Har inte skrivit på länge – det har hänt en hel del och har bl.a. fått träna NLP-grejer och sånt :) Och fundera, det har jag också fått göra. I mängder och massor. Och jag har hållit min andra grupp-coaching, jeejee! Men till saken:
Mitt barndomshem är sålt. Relativt snabbt gick det och ganska smärtfria förhandlingar med köparen. Men mindre smärtfritt inom vår familj... Tänkte nu skriva om 2 stora insikter från den senaste veckan.
1. Vi är födda med den mest pålitliga och bäst fungerande navigatorn ever - den som alltid visar precis vart vi är på väg och varje gång vi kommer till ett vägskäl så visar den vilken väg vi ska välja. Priceless! Men tyvärr är det många av oss som redan i unga år – av en eller annan orsak – lyckas rubba kalibreringen. Eller glömma bort att man har en. Eller helt enkelt aldrig ens bli medveten om den!
Kanske våra föräldrar – som bara vill vårt bästa – styr oss i ”fel” riktning? Kanske vi blir påverkade av andra människor i vår omgivning? Kanske någon planterar trosföreställningar i oss? Kanske vi själva av bara farten hamnar på fel spår? Jag tror inte det är någons ”fel”, men det är ju inte heller relevant varför det går så att man tappar kontakten med navigatorn eller varför den kalibreras fel. Det relevanta är insikten om att så har hänt och varenda en liten sak du gör för att hitta reset-knappen på navigatorn.
Denhär saken talade vi mycket om med min bror under förhandlingarna – av någon orsak har vi båda tappat kontakten med vår inre navigator för läänge sen. Vi har båda studerat saker som inte varit vår juttu alls och vi är båda dåliga på att göra beslut eftersom vi helt enkelt inte har kontakt med dendär navigatorn jag tjatar om. Dethär blev ytterst aktuellt när det blev dags att göra beslutet om säljandet och min bror inte kunde bestämma sig ifall han defacto skulle ha velat köpa lägenheten eller inte. Det blev coaching och NLP och långa samtal och äntligen ett beslut. Som ändrades 1h senare. Jag vet inte ännu vilketdera beslutet gjordes med hjärtat och vilket med hjärnan. Men jag vet att det slutliga beslutet som inte går att ändra på nu känns fel. Men så hade det även gått ifall att beslutet varit det motsatta. Och vad beror DET på? Det är helt en annan fråga...
Men min poäng är i ett nötskal följande: Jag önskar att alla föräldrar ger utrymme åt sina barn att i alla situationer känna efter. Känna efter hur det känns. Var det känns. Känna efter var i kroppen det känns när man gjort ett bra beslut. Känna efter var det känns ifall att ett beslut visat sig vara fel. Känna efter vad som gör en inspirerad och vad som kanske känns likgiltigt. Allt det här är guldvärt längs med hela livet och i alla situationer. Att kunna lita på sin intuition (inre navigatorn) är en av de egenskaper jag värderar högst för tillfället. Att inte låta några som helst yttre faktorer påverka är också viktigt. Det är inte ovanligt att ens inre navigator kalibreras enligt andra människors förväntningar. Eller det som man tror att är andra människors förväntningar. Det som man tror att andra människor värderar högt.
Många av oss säger att vi är rättvisa, toleranta och få människor skulle någonsin skriva under att de är rasister. Men vad är då denna ”rangordning” man ser överallt i vårt samhälle. Att yrken, titlar, skolningar, löner, stadsdelar, människor etc är rangordnade. Vissa yrken värderas socialt högre än andra. WTF?!? Själv har jag ju också av nån underlig orsak ännu för några år sedan faktist tyckt att en högskoleexamen är mer värd än en yrkes-skoleexamen. (Jag vet, har skrivit om det förr...)
Varifrån kommer dehär totalt förvridna tankarna? Jo, från våra föräldrar och vår omgivning, men varifrån kommer de ursprungligen och hur har vi som är fiffiga människor accepterat saken. Och samhället rullar och det är liksom helt ok. Ingen säger ju det högt att det är så eller att det tänks så. Men vi alla vet att det är så, det är ju ingen hemlighet. Så vad ska vi göra åt saken? Be the change you want to see. Vad kan jag göra åt saken? Behandla alla likvärdigt? (Det hoppas jag att jag gör redan.) Vad annat? Svår fråga. Men jag ska göra mitt bästa att vara tolerant (påriktigt), uppfostra mitt/mina barn så att de går SIN väg och inte den vägen de tror att förväntas av dem. Eller som är ”mer värd”.
Helt tydligt har jag alltför mycket tankar på g eftersom jag inte riktigt hölls vid ämnet. Men någon annan dag ska jag grubbla över hur man möjligen kunde komma ett steg närmare reset-knappen på sin navigator!
2. Efter några dagars intensiva förhandlingar och ett ”hot-mail” av köparen att budet är det absolut sista bestämde vi oss för att tacka nej. Helt mentalt slutade jag vid den stunden att anstränga mig för saken och fick ro i kroppen. Det var liksom just precis som det var. (It is what it is) Och 2h senare ringde telefonen och köparna var färdiga att höja priset med 20 000€. Jag vet att det handlar om helt basic-förhandling, men tror också det hade nåt att göra med ”vastustus”. Att när man inte längre ”vastustaa” börjar saker rulla på ett helt annat sätt. Vad kunde man kalla det på svenska? Göra motstånd? Känns inte helt som samma sak. Men hur som helst tänker jag försöka att göra allt mindre motstånd i allt fler situationer.
Jag började skriva det här ungefär i Lahtis och nu är jag ungefär i Böle. Och där emellan har jag spenderat hela dagen i Villmanstrand. Men tur att jag hittat några stunder för att skriva och tänka och Tack VR för nätet :)
Tacktack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar