Hemläxor 1

Igår startade processen som stöds av kursen jag nämnde tidigare. Det var ett intressant möte med 8 andra kvinnor och fiilisen var jätte bra ända från början. Tänkte inte här gå desto mera in på detaljer, men tänkte lite reflektera kring vår hemläxa.

Denhär dagen handlade om att iaktta sig själv som om man vore en utomstående som ser på en och därmed endast fokusera på handlingar. Har ju hållit på med att iaktta känslor och reaktioner en längre tid, men dethär med att endast fokusera på handlingar var nytt. Och lärorikt, märkte jag.

Lade märke till några sätt jag har som jag nog varit medveten om, men aldrig iakttagit med en utomståendes ögon:

1. När jag tappat bort något här hemma och inte hittar det direkt sätter jag igång med den mest ologiska, yra och ineffektiva sök-process som finns som dessutom kryddas av lite för snabba rörelser, mycket suckande och dramatik om någon råkar finnas i närheten (och ytlig andning, men det såg ju inte den utomstående). => Helt onödigt att hålla på så!
2. När jag skiljs åt med en vän börjar jag s.g.s. alltid höpöttä just när man ska säga hejdå vilket leder till ett helt underligt utdraget hejdå. Dethär har jag reagerat på flera gånger men inte tänkt på saken desto mer. Men nu när jag iakttog saken som en utomstående verkade det främst komiskt! Vad får mig att just i sista stunden börja tala om 7 olika saker på en gång när det egentligen är dags att säga ”hejdå, det var kiva o ses!”? => Helt underligt att hålla på så! 
3. Även om jag minskat på räpländet på min telefon/läppäre ganska mycket så gör jag det fortfarande en hel del, medan jag istället kunde använda mina bussresor/väntan på bussen/andra ”lediga” stunder till att följa med vad som händer i min omgivning.
4. Ifall jag inte räplär på min telefon när jag väntar på bussen eller grönt ljus så sjunger jag och dansar jag för mig själv och det är ju något jag absolut inte ska kontrollera eller försöka minska – snarare tvärtom oberoende av hur tassigt det kan verka i en utomståendes ögon.
5. En annan kiva sak jag märkte är hur mycket jag kramar och pussar E&A och just idag råkade det även utsträcka sig till J. Har nämligen blivit ovanligt lite kramar och pussar med J på sista tiden vilket denhär ”läxan” fick mig att inse (och hoppeligen åtgärda).

Förutom dehär sakerna så var det också tragikomiskt att följa med nattandet av flickorna som var ovanligt fars-aktigt just idag. Sku jag ha haft en steg-mätare skulle den antagligen skvallra om att jag fick springa verkligt många gånger mellan vårt sovrum (där A sover), E:s sovrum, vessan och badrummet och emellanåt några ärevarv runt hela bostaden. Det intressanta är att jag tror att jag lyckades hålla mig själv jätte lugn eftersom jag ju visste att någon (=jag själv) iakttog det hela och skulle dokumentera det i sitt kurs-häfte. Kanske jag också nästa gång använder samma strategi!

Om du läser dethär och inte tidigare följt med dig själv och dina handlingar som en utomstående - testa det! Kanske du lär dig ett eller annat nyttigt om dig själv och kanske identifierar några pain-points som är värda att åtgärda!

Tack :)