Min genväg till zen

I morse hade jag möjligheten att igen dyka in i artiklarnas värld. Läste bl.a. om några nya undersökningar kring mindfulness (1, 2), min goda väns fenomenala blogg-inlägg gällande hjärnan och HR, några artiklar gällande allas vår tidstjuv e-mailen och hela Milestone's hemsida. Allt det där före A vakna och det bara surrade i hjärnan av inspiration, nyfikenhet och vilja att på något sätt få utlopp för alla nya tankar och all energi. Sedan vaknade A och antagligen glömde jag de flesta av mina nya tankar ganska snabbt medan jag lekte med klossar, bykade, lagade mat och lekte lite till.

Läste om Jonas von Essen (världsmästare i Minne) i Februari numret av Norvegian i flyget till Barcelona. Han sade bl.a. såhär:

"The internet is making us more stupid, because the information is being stored outside of our minds. If you really want to use information, it's vital to actually get it in your brain, where it comes alive. It's the mash-up in your head that's interesting, and which allows you to come up with new thoughts and new ideas."

Två mycket bra poänger som båda är relevanta här:

1. Jag läste en massa på en kort tid och vet att jag då ofta medvetet väljer att inte registrera allt eftersom jag vill spara kapacitet i min PFC (prefrontala cortex) och kan ju återvända till artikeln när som helst -> jag outsource:ar "min kunskap", men hassar energi på att memorera var artikeln fanns.
2. Under den korta perioden jag tankar information så hinner det ändå hända en del av dedär "mash-up"s Jonas syftar på. Nästan så att jag fysiskt känner hur det bildas nya kopplingar medan informationen sugs in och blandas. Dock tyvärr mest just där i PFCn därifrån allt snabbt försvinner när A vaknar och dagens sysselsättningar avlöser varandra non-stop.

Mina 3 dygn i Barcelona då jag inte egentligen läste eller funderade något alls innebar att det varken surrade av tankar eller uppstod mash-ups/insikter. Och tro mig - det var skönt. Lärde mig alltså något så självklart som att det endast gäller att stoppa intaget av information för att vara helt zen. Behöver inte åka utomlands nästa gång jag behöver en total time-out - jag kommer långt med att stänga alla böcker, tidningar och koppla bort nätet.

Tack :)

Hur stort dansgolv vill du ha?

Det går lätt så att man läser saker som känns bekanta, man umgås med folk man har mycket gemensamt med och att man automatiskt hela tiden befinner sig i sin "comfort zone". Inget underligt med det och det är ju helt naturligt, men frågan är: vad allt missar man då? Och istället för att hållas där i sin "comfort zone" kunde man aktivt jobba på att expandera den och därmed göra sitt dansgolv större.

Det var inte ett medvetet beslut, men för en tid sedan började jag läsa artiklar och böcker som inte direkt resonerade i mig. Inga självklara val som egentligen understryker det jag redan vet och tycker, utan artiklar/böcker som är lite svårare att ta in eftersom det inte finns färdiga "folders" i min hjärna för informationen. Ingen annan utom vi själva kommer dock att skapa några nya "folders" så det är vårt val: om något känns främmande/ointressant kan vi antingen glömma det eller sätta lite tid på att förklara saken för oss själva, vilket gör det hela såpass klibbigt att det fastnar.

Nuförtiden om jag stöter på något "ointressant" så försöker jag ge det en chans - det kan vara att det endast verkar ointressant eftersom min hjärna inte vet vad den ska göra med informationen medan det i själva verket kan handla om något som visar sig vara jätte intressant och givande. Så nästa gång du läser/ser något som du direkt "dissar" - ge det en chans och känn hur ditt dansgolv växer. Större dansgolv -> större moves!

Var också nyfiken i alla möten med människor - stäng av alla förutfattade meningar och om det blir alltför svårt att umgås utan att hjärnan konstant gör evalueringar av personen så se till att godkänna endast positiva sådana. Det är inte svårt - endast annorlunda.

Tack :)

Ett ankare i Barcelona?

Ännu om resan: den var precis vad jag behövde på alla sätt. Klimatet sgs botade min flunsa, de evighetslånga promenaderna stärkte min kondition, det faktum att jag fick bo gratis i min pappas och hans sambos lägenhet (de är där i två veckor, vilket möjliggjorde resan för mig) gjorde att jag inte var för ensam även om jag var för mig själv största delen av tiden. Jag blev också lite omhändertagen, vilket kändes extra lyxigt eftersom det oftast är tvärtom.

Jag fick känna saknad. Inte för mycket och inte för lite av det heller. Fick därmed bekräftelse att allt är som det ska i min lilla familj. Jag kände nästan inga skuldkänslor och unnade mig att njuta konstant. Vilket jag konstigt nog gjorde konstant.

Jag skämtade om att denhär resan kommer att förändra mitt liv och just nu känns det så. Hur ska jag hålla fast vid den känslan och inte låta den blekna bort såsom de flesta rese-euforier gör? Kunde någon av stunderna vara ett ankare? En plats/stund/känsla jag kan återvända till regelbundet? Vilken skulle den isåfall vara?

Tack :)

En mammas tabu nr 1

Konstigt - det faktum att jag efter min retreat-resa kom hem till ett tomt hem (familjen är på ett kalas) kronade det hela. Packade upp, duschade, satte på skivan jag köpte på min kompis restaurang igår och njuter av den sällsynta lyxen av att vara helt ensam hemma.

Får man skriva sådanthär? Är det lite tabubelagt? Att hur mycket man än älskar sina barn och sin familj är det galet lyxigt att vara ensam. Lite otåligt sitter jag här och väntar att få snusa på dem, men ännu är några stunder helt bara mina! Och dem är jag värd. Tyvärr måste jag hela tiden påminna mig själv om det...

Tack :)

Tankar i flyget från Barcelona

Att åka till Barcelona ex tempore är ett av de bästa besluten jag gjort.

Resan var på alla sätt jättelyckad. Jag planerade ingenting, hade inga ambitioner och var faktist mindful sgs hela tiden. Jag njöt av varje sekund och mina tankar var varken hemskt avancerade eller överraskande. Kände precis samma känslor som när jag första gången besökte Barcelona 1997 med mina föräldrar efter vilket jag ringde min vän och meddelade henne att vi skulle åka till Barcelona efter Gymnasiet för ett år. Det gjorde vi och det blev ett oförglömligt år på många sätt.

Främst var jag nu helt overwhelmed av våra gamla "hoods". Det är så vackert där och känner mig hemma på alla de små gränderna kring el Borne. Egentligen är det något i Barcelona som får mig att känna mig hemma överallt! Det låter kanske lite överdrivet men det faktist bubblade av livsglädje inom mig när jag gick omkring utan någon som helst plan.

Omständigheterna var också perfekta: blå himmel, 19 grader och relativt lite turister. Dagarna kändes varken för korta eller långa - precis som hela själva resan.

Blev det några intressanta insikter eller aha-upplevelser? Tankar som inte fått utrymme i min vardag? Inte egentligen - kändes mer som om jag fick ro att helt enkelt inte tänka på något alls. Varken praktiskt eller djupt. Och det kan jag säga att gjorde godare än gott och var på alla sätt uppfriskande.

Insåg att jag inte tillåter mig själv att koppla av i min vardag även om jag är expert på det. Paradoxalt på många sätt och jag undrar vad det beror på? Eller kanske viktigare skulle vara att undra vad jag kan göra åt saken?

Att fylla all tid med något meningsfullt/fiffigt och att optimera sysslor känns mindre vettigt efter denhär resan. Jag har levt enligt just in time principen (t.o.m. fött enligt den principen) och undvikit att vara någonstans i förtid "i onödan". Nu inser jag att kanske alla de stunder man väntar på något kunde användas till att koppla av, meditera, förbereda sig mentalt inför det man väntar på. Att de stunder egentligen är allt annat än "onödiga", utan snarare dyrbarare än vi kan förstå. Livsviktiga?

Det var en av de få tankar som snurrade i mitt huvud när jag yrade runt, runt i närheten av platser där minnen för livet bildades. Under ett år då jag inte optimerade, planerade eller funderade utan faktist levde för fullt. På gott och ont.

Tack :)

Tankar i flyget till Barcelona

J's ord kvällen innan jag reste var en räddning. Jag talade högt om mina känslor inför resan - hur jag med spänning ser fram emot alla tankar jag kommer att tänka (eller inte tänka) när jag äntligen får lite utrymme för mig själv. Jag berättade om mina planer att inte läsa för att maximera utrymmet och hur det lite skrämde mig att plötsligt ha så mycket utrymme.

J var en aning förundrad och sade "kan du inte bara njuta av din semester?". Så simpelt, så självklart men så - förbjudet..? Kan jag bara åka iväg och njuta för mig själv? Kan jag?? Antagligen är jag själv den enda som ifrågasätter det. Såklart att jag kan! Jag har all rätt i världen att göra det. Och även om jag inte skulle ha lagat mat, ordnat barnvakt och lidit av dåligt samvete så har jag rätten till det.

Dessutom började tanken att inte läsa och endast tänka/skriva kännas helt fel, så jag packade med mig två böcker och köpte en ny på flygfältet.

Glöm diy retreat tanken - hemmotteluloma it is!

Tack :)

DIY retreat

Tidigare i veckan skrev jag om post-it lappen på vårt kylskåp.

Tack till den köpte jag flygbiljetter till Barcelona. Åt mig själv. Insåg att det - paradoxalt nog - är det minst själviska jag kan göra som fru, mamma och dotter till minnessjuk mamma. Att hela tiden finnas till för andra känns meningsfullt, men är inte hållbart i längden om man inte emellanåt finns till för sig själv. Helhjärtat.

Det är alltså vad jag ska göra i Barcelona i 3 dagar. Finnas till för mig själv. Lyssna på mina tankar. Blir spännande att följa med vad som dyker upp: kanske något överraskande och helt nytt? Eller kanske ingenting alls? Kanske jag endast saknar min familj och vill hem och undrar varför jag åkte?

Hade främst tänkt läsa men sedan slog det mig att det gör jag ju precis hela tiden! Så jag har bestämt mig för att inte läsa. Dethär kommer att bli min tee-se-itse retreat. Sådär som när någon åker till ett kloster för att meditera i några dagar tänker jag åka till Barcelona och meditera informellt.

Jag är frestad att packa med mig några böcker - för säkerhets skull. Får lite ångest av att tänka på en fyra timmars flygresa utan en bok men just därför tror jag att det är viktigt att jag i denhär frågan är absolut, vilket jag mycket sällan är. Hah - jag har så dålig självdisciplin att jag redan nu ifrågasätter ifall jag klarar av att inte läsa. Återstår att se och ifall att jag inte kan hålla mig finns det säkert en bra orsak för det också. Att hålla fast vid något endast för att hålla fast vid det kan resultera i att vi negligerar viktiga impulser/tecken som leder oss i rätt riktning, tror jag. Så kanske jag packar med en bok i varje fall! Men internet håller jag mig långt borta ifrån så dokumenterar upplevelsen i efterhand, ifall att det känns så.

Hello me! Long time no see!

Tack :)