Sedan Boston-resan har det kännats som om jag inte hänger med. Som om jag är efter i allt det jag gör - på jobbet, med vänner, med familjen, med mina tankar. Känns som om jag hela tiden måste ta igen något och aldrig riktigt lyckas. Verkligen störande! Jag har prioriterat sovande vilket lett till att jag har en massa tankar och funderingar jag inte har skrivit ner och det börjar kännas som om jag borde "tömma minnet". Just nu är en ganska bra stund för det, men tänker bara fokusera på ett tema: Mindful eating.
Jag missade en Mindfulness-kurskväll pga E:s noro, men jag är glad att jag inte missade gårdagens kurskväll. Kändes nämligen som om precis allt var riktat till mig. Jag är så långt ifrån en Mindful ätare som man kan komma.. Jag älskar att äta, men njuter sällan av maten utan bara slafsar i mig så mycke som möjligt och så snabbt som möjligt. Jag läser ofta samtidigt som jag äter eller så pratar jag eller funderar intensivt på något annat. Jag äter det mesta och har aldrig behövt fundera på vad jag sätter i mig eftersom jag inte går upp i vikt, men har börjat inse att spegeln nog inte är den enda mätaren. Och den är nog den sämsta mätaren. Jag vet nämligen att jag inte mår bra av mina matvanor, men har blivit så van vid det att det känns normalt att vara uppsvullen, ha luft i magen och idka matkoma efter varje måltid. Min "styrka" har varit att kunna och villa äta vad som helst, snabbt och mycket. Och det är helt tydligt svårt att ändra på den saken eftersom jag programmerat mig själv så.
Mindful eating handlar om att vara medveten om olika sinnen som väcks då man äter. Att vara medveten om matens ursprung och kvalitet. Att vara medveten om hur maten påverkar kropp och själ. Att lyssna på sig själv och sin kropp - vad behöver den? Vad väcker ätandet för känslor? Vad passar mig? Vilken rytm passar mig? Vad mår jag bra av? Vad borde jag ta i beaktandet när jag väljer vad jag sätter i mig?
Man vill ju ge sin kropp bästa möjliga förutsättningar att servera en eftersom det är dens uppgift 24/7.
Genom att träna Mindful eating (eller på normalspråk: friskt och normalt ätande, som betyder att man endast äter (och inte läser, tittar på TV, funderar etc) när man äter och äter det man behöver) lär man sig bättre att tyda kroppens signaler. Man kan börja med att känna efter vad kroppen behöver - vad skulle kroppen välja att äta om den fick välja? Sedan kan man känna efter hur man mår efter ätandet.
Man kan även göra det mer avancerat och försöka vara fullständigt närvarande och känna efter var och hur det känns under hela måltiden, men själv tycker jag (och har alltid tyckt) att man inte ska göra ätandet till ett nummer eller överanalysera en sak som borde vara fullständigt naturlig på alla sätt. Men jag tycker absolut man ska sträva efter att må bra och då spelar nog ätandet en betysligt större roll än vad jag har velat medge åt mig själv. Har nog vetat det, men inte velat ta itu med dehär tankarna.
Nu inser jag dock att om jag fortsätter slafsa i mig maten så fort jag bara kan så att jag kan lura kroppen att äta möjligast mycket så kommer jag ju att bidra till E:s förhållande till ätandet. Så nu har jag en bra motivator att faktist fundera över mina matvanor och verkligen göra något åt saken. Och det är ju verkligen inget underligt - det handlar om att ta sig an projektet att lyssna på sin kropp och justera sina matvanor för att hitta en rytm och en kostcirkel som passar en. Känns att jag är ljusår från det, men baby-steps och ödmjukhet borde fixa saken!
Tack :)
Jag missade en Mindfulness-kurskväll pga E:s noro, men jag är glad att jag inte missade gårdagens kurskväll. Kändes nämligen som om precis allt var riktat till mig. Jag är så långt ifrån en Mindful ätare som man kan komma.. Jag älskar att äta, men njuter sällan av maten utan bara slafsar i mig så mycke som möjligt och så snabbt som möjligt. Jag läser ofta samtidigt som jag äter eller så pratar jag eller funderar intensivt på något annat. Jag äter det mesta och har aldrig behövt fundera på vad jag sätter i mig eftersom jag inte går upp i vikt, men har börjat inse att spegeln nog inte är den enda mätaren. Och den är nog den sämsta mätaren. Jag vet nämligen att jag inte mår bra av mina matvanor, men har blivit så van vid det att det känns normalt att vara uppsvullen, ha luft i magen och idka matkoma efter varje måltid. Min "styrka" har varit att kunna och villa äta vad som helst, snabbt och mycket. Och det är helt tydligt svårt att ändra på den saken eftersom jag programmerat mig själv så.
Mindful eating handlar om att vara medveten om olika sinnen som väcks då man äter. Att vara medveten om matens ursprung och kvalitet. Att vara medveten om hur maten påverkar kropp och själ. Att lyssna på sig själv och sin kropp - vad behöver den? Vad väcker ätandet för känslor? Vad passar mig? Vilken rytm passar mig? Vad mår jag bra av? Vad borde jag ta i beaktandet när jag väljer vad jag sätter i mig?
Man vill ju ge sin kropp bästa möjliga förutsättningar att servera en eftersom det är dens uppgift 24/7.
Genom att träna Mindful eating (eller på normalspråk: friskt och normalt ätande, som betyder att man endast äter (och inte läser, tittar på TV, funderar etc) när man äter och äter det man behöver) lär man sig bättre att tyda kroppens signaler. Man kan börja med att känna efter vad kroppen behöver - vad skulle kroppen välja att äta om den fick välja? Sedan kan man känna efter hur man mår efter ätandet.
Man kan även göra det mer avancerat och försöka vara fullständigt närvarande och känna efter var och hur det känns under hela måltiden, men själv tycker jag (och har alltid tyckt) att man inte ska göra ätandet till ett nummer eller överanalysera en sak som borde vara fullständigt naturlig på alla sätt. Men jag tycker absolut man ska sträva efter att må bra och då spelar nog ätandet en betysligt större roll än vad jag har velat medge åt mig själv. Har nog vetat det, men inte velat ta itu med dehär tankarna.
Nu inser jag dock att om jag fortsätter slafsa i mig maten så fort jag bara kan så att jag kan lura kroppen att äta möjligast mycket så kommer jag ju att bidra till E:s förhållande till ätandet. Så nu har jag en bra motivator att faktist fundera över mina matvanor och verkligen göra något åt saken. Och det är ju verkligen inget underligt - det handlar om att ta sig an projektet att lyssna på sin kropp och justera sina matvanor för att hitta en rytm och en kostcirkel som passar en. Känns att jag är ljusår från det, men baby-steps och ödmjukhet borde fixa saken!
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar