Sarkasm och Ironi – hur hälsosamt är det?

Det sägs att vi finnar ofta har en mycket sarkastisk humor och det märks nog i många kretsar och familjer som jag har/ har haft äran att vara del av. Det var inte länge sedan som jag umgicks en kväll med ett gäng där det gäller att vara mycket beredd på ”piikkin” och på att någon – som ett skämt – säger något mindre smickrande åt en. Jag har också själv varit bra på att ge och ta emot sarkastiska skämt och faktist tyckt att det har varit roligt. Men jag har börjat tänka om... (Nu får jag dessutom en deja-vu känsla om att jag skrivit om dethär tidigare men orkar inte söka i arkivet eftersom det känns så aktuellt nu att jag har ett behov att skriva av mig kring ämnet.)

Har märkt att jag allt sämre tål sarkastiska/ironiska skämt som är riktade mot mig och att jag även mår dåligt av att höra någon annan vara offer för sådana skämt. Tyvärr förstår nämligen inte vårt undermedvetna att det handlar om ”kärleksbråk” vilket betyder att varje sådant skämt tär på en människa oberoende om hur bra man är på att ta emot sådana skämt.

Därför önskar jag att alla kunde stanna upp och fundera på hurdana skämt de brukar strö omkring sig och samtidigt fundera på vad de kultiverar i sin omgivning med dessa?

Det kan kännas svårt att bryta ett dylikt mönster inom en grupp, men varför inte slänga fram en utmaning: förbjud sarkasm/ironi under en kväll som gruppen är samlad och kolla vad som händer!

Strö omkring dig sådant som du vill se mera av i denhär världen!

Tack :)

Bonusfråga: Hur hälsosamt tror du självironi är för din själ?