Nu är det tömt. Mitt barndomshem alltså. Ganska crazy vecka bakom mig, både mentalt och helt rent fysiskt. Bilen står på gården fullproppad med saker och en såndän urgammal ding-dong-klocka - som jag ALDRIG sku ta hem till mig - hänger på väggen i vardagsrummet. Ett rumt är fullt av böcker och tavlor och saker som jag inte vet vad jag ska göra med.
Men det är små saker jämfört med hur det ser ut hos min pappa, för att inte tala om stugan... Och tragikomiskt nog så flyttade vi en del möbler som bara INTE KAN slängas/doneras/säljas till ett förråd som ska vara tomt inom 6 veckor pga av rör-renovering i huset där vi hyr utrymmet. Och i samma veva blir vi av med förrådet eftersom husbolaget inte längre hyr utrymmen åt utomstående. Kallas även att skjuta upp problem :)
Och ändå har vi slängt/donerat/sålt bort mycket mer än vad jag nånsing hade vågat tro.
Varifrån kommer alla dehär sakerna och fyller våra liv och ger oss ångest när vi inte vet vad vi ska göra med dem??
Hittills har jag faktist varit ganska dålig på att slänga saker. men det beror bara och endast på det dåliga samvetet jag får av att slänga saker på soptippen. Jag vill inte att mina onödiga saker blir någon annans problem (t.ex miljöns..) så då sitter jag hellre och ruvar på dem själv. Och lider.
Dessutom har jag de senaste veckorna via jobbet blivit ytterst bekant med t.ex hur det står till med textil-återvinningen i vårt land. I ett nötskal: Inte bra. Men nu ska jag inte gå in på det, men ville bara poängtera att min weltschmertz över bort-kastade saker (i detta fall kläder) inte har lättat genom att forska i den saken..
Så vad man alltså kan och ska göra är förebygga förebygga och förebygga. Köpa kvalitet som håller, nöja sig med så lite saker som möjligt och meddela ALLA att man inte vill ha några som helst prylar och att presenterna till ens barn ska vara hållbara och få.
Det är ju helt vrickat hur vi i västvärlden nuförtiden konsumerar och jag har tänkt mycket på saken i flera år och försökt göra små saker åt saken.
Jag ville t.ex inte köpa bestick och sånt till min dotter eftsrom jag visste att jag kunde ärva sånt av min bror. Jag hade sagt det högt och så köpte en min kompis i gåva en massa bestick och kärl åt min dotter eftersom hon uppfattat att jag av pihihet inte velat köpa! Så missförstådd kan man bli och mitt hjärta blödde lite till när jag tackade och tog emot presenten.
Så man blir tolkad som pihi om man int vill vansinnesköpa ALLTALLTALLT. Så vridet är alltså vårt samhälle :)
Men jag är fullt medveten om att attityden sakta men säkert håller på att ändras och vårt konsumtions-samhälle har ju kritiserats hur länge som helst. Så vi är på rätt spår, men när de flesta hem redan är fullproppade med saker så finns det liksom ingen quick-fix. Jag, som vill minimera saker in general har nu mitt hem fullproppat med saker som jag har dåligt samvete över om jag gör mig av med dem - på ett sätt eller annat.
Och till saken hör ju i detta fall - precis som rubriken antyder - luopumisen tuskaa... Inte kan jag ju slänga bort min farmors handskrivna recept-häfte? Eller min mammas gamla studiekort? Eller urgamla foton på släktingar? Gamla brev av min moster som tagit livet av sig (bl.a. hennes sista brev)? Mina egna böcker från barndomen? Min mammas böcker från hennes barndom? Min andra mosters (som dog ung) böcker från hennes barndom? Mammas scout-saker? Mina gamla leksaker?
Eller kan jag??
Själv har jag ju sparat alla mina gamla kalendrar och dagböcker och brev - dom finns på vinden. Så sen när jag dessutom förvarar allt dethär som jag nu tagit till mig betyder det att nästa generation har ännu mer att spara. Och sen nästa generation ännu mer. Fast o andra sidan - nuförtiden har vi våra foton, "brev" och snart även böcker digitalt. Så kanske det är helt kiva att kommande generationer har några minnen som de kan fylla sina vindar med, så kanske jag sparar allt :)
Det ser förresten ut som om kierrätyskeskus-killarna av misstag for iväg med alla juldekorationer som jag och min bror har lagat i lekskolan. Höll på att spy när vi märkte det igår, det gjorde så ont. men idag känns det redan lite bättre. Och kanske imorgon ännu lite bättre?
Joo, luopumisen tuskaa in deed. Story of my week. Det var skönt att gråta floder igår - länge sen!
Tacktack! :)
Men det är små saker jämfört med hur det ser ut hos min pappa, för att inte tala om stugan... Och tragikomiskt nog så flyttade vi en del möbler som bara INTE KAN slängas/doneras/säljas till ett förråd som ska vara tomt inom 6 veckor pga av rör-renovering i huset där vi hyr utrymmet. Och i samma veva blir vi av med förrådet eftersom husbolaget inte längre hyr utrymmen åt utomstående. Kallas även att skjuta upp problem :)
Och ändå har vi slängt/donerat/sålt bort mycket mer än vad jag nånsing hade vågat tro.
Varifrån kommer alla dehär sakerna och fyller våra liv och ger oss ångest när vi inte vet vad vi ska göra med dem??
Hittills har jag faktist varit ganska dålig på att slänga saker. men det beror bara och endast på det dåliga samvetet jag får av att slänga saker på soptippen. Jag vill inte att mina onödiga saker blir någon annans problem (t.ex miljöns..) så då sitter jag hellre och ruvar på dem själv. Och lider.
Dessutom har jag de senaste veckorna via jobbet blivit ytterst bekant med t.ex hur det står till med textil-återvinningen i vårt land. I ett nötskal: Inte bra. Men nu ska jag inte gå in på det, men ville bara poängtera att min weltschmertz över bort-kastade saker (i detta fall kläder) inte har lättat genom att forska i den saken..
Så vad man alltså kan och ska göra är förebygga förebygga och förebygga. Köpa kvalitet som håller, nöja sig med så lite saker som möjligt och meddela ALLA att man inte vill ha några som helst prylar och att presenterna till ens barn ska vara hållbara och få.
Det är ju helt vrickat hur vi i västvärlden nuförtiden konsumerar och jag har tänkt mycket på saken i flera år och försökt göra små saker åt saken.
Jag ville t.ex inte köpa bestick och sånt till min dotter eftsrom jag visste att jag kunde ärva sånt av min bror. Jag hade sagt det högt och så köpte en min kompis i gåva en massa bestick och kärl åt min dotter eftersom hon uppfattat att jag av pihihet inte velat köpa! Så missförstådd kan man bli och mitt hjärta blödde lite till när jag tackade och tog emot presenten.
Så man blir tolkad som pihi om man int vill vansinnesköpa ALLTALLTALLT. Så vridet är alltså vårt samhälle :)
Men jag är fullt medveten om att attityden sakta men säkert håller på att ändras och vårt konsumtions-samhälle har ju kritiserats hur länge som helst. Så vi är på rätt spår, men när de flesta hem redan är fullproppade med saker så finns det liksom ingen quick-fix. Jag, som vill minimera saker in general har nu mitt hem fullproppat med saker som jag har dåligt samvete över om jag gör mig av med dem - på ett sätt eller annat.
Och till saken hör ju i detta fall - precis som rubriken antyder - luopumisen tuskaa... Inte kan jag ju slänga bort min farmors handskrivna recept-häfte? Eller min mammas gamla studiekort? Eller urgamla foton på släktingar? Gamla brev av min moster som tagit livet av sig (bl.a. hennes sista brev)? Mina egna böcker från barndomen? Min mammas böcker från hennes barndom? Min andra mosters (som dog ung) böcker från hennes barndom? Mammas scout-saker? Mina gamla leksaker?
Eller kan jag??
Själv har jag ju sparat alla mina gamla kalendrar och dagböcker och brev - dom finns på vinden. Så sen när jag dessutom förvarar allt dethär som jag nu tagit till mig betyder det att nästa generation har ännu mer att spara. Och sen nästa generation ännu mer. Fast o andra sidan - nuförtiden har vi våra foton, "brev" och snart även böcker digitalt. Så kanske det är helt kiva att kommande generationer har några minnen som de kan fylla sina vindar med, så kanske jag sparar allt :)
Det ser förresten ut som om kierrätyskeskus-killarna av misstag for iväg med alla juldekorationer som jag och min bror har lagat i lekskolan. Höll på att spy när vi märkte det igår, det gjorde så ont. men idag känns det redan lite bättre. Och kanske imorgon ännu lite bättre?
Joo, luopumisen tuskaa in deed. Story of my week. Det var skönt att gråta floder igår - länge sen!
Tacktack! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar