Lär känna varandra - på nytt och på nytt och på nytt

Det är spännande att följa med hur ett litet barn utvecklas – just när man vant sig vid en fas så är det redan dags för följande fas vilket gör att man hela tiden måste lära känna sitt barn på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Varje dag tillfreddställs ens nyfikenhet med något oväntat vilket påverkar ens uppfattning om barnet och resultatet är att man anpassar sig enligt de nya faserna, vilket är hur naturligt som helst.

Det som man kanske inte tänker på är att dethär egentligen aldrig tar slut. För varje dag som går upplever vi nya saker och situationer som alla lämnar sina spår i oss och därmed ändras vi som människor hela tiden. Man skulle ju gärna tro att man känner sina närmaste jätte bra, men är man inte öppen och nyfiken inför dem i alla möten (det kan handla om att träffa en god vän ett par ggr/mån eller att se sina familjemedlemmar dagligen) blir det lätt så att man tror sig känna personen och har därför med sig alla sina egna förutfattade meningar om den personen i varje möte.

Varningsklockorna borde börja ringa varje gång man tänker eller uttalar orden ”han/hon gör alltid såhär”, ”han/hon är sådan, att...”. När man definierar någon (eller sig själv) kanske det lönar sig att fråga sig om det faktist är så? Stämmer det? Eller baserar jag denhär tanken på gamla bevis?

Det går lätt så att man i början av en bekantskap är jättenyfiken och gärna vill lära känna personen ut och in. Sen när man anser sig känna personen slutar man att aktivt lära känna personen och förser istället personen med en etikett som berättar hurdan personen i fråga är efter vilket man i alla möten med personen egentligen möter etikett-versionen av personen och kanske lite förundras över beteenden eller uttalanden som inte är i linje med det som står på etiketten som man själv författat. Bättre blir det inte av att den andra parten antagligen gör samma sak...

Dethär kan man testa genom att låta en äldre och en färskare bekantskap beskriva en och jämföra beskrivningarna... Igår var det sista kurs-tillfället vilket betyder att jag i 8 veckor träffat ett gäng kvinnor regelbundet och vi har alla visat oss för varandra mycket nakna och sårbara och antagligen vet dehär kvinnorna mera om mig än någon annan i hela världen. Vi fick äran att kort beskriva varandra och jag undrar om någon jag känner skulle känna igen mig i den beskrivningen?

Jag uppmanar härmed mig själv och andra att möta både bekanta och okända med en nyfikenhet som föds inom oss på samma ställe som hungern att lära oss mera bor. Det kan hända att det stället fallit i skugga och i så fall uppmanar jag er att söka upp det stället och lysa upp det eftersom det behövs för att kunna lära känna varandra på nytt. Och på nytt. Och på nytt.

Hur tror du att jumppandet av nyfikenhets-muskeln kan påverka din vardag? Testa att leva en dag med samma grad av nyfikenhet som en 3-åring lever varje dag och upplev hur världen faktist därmed förändras. Återfann själv min nyfikenhet för ca 2-3 år sedan och är mycket tacksam för den!

Bilden är från min "skattkarta" som för övrigt blev och se ut såhär:

Tack :)