Idag hade
jag som uppgift att som en utomstående iaktta det jag säger – speciellt i utmanande
situationer. Jag hade tänkt att eftersom jag inte är i arbetslivet för
tillfället så uppstår det knappast några utmanande situationer, men som tur (?)
hade jag fel så att jag lyckades få några sådana exempel.
Min tandläkare
var nästan 15min försenad (p.g.a. en kollegas plötsliga sjukdom), vilket
stressade mig eftersom min 70-åriga pappa var med A och jag visste inte när hon
skulle vakna hungrig. Förrän tandläkaren ursäktade sig och berättade om orsaken
sade jag ingenting, men efter att hon berättat orsaken sade jag att jag ändå
hoppas att vi är färdiga klockan 10. Rösten var lite aggressivare än vad jag
hade tänkt och så försökte jag mjuka upp det hela genom att beklaga det som
hade hänt och konstatera att de prioriterat alldeles rätt även om det betydde
att kunderna fick vänta. Den kommentaren ledde tydligen till ett litet vunnet
förtroende eftersom hon sedan kände för att verkligen ”avautu” om problemen på
deras arbetsplats – något jag hade svårt att kommentera eftersom jag ju hela
tiden hade hennes händer i käften... Men jag lyssnade åtminstone! Kanske man
oftare borde ha händer i käften så att man skulle lyssna bättre...
En annan
situation uppstod när jag väntade på hissen på Stocka. Och väntade och väntade. 15 (!!!) minuter tog det förrän jag rymdes in i
en hiss och så kommenterade jag saken åt mina oskyldiga medpassagerare och
lyckades igen kläcka ur mig en onödig kommentar om att det skulle vara kiva om
sådana som kan välja andra alternativ än hiss, skulle göra det. ångrade
kommentaren direkt och fick tillbaka ett spydigt ”joo, mutta on meillä muillakin
oikeus käyttää hissiä”. Till vilket jag svarade att jag nog vet det men att jag
själv nog skulle välja ett annat alternativ ifall jag bara kunde. Igen – helt onödigt
att vara provokativ, men det slank ur mig och även det ångrade jag direkt.
Oftast brukar jag helt naturligt vara vänlig, dela med mig av leenden och
komplimanger åt helt främmande människor (jag är faktist mycket vänligare mot
okända människor än mot folk jag känner, vilket ju är helt skadat, men sant...),
men idag – just den dagen som jag skulle iaktta mitt prat – så lyckades jag med
ett par kommentarer som jag sedan ångrade. Nåh, det positiva är att jag därmed
hade mer substans att fundera på ur hemläxans perspektiv!
En annan
onödig kommentar från idag var ”vilken konstig och onödig kommentar detdär var”
som jag sade till J efter att han skämtat om något när vi satt på café. Och jag
inser först nu att jag ju själv sportat med en och annan ”konstig och onödig
kommentar” just där före så kanske det endast handlade om karma? :)
Träffade en
halvbekant på spåran och hon fick en helt spontan komplimang av mig: ”du har en
jätte kiva röst som man blir så glad av att höra”. Jag bara måste kommentera
saken eftersom jag sällan (typ aldrig??) reagerat så på en röst!
Nu när jag
funderar på vad jag sagt under dagen så inser jag också att jag faktist mest
talat med vänlig ton, vilket är ganska förvånande med tanke på att jag
spenderat en stor del av dagen med mycket nära människor (min pappa, min man,
min bror, min mamma) – dom som jag av någon konstig orsak normalt är minst
vänlig mot. Kanske det igen handlade om att jag visste att jag blev iakttagen?
Fast det tror jag nog inte eftersom jag faktist medvetet ändrat på min output
med dem under de senaste åren, vilket helt tydligt gett resultat!
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar