"Mielemme ei myrkyty siitä, mitä toiset sanovat tai tekevät, vaan siitä, mitä itse odotin heidän sanovan tai tekevän"
Den meningen läste jag idag (i
boken)och den fick mig att stanna upp. Har tänkt tanken flera gånger men tydligare än detdär kan man knappast säga det.
Det är ju så att det är ganska lätt att det blir så att man bygger upp en världsbild och har en massa trosföreställningar och uppfattningar av vad som är rätt och fel och så tror man att det är den objektiva sanningen och därmed förväntar man sig att andra ska leva och agera enligt den. Och trots att man nog vet att alla är vi olika och har olika strategier och motiv att agera som vi gör så på något sätt missar vi ändå detdär med att vår uppfattning om precis allt vi ser och hör faktist är fullständigt subjektiva och därmed är hela den "verkligheten" vi lever i en annan "verklighet" än alla andras. Även våra näraste och käraste lever i en annan "verklighet" och dethär är bra att komma ihåg.
Så varför blir man irriterad? Jo, för att någon inte agerade enligt det vi förväntat oss eller så som vi själv skulle ha gjort i motsvarande situation. Men helt säkert agerade den personen på bästa möjliga sätt från den personens perspektiv! Hur i hela fridens namn ska vi fatta dethär en gång för alla och inse att alla gör sitt bästa? Istället för att försöka "skola" den andra?
Jag har läst och hört mycket om det faktum att man bara behöver ändra på sin attityd och på sitt sätt att se på saker och detta för med sig att omgivningen faktist förändras. Och det gör den ju, eftersom din "verklighet" ju förändras när du byter glasögon. Så det handlar inte om att man telepatiskt påverkar folk i sin omgivning, utan att man själv kalibrerar sina glasögon genom vilka man kollar på världen. Tänk - att istället för att ha en massa "projekt" där vi upplyser och skolar folk omkring oss och ödar energi på att klaga över saker så kan allt detta fixas genom ett enda projekt. Inte kanske det kortaste projektet, men ett där ingen annan kan påverka framgången eller tidtabellen än du själv.
Och en mycket viktig del av dethär är sättet du talar med dig själv. Din inre röst. Ojar och vojar du dig över allt och ingenting? Får mordiska tankar i en lång kassakö och någon börjar räkna mynt? Svär åt väckarklockan? Svär över med-bilister? Klagar över vädret? Försäkrar dig om att du nog knappast får jobbet/klarar tenten/orkar med svärmor/får sova/lyckas med biffen/hinner till bussen/lyckas med föredraget/hålls frisk etc?
Börja lyssna på din inre röst och med vilka ord och med vilken röst du talar åt/med dig själv, oberoende om du talar om dig själv eller om någon annan (eftersom sättet hur du talar åt dig själv om andra människor långt definierar hur du behandlar dem). Skulle du tala så åt en god vän? Att börja lyssna på dendär inre rösten var ganska ögonöppnande för mig och sakta men säkert försöker jag göra något åt saken. Det går framåt (långsamt) och småningom kan jag även börja ana förändringar i min "verklighet". Tror inte t.ex det endast är en slump att mitt jobb plötsligt är sgs min drömjobb. Eller att mitt livs största energiasyöppö (som antagligen sugit ca 60-80% av min totala energi i åratal) inte ens kan definieras som en energiasyöppö mera. Och plötsligt finns det ytterst få människor som irriterar mig. Redan det gör livet ganska mycket kivogare!
Kunde fortsätta i all evighet att skriva om dethär ämnet men nu slutar jag och myser istället.
Tacktack :)
