Be very careful what you wish for

Man kan säga att jag har ett positivt problem.

Det var en del saker jag hade önskat att skulle gå vägen nu på våren för att stilla min rastlösa själ (och min tomma plånbok) medan jag fortfarande är hemma. Jag önskade a) att jag fick börja jobba med ett utvecklingsprojekt på jobbet b) att jag fick göra några "freelance keikkor" och c) att jag kunde få skriva något någonstans.

Vad jag kanske inte hade räknat med var att allt skulle gå vägen på en gång och nu är all tid som jag allokerat för att förbereda b) bundet till a) (som dessutom blivit 2 projekt istället för ett) medan jag antagligen måste skippa c) - mot min vilja. För att inte tala om vad denhär helheten betyder för stämningen hemma - att jag plötsligt har begränsad tid för det allra viktigaste. Det kan anas redan nu att det påverkar och jag vill göra en "korjausliike" så snabbt som möjligt.

De senaste dagarnas utveckling som har förändrat vår familjs dynamik totalt på en mycket kort tid kräver att vi nu pratar, kommer överens, förstår och lyssnar på varandra - till skillnad mot den relativt ytliga kommunikation som vi och många andra som är mitt i ruuhkavuodet lider av.

Verkligen dags för utvecklings-samtal här - ju tidigare desto bättre. Så varför sitter jag här och skriver medan J tittar på fotboll? Bra fråga!

Tack :)

Första tankarna i nya livssituationen - hello jobb!

Nu har den börjat - den kaotiska vardagen. Jag jobbar alltså tim-baserat och hoppas att jag ska få det hela att gå ihop. Just nu är det lite öppet med vem som ska sköta A och förväntningarna från arbetsgivaren växer. Dessutom kräver min roll konkreta åtgärder/ställningstaganden på löpande band.

Nu är alltså min chans att verkligen testa olika time-management/prioriteringsmetoder. Och framförallt: lära mig detdär med personal boundaries. Det är ju ändå endast jag som kan försvara mig och sätta gränser.

Får jag någon att ta hand om A två dagar i veckan klockan 10-16 så tror jag det fixar sig. Ifall att jag varje vecka måste öda tid och energi på att fixa pusslet om och om igen så kan det bli tight, känns det som.

Eftersom jag får lön på basen av timmarna jag jobbar så ska jag se till att inte göra dedär typiska "välgörenhets-timmarna" som många av oss gör - man kollar lite mail och svarar på dom och gör en massa tankearbete på sin egen tid medan det handlar om aktiviteter som egentligen arbetsgivaren bör betala lön för.

Efter min första "arbetsdag" igår kom jag hem och njöt av familjens sällskap på ett helt annat sätt än efter en dag hemma. Jag vet att jag gjort rätt beslut och trots att det just nu känns lite kaotiskt så kommer situationen att bli win-win på alla sätt. Det blir en bättre balans!

Nu gäller det alltså för mig att:

• Se till att jag har klart för mig när jag jobbar och när jag inte jobbar - kanske jag kan använda något verktyg för att konkret allokera min tid?
• Jobba när jag jobbar och inte jobba när jag inte jobbar - låter så simpelt men i praktiken är det allt annat...
• Känna efter hur jag själv mår och åtgärda saken ifall att något känns fel

Det borde jag redan komma långt med! Och just nu bryter jag redan mot det som står i andra punkten...

Tack :)

Note to self

Ett citat vars ursprung jag inte har en aning om passar bra in med tanke på det jag skrev igår om en kaotisk vardag och hur man ska hanskas med problemsituationer:

Suhtaudu ongelmiin niin rauhallisesti, että pystyt ratkaisemaan ne.

Precis vad jag behöver påminna mig själv om!

Tack :)

Hysteriskt vardags-logistiskt spektakel

För ca 12 år sedan reste jag runt i Syd-Amerika. I Quito stötte jag på en holländsk kvinna som startat en liten resebyrå för äventyr på Galapagos. Hon berättade att hon och hennes man flyttat från Holland för att komma bort från ett stressat samhälle där man endast kunde träffa vänner om man bokade in det i kalendern veckor i förväg. ...och det har knappast blivit bättre på de senaste 12 åren - varken i Holland eller här i Finland.

För ett par dagar sedan talade min vän om att tanken att flytta till "landet" blir allt starkare i och med att vardagen blir allt mer hektisk. Hon ifrågasatte poängen med det hysteriska vardags-logistiska spektaklet. Jag håller helt med! Jag jobbar inte ens och vardagen känns redan överväldigande på något sätt - hur kommer den att kännas sen när jag dessutom ska jobba??

Onödigt att jag ödar tid på att stressa i förväg över hur mycket mer kaotiskt det kommer att bli. Istället kunde jag fundera på hur jag kunde påverka det hela så att det inte blir (känns!!) mer kaotiskt?

För det första ska jag jobba på att inte låta praktiska problem/situationer bli/kännas som "andliga" problem. Jag tror att  jag är mästare på att  ge en större mening åt konkreta, praktiska problem som endast måste skötas och inte kräver desto mer känslomässiga tankar. Men istället för att ta itu med saken ödar jag tid och energi på att blåsa upp det hela till nya proportioner. Det händer i situationer när jag inte helt vet vad jag ska göra. Jag är glad att jag har identifierat dethär mönstret vilket kanske hjälper mig att identifiera dehär situationerna, ta mig själv i kragen och aktivt agera i stället för att bli och fundera på saken. För mig kunde dethär frigöra en massa tid och energi, vilket i sin tur kunde påverka hur kaotisk vardagen känns.

Faktum är att vi har två barn som snart båda går på dagis och vi kommer båda att jobba. Så ser verkligheten ut för många och det har varit ett eget val. Dessutom har jag ett "bonusbarn" som bor på en annan address - min minnessjuka mamma. Så istället för att få hjälp av min mamma i vardagen är det tvärtom - jag hjälper henne. Så ekvationen handlar inte om endast brist på hjälp utan dessutom att min hjälp behövs föutom hemma så även på en annan address. Det har inte varit ett direkt val, men det påverkar helheten och just nu känns det som om det inte var meningen att ha små barn och föräldrar man tar hand om samtidigt. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa min mamma som har gjort så mycket för mig men känslan av att inte räcka till växer. Men jag vet att många även är i den situationen eller mycket mer kaotiska situationer med sjukdomar (egna och/eller barnens), ingen hjälp etc.

Det som dock är helt oberoende av situationens kaotiskhet är hur kaotisk folk upplever sin situation. Med andra ord handlar det om attityd, resiliens och andra psykologiska egenskaper och förutsättningar.

Skulle det för mig hjälpa att flytta till Quito eller till landet? Skulle jag lättare finna ro? Så länge som jag grubblar, funderar, oroar mig och tänker så mycket som jag gör så spelar det knappast någon roll var jag befinner mig. För mig handlar det om att utveckla bättre processer för att handskas med praktiska problem som känns överväldigande. Om att kunna bordlägga saker jag inte direkt kan påverka/behöver någons hjälp med/behöver mera information om. Bearbeta en sak i gången och låta det undermedvetna jobba med de allra svåraste frågorna - utan att aktivt tänka på dem. Coaching är också effektivt precis som att skriva ner saker.

Vardagen är kaotisk. Eller det är ju inte vardagen som är kaotisk utan det är min tolkning av den som är kaotisk. Frågan är vad jag kan göra åt saken?

Tack :)

Klump i magen av förmåner

Eftersom jag nu ska börja jobba deltid var jag tvungen att lite ta reda på vad det innebär från FPA:s synvinkel. Vad kommer jag att vara berättigad till för stöd i den nya situationen och hur jag ska gå till väga för att få dessa stöd.

Ringde till FPA och en jätte hjälpsam man guidade mig i saken och slutresultatet var att jag förutom kotihoidontuki kan ansöka om partiellt vårdbidrag (eller vad det nu heter) ifall att jag jobbar mindre än 22,5h per vecka och någon annan sköter om A.

Efter samtalet fick jag en klump i magen. Måste jag verkligen "få ut allt jag har rätt till"? Jag menar, även om jag inte ansöker om partiellt vårdbidrag så skulle vi klara oss. Vi skulle få mat på bordet och kunna förkorta lån i och med att jag igen skulle lyfta lite lön. Så även om det handlar om "min rättighet" så känns det moraliskt fel efter att ha följt med den senaste diskussionen om vårt välfärdssamhälle. Är fullt medveten om att det finns många som är helt beroende av dessa stöd men det finns också en hel del som skulle klara sig riktigt bra utan. Jag tror det var Katainen som i någon intervju i början av året undrade om man verkligen måste få allt man har rätt till? Nu undrar jag ifall man istället i talkoanda kunde avstå och låta pengarna användas där de verkligen behövs? Fast det är ju skattebetalarna som står för dessa förmåner, kan någon invända. Sant. Men ändå?

Glömmer aldrig när jag blev kallad till banken för att prata om mina förmåner som nyckelkund ca år 2002. Jag undrade ifall de hade ett system för att överföra dessa förmåner till någon som behöver dom mer än jag och konstaterade att det ju är lite bakvänt att jag ska få förmåner istället för dom som har mindre än jag. Bank-typen bara stirrade och visste inte vad hon skulle säga. Jag föreslog att de skulle utveckla ett sådant system men har inte hört om något sådant system ännu..? Förstår inte riktigt detdär med förmåner för sådana som redan har? Och då har jag inte mycket, men så att jag än så länge klarar mig. Borde inte det räcka?

Eller borde jag kanske fundera på varför förmåner ger mig dåligt samvete? Är den känslan besläktad med mina svårigheter att be om hjälp? Är det kanske jag som har issues?

Tack :)

Be careful what you wish for

Skrev igår kort om coaching och avslutade med orden:
"Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?"

Nu kan jag inte konstatera annat än att: be careful hat you wish for!

Morgonens session gick bra och min fiilis var på topp eftersom jag just före sessionen fick höra att jag får börja jobba på tim-basis med start så snabbt som möjligt. Välmående på jobbet och coaching i fokus. Just precis en sådan set-up som jag önskat men kanske inte ens vågat drömma om. Jag vet att det kommer att bli en hel del jobb, men nu kan jag kanalisera min energi som just nu sprids på på tok för många olika saker/intressen. Någon utomstående (min arbetsgivare i dethär fallet) tvingar mig att fokusera och jag tackar och tar emot eftersom jag knappast hade lyckats fokusera själv.

Det inger någon sorts hopp om en bättre framtid när en relativt stor organisation satsar på dethär och nu gäller det för mig att bevisa att det är värt det. Hur man räknar ROI på denhär investeringen är en annan fråga, men jag litar på att värdet känns, syns och märks.

Jag är verkligen tacksam över denhär chansen och även lättad eftersom jag märker att allt intensivt lobbande bär frukt.

Nu ska jag fundera på bisaker, som att vem ska ta hand om A medan jag jobbar..? Jag är helt säker att det löser sig! Och att denhär helheten gör mig till en bättre mamma!

Tack :)

Magin i coaching

Idag har jag fått jobba. Och "få" är verkligen det rätta verbet att använda här eftersom det varit så givande och roligt. Jag ska imorgon hålla en intro-session i coaching åt en avdelning på jobbet och har förberett materialet idag och blev igen påmind det magiska i coaching.

Jag tror starkt på att en integration av coaching-mentaliteten i företagskulturen är ett steg i rätt riktning när det gäller att tackla förändringar och maximera välmåendet och potentialen hos individen (vilket inte enligt mig är en paradox).

En coaching-mentalitet i en organisation leder (bl.a) till

• högre kvalitet i alla möten individer emellan (=att lyssna och bli hörd - sällsynt...)
• möjligheten att få fram det bästa i sig själv och sina medarbetare
• inlärning som sker som resultat av personliga insikter istället för top-down "kommandon"
• att alla - oavsett roll eller nivå - ser sitt ansvar som en "everyday leader", vars beteende påverkar omgivningen och bidrar till atmosfären
• att nyfikenhet och kreativitet blomstrar

Jag hoppas verkligen att jag ska få jobba med saken i större skala - om inte redan nu på våren så senast nästa höst. Thoughts become things, eller hur var det nu igen?

Tack :)