Projekt "Tillbaka till lugnet"

Kanske det handlar om fel sorts förväntningar? Hur som helst så är min inre tankevärld just nu ganska långt ifrån lugn..

Senast jag blev mammaledig stannade jag upp, tog det lugnt, var närvarande i stunden, gjorde (omedvetet) utrymme i mina tankar och fick en och annan insikt som ledde mig på rätt spår i livet. Fortfarande kan jag knappt tro hur mycket fina saker hänt sedan dess och känner att jag fortfarande är på det spåret. Men jag tror jag gjort ett litet misstag... Jag har nämligen redan länge tänkt att "sen när jag blir mammaledig så sen ska jag ta några stora steg framåt igen på min resa mot min mission här i livet". Jag vet inte vad jag hade tänkt, men förväntade mig kanske liknande heureka- och aha-upplevelser som senast och det har gått precis tvärtom...

Jag försöker (redan att jag använder ordet "försöker" är första misstaget...) hysteriskt utnyttja stunderna då jag har tid för mig själv till att läsa, fundera och vara social (träffar, chat, sms, email, facebook, telefon-/skypesamtal etc). Blir stressad när A vaknar eller när E ska hämtas från dagis och det är ju kanske inte heeelt rätt känsla i dom stunderna... De första veckorna gick bra och jag struntade i personlig utveckling och bara degade, njöt av min familj, läste damtidningar och tog det lugnt, men sen hände något och nu har jag svårt att stanna det hela hysteriska strävandet (efter vaddå? Ingen aning!).

En god vän sa något som ledde till en insikt. Hennes poäng var i korthet att det är lättare och på alla sätt mer givande att vara med barnen när man inte ens försöker få något eget gjort. Mycket bra poäng! Om jag hela tiden tycker att jag har ett eget "projekt" på hälft så är det ju helt omöjligt för mig att kunna njuta av stunderna med barnen. När jag dessutom inte har någon aning om vad projektet är så känns det ju verkligen inte som någon bra trade-off...

Hur ska jag hitta tillbaka till den sinnesstämningen jag hade ännu för några veckor sedan? Kanske lösningen - paradoxalt nog - är att systematiskt meditera? I själva verket ska jag igen delta i Deepak Chopras 21-day meditation challenge som börjar på måndagen. Jag deltog i hans förra challenge i november/december och märkte faktist stora framsteg i min egen närvaro. Samtidigt hade jag facebook-paus. Undrar ifall facebook-pausen i själva verket var det som ledde till framstegen...?

Ganska bra plan:

• facebook paus
• meditation (med hjälp av Deepak Chopra)
• tillfällig bordläggning av "projektet"

Har just varit ensam med barnen i 3,5 dygn och det har gått jättebra och dom har varit ljuvliga på alla sätt och är så tacksam över mina friska, fina flickor. Antagligen var det denhär (relativt intensiva) upplevelsen som fick mig att stanna upp och tänka och skriva ner dethär. Vad är viktigare än just dehär stunderna? Vad är viktigare än att vara helt täysii i nuet? Nå åtminstone inte ett diffust "projekt" som inte för tillfället för mig någonstans alls!

Tack :)