Neuroplasticitet i praktiken - case: tandtråd

Jag har under en längre period testat detdär med neuroplasticitet – hjärnans förmåga att förändras som resultat av t.ex. erfarenheter, mental training, inlärning etc. – i praktiken. Mitt case-exempel började redan för över ett år sedan och handlar om att börja använda tandtråd, vilket ju inte är så intressant i sig, men från neuroplasticitetsperspektivet är det ganska fascinerande!

Lite bakgrund: blev intresserad av hjärnan och speciellt brain based coaching för över två år sedan via en god vän. Sedan dess har jag läst en hel del artiklar om hjärnan som haft fokus på antingen coaching eller mindfulness och helt kort kan jag konstatera att vi får tacka mindfulness för ökad neuroplasticitet och neuroplasticiteten för de livsstils-förändringarna vi får till stånd genom coaching.

När vi lär oss något nytt bildas nya kopplingar i vår hjärna. Ju mer vi tränar, desto starkare blir kopplingarna. Dessa existerande kopplingar gör att vi lätt snappar upp saker i vår omgivning som har med den saken och göra eftersom de naturligt ”resonerar” i oss – vi har färdiga mappar i vår hjärna dit vi lätt kan spara ny information om saken. Allt sådant som vi inte har färdiga mappar för har vi svårt att förstå och t.o.m. svårt att försöka förstå – vi behöver ju först en plats var vi kan spara informationen som sedan ska behandlas! (Och dethär gör ju att vi har svårt att förstå varandra – vi har ju alla helt olika mapp-struktur, men det går jag inte in på nu.)

Att lära sig något nytt handlar alltså om att skapa mappen och sedan tålmodigt förstärka bindningarna mellan neuronerna i mappen. Självdisciplin och övning (både praktisk och mental) är vad som behövs.

Värre är det att bryta en ovana eller ändra på ett beteendemönster... Ovanan bygger ju på mycket starka bindningar osm inte kan brytas utan måste ersättas. Därför lönar det sig inte att fundera så mycket på vad man vill sluta med utan istället fokusera på vad man vill göra istället och sedan tålmodigt jobba på att förstärka dessa bindningar så att de till slut någon vacker dag blir starkare än ovanans bindningar. Samma gäller med att ändra ett beteendemönster.

Och nu tillbaka till tandtråden som jag tappert (och flera gånger förgäves) försökt göra till en del av min kvällsrutin. Det sägs att förändningar tar mellan 3-6mån, men i mitt fall gick det nog ungefär ett år. Tror det var min självdisciplin som inte räckte till och det faktum att jag hela tiden värderade 1min mera sömn högre än tandtråden. Så länge dendär 1min mera sömn har kännats attraktivare än tandtråden har mina chanser att göra användningen av tandtråd till en vana varit s.g.s obefintliga.

Så vill man ändra på något eller uppnå något ska man verkligen vilja det, men eftersom man inte kommer särskildt långt med bara viljestyrka så är det avgörande vad man gör åt saken.

Det tog alltså en stund innan jag blev entusiastisk över tandtråden (en rotbehandling hjälpte mig på vägen...) och sedan tog det en stund till (och många misslyckanden) tills jag hade stärkt kopplingarna och själva tandtråds-kretsen i hjärnan så att jag äntligen vågar skriva ut det: jag använder tandtråd dagligen!

Tack :)