Igår var på många sätt en jätte bra dag. Tyvärr var det också på ett sätt en dålig dag, men det ska jag inte gå in på desto mer utan nämner bara att jag lärde mig mycket om mig själv och andra. Jag fick en bra orsak att jobba ännu mera på att vara en bättre medmänniska och därmed växa som människa. Det var också länge sedan jag kännt sorg och varit riktigt RIKTIGT ledsen och det gjorde nog också gott och har säkert en större mening och betydelse.
Men mitt i all sorg hände även några små underverk!
På förmiddagen fick jag i min roll som well-being team lead snacka med en typ som gärna vill sälja sina tjänster åt vårt företag. Temat var hjärnan och hur hjärnan påverkas i olika situationer och hur man bäst kan sköta om sin hjärna och därmed sitt välmående. Under den timmen lärde jag mig en massa om hjärnan och insåg att mina studier och självstudier har medfört att det istället för en monolog var en fungerande dialog och det kändes jätte bra. I såna situationerinser man att man faktist håller på att utvecklas och redan har kommit en lång väg. Tacksam och glad!
På eftermiddagen fick jag i min roll som vår interna Coaching-typ spendera 2h i ett möte med en extremt erfaren coach som dessutom har en titel i coaching som endast ca 600 pers har i hela världen. Den högsta certifieringen man kan få av ICF. Jag är ju ingen titel fantast och blir inte så imponerad av sådant men denhär kvinnan var helt unik och hon utstrålade energi och vilja att förbättra världen genom sin personliga mission. Hon har coachat (och därmed förbättrat världen) på alla kontinenter, på stora företag och utvecklat sitt eget program som sedan vårt företag år 2008 ville köpa. Så vårt företag köpte både henne och hennes program och nu förverkligar hon sin mission inom vårt företag. Och jag var helt såld! När hon talade kändes det som om hon talade om mina tankar. Det klickade mellan oss så att man nästan hörde det fysiskt! Och orsaken varför jag talade med henne var att vår ledning äntligen har fattat att ta ett steg vidare och hon ska komma till Finland och genomföra ett skolningsprogram för 20 av våra seniora typer. Och jag - lilla JAG - ska vara co-trainer/assistant/facilitator. Det här innebär alltså att jag kommer att få vara med på två parallella kurser, lära mig av en drottning som delar mina värderingar och allt detta på arbetstid.
Jag vet att det igen handlar om vetovoiman laki. Redan förra våren kontaktade jag vår ledning från min mammaledighet och ville hämta coaching-filosofin till vårt företag. Jag ville också att de skulle stå för kostnaderna för fortsatta studier. Så gick det dock inte och var lite ledsen över den saken. Men nu vet jag ju att det var meningen att gå just såhär, för bakom knuten väntade något bättre - MYCKET bättre. Och i o m dethär finns det en mycket större möjlighet att påverka. det pirrar redan nu i hela kroppen när jag tänker på saken och efter att ha spenderat endast 2h med henne i telefonen så vet jag att hon kommer att make magic happen. Och jag kommer att vara på plats när det händer. Wow!
Och efter dethär magiska mötet ringde en vän och berättade att jag antagligen får chansen att dra en "grupp-coaching" på deras företag i april.
Jag kom hem och var helt euforisk och det bubblade i hela kroppen. Jag var så ivrig och kunde inte sluta pladdra om saken - tills jag igen blev påmind om att allt inte var som det skulle i min omgivning. Så resten av kvällen var jag riktigt ledsen, men idag släppte jag ut tårarna som brännt under ögonlocken i ca 2 dygn och det var bra. Tårar har en uppgift och vill man gråta så ska man gråta.
Tänk vad fint med alla känslor som finns där för att berätta åt oss om vårt inre och lära oss hur vi ska leva för att må möjligast bra. Man kan själv välja vad man gör med känslan. Lyssnar? Känner efter var den känns? Frågar den vad den vill berätta? Låter den fortsätta sin fram-marsch? Ger den energi eller tar bort energi av den? Tar bort fokus från den?
Jag tror jag gjorde alla ovannämnda saker i någon ordning och nu lyssnar jag. Tänker lyssna ända tills den berättar mig något så jag (igen) lär mig något nytt.
Tänker försöka kombinera lyssnandet med mysande.
Tack :)
Men mitt i all sorg hände även några små underverk!
På förmiddagen fick jag i min roll som well-being team lead snacka med en typ som gärna vill sälja sina tjänster åt vårt företag. Temat var hjärnan och hur hjärnan påverkas i olika situationer och hur man bäst kan sköta om sin hjärna och därmed sitt välmående. Under den timmen lärde jag mig en massa om hjärnan och insåg att mina studier och självstudier har medfört att det istället för en monolog var en fungerande dialog och det kändes jätte bra. I såna situationerinser man att man faktist håller på att utvecklas och redan har kommit en lång väg. Tacksam och glad!
På eftermiddagen fick jag i min roll som vår interna Coaching-typ spendera 2h i ett möte med en extremt erfaren coach som dessutom har en titel i coaching som endast ca 600 pers har i hela världen. Den högsta certifieringen man kan få av ICF. Jag är ju ingen titel fantast och blir inte så imponerad av sådant men denhär kvinnan var helt unik och hon utstrålade energi och vilja att förbättra världen genom sin personliga mission. Hon har coachat (och därmed förbättrat världen) på alla kontinenter, på stora företag och utvecklat sitt eget program som sedan vårt företag år 2008 ville köpa. Så vårt företag köpte både henne och hennes program och nu förverkligar hon sin mission inom vårt företag. Och jag var helt såld! När hon talade kändes det som om hon talade om mina tankar. Det klickade mellan oss så att man nästan hörde det fysiskt! Och orsaken varför jag talade med henne var att vår ledning äntligen har fattat att ta ett steg vidare och hon ska komma till Finland och genomföra ett skolningsprogram för 20 av våra seniora typer. Och jag - lilla JAG - ska vara co-trainer/assistant/facilitator. Det här innebär alltså att jag kommer att få vara med på två parallella kurser, lära mig av en drottning som delar mina värderingar och allt detta på arbetstid.
Jag vet att det igen handlar om vetovoiman laki. Redan förra våren kontaktade jag vår ledning från min mammaledighet och ville hämta coaching-filosofin till vårt företag. Jag ville också att de skulle stå för kostnaderna för fortsatta studier. Så gick det dock inte och var lite ledsen över den saken. Men nu vet jag ju att det var meningen att gå just såhär, för bakom knuten väntade något bättre - MYCKET bättre. Och i o m dethär finns det en mycket större möjlighet att påverka. det pirrar redan nu i hela kroppen när jag tänker på saken och efter att ha spenderat endast 2h med henne i telefonen så vet jag att hon kommer att make magic happen. Och jag kommer att vara på plats när det händer. Wow!
Och efter dethär magiska mötet ringde en vän och berättade att jag antagligen får chansen att dra en "grupp-coaching" på deras företag i april.
Jag kom hem och var helt euforisk och det bubblade i hela kroppen. Jag var så ivrig och kunde inte sluta pladdra om saken - tills jag igen blev påmind om att allt inte var som det skulle i min omgivning. Så resten av kvällen var jag riktigt ledsen, men idag släppte jag ut tårarna som brännt under ögonlocken i ca 2 dygn och det var bra. Tårar har en uppgift och vill man gråta så ska man gråta.
Tänk vad fint med alla känslor som finns där för att berätta åt oss om vårt inre och lära oss hur vi ska leva för att må möjligast bra. Man kan själv välja vad man gör med känslan. Lyssnar? Känner efter var den känns? Frågar den vad den vill berätta? Låter den fortsätta sin fram-marsch? Ger den energi eller tar bort energi av den? Tar bort fokus från den?
Jag tror jag gjorde alla ovannämnda saker i någon ordning och nu lyssnar jag. Tänker lyssna ända tills den berättar mig något så jag (igen) lär mig något nytt.
Tänker försöka kombinera lyssnandet med mysande.
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar