Dags att lära sig be om hjälp utan dåligt samvete

Varför kände jag så starkt att jag inte ville besvära någon då dendär morgonen då Ada föddes? Jo, i första hand tänkte jag på Ebba och ville inte att hennes morgon skulle rubbas men nästan lika mycket tänkte jag på att jag inte ville besvära någon. Och då handlade det om min pappa och inte någon halvbekant! Och då var liksom Adas liv på spel (lite överdrivet, men ändå). Kanske vi hade åkt iväg tidigare och undvikit krystningsfas i bilen ifall att jag hade tänkt lite annorlunda?

Det är alltså ett extremt exempel som beskriver problematiken som jag funderat mycket på: Varför är det så svårt att be om hjälp när det gäller barnskötsel? Varför känns det som om man besvärar någon fast dendär någon knappast känner sig besvärad alls?

Det är uppfriskande för barnen att leka med andra barn och vuxna. De lär sig lita på andra vuxna i sin omgivning. De lär sig att sociala nätverk är guldvärda och kanske de t.o.m. lär sig att det är naturligt och okej att be om hjälp – och att få känner sig besvärade utan tvärtom är det bevisat inom positiv psykologi (och common sense...) att människan mår bra av att hjälpa andra! Hoppeligen formas dessutom barnen till hjälpsamma individer som gärna ställer upp när någon ber om hjälp – bara den någon skulle be om hjälp och inte gå omkring och känna att den inte vill besvära någon...

Dags att bryta den cirkeln och följa det goda exemplet som man stöter på i vissa kulturer – där det jag beskrivit ovan inte är någon problematik utan en självklarhet!

Tack :)