Igår var jag på Röda Korset och drog dendär skolningen jag skrev om här och här. Sku alltså motivera unga från mer eller mindre söndriga familjer att det nog är bättre att jobba än att leva på stöd. Var lite nervös eftersom det ju kanske inte var den lättaste gruppen att få motiverad men nu med facit i hand så var jag nervös i onödan. Det gick jätte bra! Dom var riktiga pärlor! Fick alla med och sku nästan våga vara helt säker på att alla kommer att komma på skolningens andra del på lördagen. Tror att jag går dit och hälsar på de unga med E på lördagen även om jag inte hade planerat att gå. Men de var så rörande och ljuvliga att jag gärna träffar dem igen! Fick också sån känsla att jag vill göra sånt oftare. Det här var ju en pilot kurs och på basen av de ungas feedback så blir det här kanske ett koncept som vi kör flera gånger! Och det var alltså via min arbetsgivare jag hade möjligheten att vara med. Jee!
Och sen dendär paniken jag fick: det hela har ändrats ganska mycket och det handlar inte mera om något som för tillfället sku innebära några stora förändringar utan bara möjliggöra att jag kunde använda en del av min tid (utan någon press) på sånt som intresserar mig och som jag gärna skulle påverka - välmående på arbetsplatsen.
Jag var i förrgår på ett intressant seminarium hela dagen som handlade om precis just det. 8 jätte intressanta presentationer och bra diskussioner. De flesta som var på plats representerade dock företag som redan gjort mycket och har sina egna well-being program som de satsat på. Vår VD inledde dagen med att berätta att en investering i personalens välmående är den bästa investeringen man kan göra. Synd att de flesta på platsen redan visste det... Det snackades också om vems ansvar det är - arbetsgivarens eller arbetstagarens. Och konsensus var (såklart) att det är arbetstagarens ansvar men arbetsgivaren är den som ska möjliggöra det hela och sparra personalen.
Alla välmående-program på arbetsplatser här i Finland ser ganska lika ut. T.ex meditation/mindfulness eller vikten av att andas rätt nämndes inte alls, medan man t.ex i USA knappast sku ha talat om något annat på ett dylikt seminarium. Tänkte själv ta upp frågan men avstod. Ångrar mig kanske lite? Sku ha vari intressant att göra ett stickprov och lite testa att hur många bland de 100 deltagarna sku vara öppna att testa på något "annorlunda". Kiva att veta att det finns företag som börjat tänka out of the box och t.ex erbjuder morgonjooga och sånt åt personalen.
Men en tanke slog mig när jag funderade på dehär sakerna: många skyller på arbetsgivaren om balansen mellan jobb och fritid inte är optimal. Och många skyller på arbetsgivaren trots att balansen är optimal! Det har blivit som en mantra att "folk jobbar så mycket, mår dåligt och är utbrända" medan de facto 80% av alla säger sig må bra på jobbet (i Fin) och i Finland är vi överlag lyckligt lottade och nöjda på jobbet. Vad är det som inte stämmer?
Började titta omkring mig på riktigt nära håll: tittade på min mamma och mig. Min mamma jobbade och jobbade och jobbade och jobbade eftersom hon ville att vi skulle leva i ekonomisk trygghet, vilket hon int hade gjort. Hon jobbade också så att hon fick hjälpa andra och därför njöt hon av sitt jobb trots att hon i princip mådde dåligt. Det handlade alltså inte om att förverkliga sig själv, utan om att "förverkliga någon annan". Ingen tvingade henne till det utan hon valde det.
Sen tittar jag på mig själv: har ärvt dendär osunda strävan efter ekonomisk trygghet. Har valt mina studier lite enligt det som jag trodde att utomstående tyckte var rätt och bra (utan att fatta det då), har valt ett jobb där jag visste vad som krävdes av mig (oftast mycket, just nu dock helt optimalt), säger sällan nej om någon ber mig göra något (dock har jag blivit jätte bra på det nu, men problemet är att jag nuförtiden ombeds att göra så galet intressanta juttun som jag brinner för!). Inte är det arbetsgivarens fel att jag har problem med att få det hela att gå ihop. Det är ju jag som byggt upp det hela så och kräver allt av mig själv.
Så precis som en forskare på Arbetshälsoinstitutet sade: "Meillä on johtamisongelma - itsensäjohtamisongelma".
Och såklart att det finns omänskliga och oempatiska arbetsgivare, men poängen är att vi nog hemskt långt kan påverka hur vi mår själv - både hemma och på jobbet.
Tack :)
Och sen dendär paniken jag fick: det hela har ändrats ganska mycket och det handlar inte mera om något som för tillfället sku innebära några stora förändringar utan bara möjliggöra att jag kunde använda en del av min tid (utan någon press) på sånt som intresserar mig och som jag gärna skulle påverka - välmående på arbetsplatsen.
Jag var i förrgår på ett intressant seminarium hela dagen som handlade om precis just det. 8 jätte intressanta presentationer och bra diskussioner. De flesta som var på plats representerade dock företag som redan gjort mycket och har sina egna well-being program som de satsat på. Vår VD inledde dagen med att berätta att en investering i personalens välmående är den bästa investeringen man kan göra. Synd att de flesta på platsen redan visste det... Det snackades också om vems ansvar det är - arbetsgivarens eller arbetstagarens. Och konsensus var (såklart) att det är arbetstagarens ansvar men arbetsgivaren är den som ska möjliggöra det hela och sparra personalen.
Alla välmående-program på arbetsplatser här i Finland ser ganska lika ut. T.ex meditation/mindfulness eller vikten av att andas rätt nämndes inte alls, medan man t.ex i USA knappast sku ha talat om något annat på ett dylikt seminarium. Tänkte själv ta upp frågan men avstod. Ångrar mig kanske lite? Sku ha vari intressant att göra ett stickprov och lite testa att hur många bland de 100 deltagarna sku vara öppna att testa på något "annorlunda". Kiva att veta att det finns företag som börjat tänka out of the box och t.ex erbjuder morgonjooga och sånt åt personalen.
Men en tanke slog mig när jag funderade på dehär sakerna: många skyller på arbetsgivaren om balansen mellan jobb och fritid inte är optimal. Och många skyller på arbetsgivaren trots att balansen är optimal! Det har blivit som en mantra att "folk jobbar så mycket, mår dåligt och är utbrända" medan de facto 80% av alla säger sig må bra på jobbet (i Fin) och i Finland är vi överlag lyckligt lottade och nöjda på jobbet. Vad är det som inte stämmer?
Började titta omkring mig på riktigt nära håll: tittade på min mamma och mig. Min mamma jobbade och jobbade och jobbade och jobbade eftersom hon ville att vi skulle leva i ekonomisk trygghet, vilket hon int hade gjort. Hon jobbade också så att hon fick hjälpa andra och därför njöt hon av sitt jobb trots att hon i princip mådde dåligt. Det handlade alltså inte om att förverkliga sig själv, utan om att "förverkliga någon annan". Ingen tvingade henne till det utan hon valde det.
Sen tittar jag på mig själv: har ärvt dendär osunda strävan efter ekonomisk trygghet. Har valt mina studier lite enligt det som jag trodde att utomstående tyckte var rätt och bra (utan att fatta det då), har valt ett jobb där jag visste vad som krävdes av mig (oftast mycket, just nu dock helt optimalt), säger sällan nej om någon ber mig göra något (dock har jag blivit jätte bra på det nu, men problemet är att jag nuförtiden ombeds att göra så galet intressanta juttun som jag brinner för!). Inte är det arbetsgivarens fel att jag har problem med att få det hela att gå ihop. Det är ju jag som byggt upp det hela så och kräver allt av mig själv.
Så precis som en forskare på Arbetshälsoinstitutet sade: "Meillä on johtamisongelma - itsensäjohtamisongelma".
Och såklart att det finns omänskliga och oempatiska arbetsgivare, men poängen är att vi nog hemskt långt kan påverka hur vi mår själv - både hemma och på jobbet.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar