Pusselbiten som saknats: Motion

De senaste åren har jag funderat mycket på välmående, men har – omedvetet eller medvetet – ignorerat en ganska essentiell sak: det fysiska/kroppsliga välmåendet. Eller lättare uttryckt: motion.

Motion per se har aldrig varit min grej. Jag älskar att dansa, men rutinmässigt tränande med syftet att underhålla kroppen har alltid kännats främmande. Höll aktivt på med redskapsgymnastik i flera år som sedan byttes ut mot dans. Sen var det flera år som jag gjorde absolut nada tills jag igen hittade dansen. Som jag sedan igen tappade bort och igen återfann samtidigt som jag hösten 2011 hittade jogan. Och sedan jag blev gravid våren 2012 har jag igen hållit på med: nada.

Så länge kroppen var 20+ var inget av det här något problem – jag har ärvt en sådan kropp och ämnesomsättning att jag helt enkelt inte går upp i vikt. Men där kring 30 började jag småningom inse att det ju inte handlar om det man ser i spegeln utan hur man känner sig. Och ärligt talat: min kropp känns betydligt äldre än de 32 år den är. Mentalt känner jag mig hur ung som helst och vet att jag har hur mycket tid på mig som helst att göra meningsfulla saker. Men hur ska jag kunna göra dom sakerna ifall att min kropp inte orkar...? Och en ännu större fråga är hur jag ska orka vara en energisk lekfull mamma?

Redan en längre tid har jag varit i nån sorts väckelse-fas. Jag vet att jag borde integrera motion och underhåll av min kropp i mitt liv. Jag vet t.o.m  ungefär hur jag skulle kunna gå till väga och vad jag borde göra. Men något fattas! Igen handlar det om dendär ökända ”knowing-doing gap”... Men denhär gången handlar det om det viktigaste jag har som är en förutsättning för allt annat: en fungerande kropp. Och det känns som om ingenting fungerar: har läst tiotals böcker, gått kurser, mediterat, tvingat mig, låtit det vara, gjort NLP-övningar, snackat med personal trainers, använt ThetaHealing för att ersätta ”ei palvelevia uskomuksia” – you name it, I tried it. Utan resultat.

Så det jag hoppas kunna fokusera på denhär våren är just dethär: integrera motion i mitt liv så att det är en fullständigt naturlig del av helheten som jag mår bra av och inte stressar över. Och som extra-bonus tänkte jag också fundera på detdär med näringsintag. Och allt dethär med måtta. Om det är något jag tror på är det bondvett...

Jag tog just första steget: bokade tid hos en personal trainer (gratis via jobbet - lyx!)! Det har jag ju gjort tidigare också, men denhär gången är det annorlunda. Jag bara vet det!

Ajo, kom just ihåg att alla affirmationer ska göras i presens. Here we go:

Jag motionerar regelbundet och äter hälsosamt och min kropp mår bättre än någonsin. Har all energi som behövs för att vara mitt glada, nyfikna jag, en lekfull mamma, en kiva fru och en bra medmänniska åt nära och kära och alla andra också.

Tänk att jag först nu fattat att det ju nog är så att en välmående kropp är det viktigaste av allt eftersom själen, tankarna, ”mieli” och hela ens jag (inklusive egot...) bor där. Eller rättare sagt är det ju inte själva kroppen som är viktigast, utan energinivån och –kvaliteten. Och man kan ju nog hålla på och ladda sina batterier med positiva tankar, meditation etc, men tyvärr är det ju nog motion och näring som håller batterierna igång i längden...

Tack :)

Lycka och framgång – vad är det?

”Miksi suunnitella omaan elämään sellaiset säännöt, joilla ei voi voittaa.” läste jag i en blogg-text nyligen.

Bra fråga! Det är alltså vi själva som definierar vad det för oss betyder att vara lyckliga/framgångsrika. När jag själv funderar på min egen definition av att vara lycklig eller framgångsrik märker jag snabbt att jag inte har en aning… Ändå strävar jag efter lycka – utan att alltså veta vad det för mig betyder. När jag riktigt funderar så anar jag att lycka för mig handlar om något som har med medmänniskor och närhet att göra. Energi, iver och kroppsligt och själsligt välmående – det egna och andras – är också termer som dyker upp. God mat, bra musik och dans. Frihet, meningsfull sysselsättning, lugn och ro. Trygghet. Att bidra till en större helhet. Att inte oroa sig. Att kunna lita på “process of life”. Visst låter det flummigt? Ett som dock är säkert är att lycka för mig inte handlar om något materiellt. Och ett annat som är säkert är att lyckan i mitt fall är fullt möjlig att uppnå och upprätthålla. Skönt att märka att när det gäller lycka har jag inte själv satt ribban för högt. Annat är det med framgång…

Hur vet jag då när/att jag är lycklig? I mig bor dendär lilla ingengören som gärna skulle kunna mäta saker. Hur kan jag mäta hur lycklig jag är? En snabb titt på min vaga definition ovan bekräftar att jag kanske borde glömma mätstickan och istället lita på dendär inre navigatorn som jag skrivit om tidigare bl.a. här och här.

Sen var det detdär med framgång... Redan i ett tidigt skede i mitt liv bestämt att jag inte ens vill sträva efter framgång – utan att ens då ha definierat det för mig själv desto mer. Min definition av framgång hade antagligen då att göra med karriär, status och andra saker som endast människans ego är intresserat av. Jag har ju redan för en tid sedan insett att människans ego inte är den bästa källan för definitioner men fortfarande ser jag framgång som något som inte är värt att sträva efter. Kanske jag kunde fundera på en ny definition av framgång? Så kanske jag har en chans att i något skede här i livet vara framgångsrik (trots att det alltså per definition INTE är något jag eftersträvar).

Kunde framgång i mitt fall basera sig på kumulativt välmående både inom mig själv och också i min omgivning? Jag har följt med och sett en hel del illamående under precis hela min livstid, vilket antagligen sakta men säkert har guidat mig hit var jag befinner mig nu – sitter och funderar på att definiera framgång utgående från välmående.

Kunde välmående (eget) + välmående (andras) = framgång?

I så fall är framgång definitivt något värt att sträva efter!

Tack :)

Pausen

Det blev en liten (ca 7 månader) paus i skrivandet. Graviditeten gjorde mig apatisk i början och när hösten körde igång hände det så mycket att jag inte lyckades dokumentera något alls!

Så vad hände? 

I Maj märkte vi att jag var gravid – ljuvliga nyheter <3 men energinivån föll till noll...

Juni var en fin månad trots låg energinivå: Sista modulen av coaching skolningen jag faciliterat på jobbet, fick åka på en oförglömlig coaching skolning till Amsterdam, hörde om det faktum att det fanns en möjlighet att få jobba som work wellbeing specialist på heltid...

Juli var det mest semester som spenderades på landet. Skönt!

Augusti började med underbar släktfest på Kirjais som följdes av en arbetsintervju för work well-being specialist jobbet som jag fick, och sista augusti stod jag framför ca 1200 personer i mäss-centrum och agerade undercover life coach! På scenen under den dagen stod dessutom vår VD, några andra större företags VD:n, vår premiärminister Jyrki Katainen och professorn Alf Rehn. Och alltså jag - mina 15 minutes of fame! Såhär såg jag ut den dagen (jag var 20 veckor gravid!):

September, Oktober och November handlade mest om jobb, men inte vilket jobb som helst utan mitt absoluta drömjobb! Dessutom hade jag bra balans mellan jobbet och hemmet och hade mycket QT med familjen. En liten mini-break i Borgå utan barn var också på agendan – lyx!

I December blev jag mammaledig men fortsatte jobba lite och firade självständighet i Hangö med goda vänner och jul med nära och kära.

I Januari var jag ännu med på några intressanta coaching och välmående-relaterade jobb-evenemang och sen föddes Ada <3

Och då återupplivade jag denhär bloggen, dels för att idka skrivterapi om bilvägen till kvinnis och dels för att kanske med hjälp av dethär skrivandet och allmänt funderande komma fram till vad jag vill bli när jag blir stor!

Tack :)

Dags att lära sig be om hjälp utan dåligt samvete

Varför kände jag så starkt att jag inte ville besvära någon då dendär morgonen då Ada föddes? Jo, i första hand tänkte jag på Ebba och ville inte att hennes morgon skulle rubbas men nästan lika mycket tänkte jag på att jag inte ville besvära någon. Och då handlade det om min pappa och inte någon halvbekant! Och då var liksom Adas liv på spel (lite överdrivet, men ändå). Kanske vi hade åkt iväg tidigare och undvikit krystningsfas i bilen ifall att jag hade tänkt lite annorlunda?

Det är alltså ett extremt exempel som beskriver problematiken som jag funderat mycket på: Varför är det så svårt att be om hjälp när det gäller barnskötsel? Varför känns det som om man besvärar någon fast dendär någon knappast känner sig besvärad alls?

Det är uppfriskande för barnen att leka med andra barn och vuxna. De lär sig lita på andra vuxna i sin omgivning. De lär sig att sociala nätverk är guldvärda och kanske de t.o.m. lär sig att det är naturligt och okej att be om hjälp – och att få känner sig besvärade utan tvärtom är det bevisat inom positiv psykologi (och common sense...) att människan mår bra av att hjälpa andra! Hoppeligen formas dessutom barnen till hjälpsamma individer som gärna ställer upp när någon ber om hjälp – bara den någon skulle be om hjälp och inte gå omkring och känna att den inte vill besvära någon...

Dags att bryta den cirkeln och följa det goda exemplet som man stöter på i vissa kulturer – där det jag beskrivit ovan inte är någon problematik utan en självklarhet!

Tack :)

Vardagen - full av under om man bara stannar upp och noterar dem

Igår upplevde jag en av dedär magiska perfekta (helt vanliga) stunderna:

Satt på soffan med underbara Ada i famnen och följde med hur Janne och Ebba hassuttele och lekte i andra ändan av soffan. Ett sprudlande skratt ekade i hela vardagsrummet och Ada var söt som bara den!
Just den stunden var så fin att jag riktigt stannade upp och kommenterade saken. Det gjorde ju mig för stunden lite mindre närvarande i just den stunden, men jag kände att jag ville ta ett mentalt foto av det hela.

...och just efter att jag högtidligt exklamerat hur fin stunden är så pruttade Ebba Janne i ansiktet och tog ett skutt och trampade på hans allra ömaste kroppsdel, vilket gav stunden en lite annorlunda och mer realistisk twist :)

Tänk så många dylika stunder bara flyter förbi utan att vi noterar dem? Helt tydligt dags att vara mer uppmärksam - ett enkelt sätt att leva en rikare vardag!

Tack :)

Dagen då ordet "bråttom"/"kiire" fick en ny betydelse - Adas födelsedag!

Klockan 4.36 vaknade jag till en likadan sammandragning som jag vaknat till varje natt de senaste 3 veckorna. Skillnaden var att ca 25min senare var det dags igen, men funderade inte desto mer på saken eftersom det inte handlade om en smärtsam sammandragning. Fick inte sömn och märkte att det kanske började hända något. Kanske babyn skulle födas idag!

Steg upp klockan 5.30, läste tidning, avbokade dagens fotmassage och lunch, åt lite frukost, läste artiklar och min främsta tanke var att nu behöver vi ju inte besvära någon eftersom Janne kommer att hinna föra Ebba till dagis före vi måste åka iväg – perfekt timing på alla sätt!

Ebba vaknade och jag läste bok med henne och förberedde henne men måste ta lite pauser då sammandragningarna kom eftersom de redan hade börjat kännas lite. Tänkte att det kanske skulle vara fiffigt att åka via dagis direkt till kvinnis, men vi beslöt ändå att Janne för Ebba och kommer sen hem och så kollar vi läget.

Just före de åkte iväg sa Ebba ivrigt ”Minimini-bebe kommer ut! Jag blir storasyster!”. M.a.o. hade hon precis fattat vad som höll på att hända trots att vi inte nämnt saken med ett ord. Barn är fiffigare än man tror... Dessutom anade jag nog inte hur rätt hon hade – Minimini-bebe var redan påväg ut med fart, men det fattade ju inte jag...

Klockan 8.10 kom en sammandragning av helt annan kaliber än de tidigare – måste gå ner på knä då jag ”tog emot den” och klockan 8.14 ringde jag till kvinnis och undrade vad de tyckte med tanke på att Ebba föddes ganska snabbt. De sade att jag nog kanske småningom kan börja ta mig mot kvinnis.

Janne kom hem 8.20 och hittade mig gråtande på soffan och då bestämde vi att nu åker vi iväg. Först avbokade han sina möten och åt lite medan jag packade väskan färdigt och klockan 8.30 gick vi ut genom dörren och samtidigt kom en ny smärtfull våg och jag vrålade ”APUAAAA!” i trappan. Så ifall att någon granne inte ännu vaknat så vaknade de senast då. Samma scenario utspelade sig på gården då jag kanske med mitt vrålande skrämde folk som var påväg till jobbet. Att sätta sig i bilen var en verklig kraftansträngning, men äntligen satt jag där med destination kvinnis i mina tankar. Här började alltså bilresan from hell:

Sammandragningarna kom tätt och gjorde så ont att jag vrålade ”APUAAAA, MÄ KUOLEN” varje gång de kom. Morgonrusningen visade sina bästa sidor och vi försökte vinna tid genom att undvika trafiken på hoplaksvägen, men knappast vann vi någon tid alls... Klockan 8.42 kände jag att det sipprade fostervatten i byxorna – då var vi vid Paciusgatans och Stockholmsgatans korsning och jag noterade klockan så att jag skulle kunna rapportera när vattnet gick åt barnmorskorna. Jag vrålade, sjöng bääbää vita lamm (varför?!? Bra fråga...), räknade osammanhängande och försökte emellanåt andas medvetet och göra andningsövningar, men för det mesta bara vrålade jag hysteriskt. Alltid emellanåt tänkte jag följande tanke: ”här sitter vi i rusningen, en ambulans hinner knappast fram och vi kan inget göra för att snabbare komma fram och jag föder helt snart”. Jag var livrädd. Janne var ko-lugn.

Vid Stockhomsgatans och Haartmansgatans hörn sa min kropp att NU är det dags att krysta. Och ingen makt i världen skulle ha kunnat stoppa mig. Inte fast jag skulle ha blivit lovad fred på jorden. Jag meddelade Janne om saken genom att vråla ”PAKKO PONNISTAAAA!” och så krystade jag som aldrig förr. Samma hände en stund senare mitt på haartmansgatan. Janne sa lugnt ”älä vielä ponnista, koita kestää”, men det hjälpte ju inte så mycket och jag krystade och kände fostervatten eller urin sippra ut. En tredje gång hände det ännu på haartmansgatan vid trafikljusen just före kvinnis. Då ringde Janne till kvinnis (klockan 8.48) och sade att de gärna kunde komma och möta oss eftersom jag föder för fullt. Någon instinkt tvingade mig att vara helt raklång under krystningarna så att jag inte gav barnet en chans att rymmas ut. Jag låg med halva överkroppen på baksätets sida och låg raklång – ungefär som när man packar in skidor i en bil.

Vid dethär laget visste jag att jag inte kan ta mig ut ur bilen. Äntligen körde Janne upp på rampen till kvinnis och där var två bilar före oss. Klockan 8.50 ringde Janne igen eftersom ingen syntes till och klockan 8.51 körde vi fram till dörren och då var där två barnmorskor med en bår. Jag såg ingenting eftersom jag låg så att jag tittade snett ut genom vänstra bakfönstret. Jag krystade igen och meddelade att jag inte stiger ut ur bilen. Då räckte den äldre – nästan pensionerade – barnmorskan mig sin hand så att jag såg den och sade med stadig och skarp röst att jag skulle ta i den och att jag var tvungen att ta mig ut ur bilen. Jag tog i hennes hand och tror någon annan också hjälpte att lyfta ut mig på båren. Jag minns att jag suddigt såg några människor i aulan när jag kuskades in i salen. Minns också att jag krystade och barnmorskorna sa ”läähätä, läähätä!!” och jag följde deras order vilket faktist för stunden lite hjälpte mitt behov att krysta – i bilen hade jag alltså andats helt fel!

Klockan 8.53 kom vi in i salen och de lyfte mig över på sängen och minns att någon fråga ”kuka tämä on, onko hänellä neuvolakorttia?”. Minns också att jag tänkte ”SER JAG UT SOM OM JAG SKU HA NÅN F*CKING NEUVOLAKORTTI?!?!?”. Sen sa barnmorskan ”Noniin, nyt voit ponnistaa”, men just då tyckte inte min kropp det så jag sa ”Nyt ei ponnistuta”. 3 sekunder senare ändrade min kropp sig och jag följde kroppens order. Såg mig omkring och insåg att Janne inte var i rummet. Krystade en gång till och mitt i krystningen kom Janne in i rummet – undrar hurdan syn som mötte honom... Han sade efteråt att vid det laget var babyns huvud och halva överkropp ute. Han sprang till min sida och jag krystade en gång till och klockan 8.55 föddes babyn.

De infernaliska smärtorna tog slut samma sekund och plötsligt var jag helt medveten, skarp och närvarande. Janne sa ”Ebba sai pikkusiskon – eiku – joo, pikkusiskon!” och minns att jag undrade hur barnet kunde vara så rent?!? Barnmorskan berättade att babyn fötts med ”segerhuva” och att vattnet liksom gick först i samband med födseln och sköljde barnet rent.

Vid dethär laget var det dags att klä av mig ytterrocken, halsduken och tröjan så att barnet och jag fick hudkontakt. Only in Finland föder man med toppakläder...

Sedan föddes moderkakan och så måste de försiktigt peta fram alla bitar av hinnan som varit runt babyn eftersom hinnan spruckit.

Där låg jag med Janne vid min sida och en flick-baby i famnen och insåg att en flicka ju inte kan heta Aron. Senare på dagen när Janne var och hämtade Ebba och mamma var och hälsade på fick jag ett textmeddelande av Janne: ”Ada”. Och visst såg babyn ut som en Ada!

Får se hurdan Ada blir som person – bråttom ut hade hon i varje fall <3

Melankolisk?

Första lördagen i juni, skolavslutning, säkert en massa positiv energi flödande omkring trots det synkkigä vädret och här sitter jag och deppar.
Jag har all orsak i världen att vara sprudlande glad - fick ju igår härliga nyheter som övervinner gårdagens dåliga nyheter 6-1 (eller rättare sagt 600-1). Men har inte pålänge varit såhär hängig, deppig och kraftlös.

Vad kan det bero på? Bra fråga!

Har en hel del saker jag borde göra (främst jobb-saker), men har svårt att börja även om det handlar om roliga saker.

Nu är alltså en perfekt chans att göra empiriska feelgood-försök. Vad skulle fungera? Musik? Choklad? Lenkki? Att snacka med en vän? Meditation?

Greijen är den att jag kan göra PRECIS VAD JAG VILL - jag är ju ensam hemma hela veckoslutet! Kanske det är där det skavar? Har jag svårt att njuta av ensamheten? Känner jag mig övergiven och liksom påriktigt ensam? Händer det nu så stora saker i mig (även hormonellt) att jag inte klarar av att vara ensam? Skulle jag må såhär ifall att jag vore i ett helt fullständigt "normalt" tillstånd?

Lider av blandade känslor på så många plan för tillfället.

Påminnelse:
"Näin on hyvä"
"It is what it is"

Tack :)