Har fått möjligheten att få vara med om något stort. Magnituden av det hela har jag svårt att säga på förhand men känner på mig att det skulle innebära stora förändringar i mitt liv (och säkert många andras också).
Igen känns det som om vetovoiman laki har varit med i spelet, men hade inte väntat mig något såhär stort i dethär skedet, så det hela är lite omtumlande och jag har blandade känslor som jag nu vill skriva om så att jag ska få lite klarhet om vad jag vill.
Det handlar om något som skulle kräva tid, energi och starkt engagemang av mig. Energin och engagemanget är inga problem - det handlar om precis allt det som jag just nu brinner för och skulle villa hålla på med på heltid. Men eftersom jag inte har möjlighet att hålla på med det på heltid så är tiden problemet.
Vet att våren kommer att vara rätt hektisk på jobbet och med effektiv tidsplanering och -användning så kräver det nog inte övertid, men däremot nog 100% mental närvaro 4 hela arbetsdagar i veckan. Dessutom vill jag dansa och joga och därmed sköta om min kropp och själ och mest av allt vill jag ju umgås med familjen.
Förutom jobb, hobbyer och familjechill så vill man ju ha utrymme i kalendern för att leva. Träffa människor, göra spontana saker och njuta.
Är det bara jag som för tillfället ser det som en svår ekvation att vara med i ett projekt - eller kanske rättare sagt en rörelse - som kräver tid, energi och starkt engagemang?
Ganska mycket tid sätter jag ju på odefinierbart studerande. Om jag kunde fokusera den tiden på dethär projektet - räcker det? Jag har tillräckligt många gånger i mitt liv gått med i något bara för att inse att jag inte kan dedikera mig till saken tillräckligt och därmed haft dåligt samvete och inte gjort tillräckligt bra ifrån mig (enligt min egen måttstock) och sådant vill jag undvika i framtiden.
Så vad ska jag göra? Det är som om en av mina högsta önskningar har hörts och nu har jag en möjlighet värd guld på ett silverfat framför mig och här sitter jag och tvekar. Ironiskt? Eller bara ett bevis på att universum nog levererar så be careful what you wish for...
Till saken hör att jag dessutom har en känsla av att jag inte är tillräckligt bra/driftig/fiffig/påläst för att vara med. Att jag har blivit medbjuden utan att de övriga parterna fattar att jag nog inte har något att ge helheten. Kunde det handla om en trosföreställning? Varifrån har den i så fall kommit och hur ska jag kunna eliminera den?
Räcker det med lite manifestation om att jag nog duger precis som jag är och de facto har massor att ge helheten. Och att tiden såklart räcker till bättre än väl. Och att jag inte behöver offra något? Tror verkligen inte att det räcker utan här krävs nog starkare ammunition...
PANIK! Minns inte när jag senast sku ha haft en dylik virvelvind inom mig... Betyder det att denhär juttun inte är rätt för mig? Eller att jag har svårt att lämna min comfort zone även om jag vet följande:
Hmm... Om jag vänder på saken och tänker på vad jag får istället för vad som krävs av mig.
Jag duger precis som jag är, har mycket att ge och tiden räcker till bättre än väl utan att jag måste offra något betydelsefullt.
Tack :)
Igen känns det som om vetovoiman laki har varit med i spelet, men hade inte väntat mig något såhär stort i dethär skedet, så det hela är lite omtumlande och jag har blandade känslor som jag nu vill skriva om så att jag ska få lite klarhet om vad jag vill.
Det handlar om något som skulle kräva tid, energi och starkt engagemang av mig. Energin och engagemanget är inga problem - det handlar om precis allt det som jag just nu brinner för och skulle villa hålla på med på heltid. Men eftersom jag inte har möjlighet att hålla på med det på heltid så är tiden problemet.
Vet att våren kommer att vara rätt hektisk på jobbet och med effektiv tidsplanering och -användning så kräver det nog inte övertid, men däremot nog 100% mental närvaro 4 hela arbetsdagar i veckan. Dessutom vill jag dansa och joga och därmed sköta om min kropp och själ och mest av allt vill jag ju umgås med familjen.
Förutom jobb, hobbyer och familjechill så vill man ju ha utrymme i kalendern för att leva. Träffa människor, göra spontana saker och njuta.
Är det bara jag som för tillfället ser det som en svår ekvation att vara med i ett projekt - eller kanske rättare sagt en rörelse - som kräver tid, energi och starkt engagemang?
Ganska mycket tid sätter jag ju på odefinierbart studerande. Om jag kunde fokusera den tiden på dethär projektet - räcker det? Jag har tillräckligt många gånger i mitt liv gått med i något bara för att inse att jag inte kan dedikera mig till saken tillräckligt och därmed haft dåligt samvete och inte gjort tillräckligt bra ifrån mig (enligt min egen måttstock) och sådant vill jag undvika i framtiden.
Så vad ska jag göra? Det är som om en av mina högsta önskningar har hörts och nu har jag en möjlighet värd guld på ett silverfat framför mig och här sitter jag och tvekar. Ironiskt? Eller bara ett bevis på att universum nog levererar så be careful what you wish for...
Till saken hör att jag dessutom har en känsla av att jag inte är tillräckligt bra/driftig/fiffig/påläst för att vara med. Att jag har blivit medbjuden utan att de övriga parterna fattar att jag nog inte har något att ge helheten. Kunde det handla om en trosföreställning? Varifrån har den i så fall kommit och hur ska jag kunna eliminera den?
Räcker det med lite manifestation om att jag nog duger precis som jag är och de facto har massor att ge helheten. Och att tiden såklart räcker till bättre än väl. Och att jag inte behöver offra något? Tror verkligen inte att det räcker utan här krävs nog starkare ammunition...
PANIK! Minns inte när jag senast sku ha haft en dylik virvelvind inom mig... Betyder det att denhär juttun inte är rätt för mig? Eller att jag har svårt att lämna min comfort zone även om jag vet följande:
- Jag får vara del av en bubblande helhet
- Jag får sprida välmående
- Jag får påverka istället för det jag gör nu: studerar och funderar och blir frustrerad av att jag ändå inte kan påverka
- Jag får lära känna otroliga människor
- Jag får lära mig massor om precis det jag är intresserad av
- Jag får (antagligen) otaliga insikter
- Jag får gå stormsteg i den riktningen dit jag vill gå
- Jag får göra det som jag i någo skede skrivit ner (minns inte när eller var eller hur, men det är redan några år sedan) och sett som en av de större målsättningarna i mitt liv (har någon gång för länge sedan lyckats formulera det betydligt bättre än här...): vill bidra till att "mjuka upp" den hårda businessvärlden och tillföra den det som Marco Bjurström nångång kallade för "naminami" (har funderat på saken ända sedan jag typ såg bumtsibum första gången för typ 15 år sedan!) (Måste verkligen formulera mig bättre, men vill inte haka upp mig på det nu...)
Jag duger precis som jag är, har mycket att ge och tiden räcker till bättre än väl utan att jag måste offra något betydelsefullt.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar