (inkl. jag själv) som har möjlighet till återvinning inte gör det
• då något printas i onödan
• då man tar bil/taxi i onödan
• då man kör bil/båt/mönkijä/motorcykel etc. för nöjets skull
• då man maximerar sitt eget välmående på omgivningens bekostnad
•  onödig konsumtion (dethär var riktigt på ytan när jag genom jobbet bekantade mig med textil-återvinning - eller alltså det faktum att det egentligen inte existerar någon vettig textil-återvinning... Värt att tänka på när jag nästa gång köper "engångsplagg" på h&m...)

Redan på 400-talet konstaterade Sankt Augustin att vi ofta dömer andra därför att de påminner oss om våra egna svagheter och det stämmer även här – det är ju när jag själv gör själviska saker/val (vilket ju händer precis varenda dag) som det känns allra värst. Och det blir bara värre detdär dåliga samvetet...

Jag har faktist jobbat på att tysta ner dendär semi-fanatiska jomaren i mig. I ett skede kunde jag t.ex. låta bli att träffa någon eftersom det hade krävt en bil-resa, men jag började systematiskt jobba på att klara av att rättfärdiga bilresan. Dessutom kritiserar jag inte öppet mera val som görs i min omgivning – jag vet ju att alla gör sitt absolut bästa i just den stunden. Och så biter jag ihop när mönkijän används som en programpunkt, vilket för mig är helt ofattbart. Men lika ofattbara är säkert många mina val i någon annans ögon (som t.ex resor eller helt enkelt att föda barn).

Mitt liv är långt ifrån sådant som skulle krävas för att t.ex leva enligt ilmastovanhemmat.fi. Men dendär känslan inom mig – dendär fanatiska jomaren – den är där redan. Jag har bara valt att inte lyssna. Hur skadat är inte det?

Lyssnade på lördagen på denhär ”föreläsningen”, som skakade om mig och fick mig att ifrågasätta varför jag inte lyssnar på min intuition i denhär saken. Jag vet ju att orsaken att jag inte lyssnar är att jag är lat och vill inte göra livet svårt för mig och vill inte uppfattas som jobbig. Men är det en bra orsak?!?

Ska härmed allt oftare fråga mig följande frågor:

Leder mitt val till en rättvisare eller orättvisare värld?

Leder mitt val till en renare eller mer förorenad värld?

Vart hamnar det jag köper när jag inte behöver det längre? Varifrån har det kommit?

Man kan ju nämligen inte bestrida det faktum att vi ÄR beroende av naturen och borde därför behandla den med den respekt den är värd med tanke på att den är förutsättningen för allt.

Jag önskar att jag hittar en balans och kan leva mitt liv utan dåligt samvete och att mina barn inte i framtiden frågar mig: ”Mamma, ni visste alla vad konsekvenserna av era val och er livsstil hade – men gjorde inget åt saken?!?”...

Om du reflekterar över din livsstil ur kommande generationers synvinkel – hur ser den ut – finns det något du kunde ändra på? Själv kommer jag på många saker. Det är sedan en annan sak om jag väljer att göra något åt saken. Pinsamt men ärligt.

Men hej – thoughts become things, eller hur det nu var, så redan att jag tänkte på dethär och t.o.m. skrev om saken är en början!

Tack :)