Klen tröst

Cyklade av och an till jobbet för några möten på min "lediga dag", arbets todo-listan bara växer, lovade gå på ett möte imorgon trots att det är samtidigt som jag borde föra mamma till tandläkaren och så kunde jag inte på föräldraföreningens möte säga nej till att bli ny ordförande. Efter att ha fixat lite reklam till dagisets vårjippo skulle jag just dricka en lugnande kopp yogi-te som alltid kommer med någon underbar hälsning. Idag var hälsningen följande:

Vad det borde ha stått är: "Learn how to say no and how to respect your own boundaries!".

Tack :)

Du kan välja att fokusera på det du gör eller det den andra inte gör - vilket leder till bättre fiilis?

Om några timmar är min två-veckors yh-period över. Blandade känslor: härligt att J kommer hem och familjen blir återförenad. Men samtidigt en känsla av att det på något sätt känns lättare att handskas med dethär "familjeprojektet" ensam eftersom det är så klart och tydligt vem som har ansvaret och vem som gör vad.

Jag har förstått att det är ganska vanligt att det lätt uppstår onödig irritation i många familjer (även i familjer utan barn) när det är lite oklart hur ansvaret är uppdelat. Att man ensam t.ex. diskar glatt men när den andra är där gör man det lite irriterat och fokuserar mer på att den andra inte diskar än på att man själv diskar. Även här skulle alltså Mindfulness hjälpa - fokusera på vad du själv gör istället för att fokusera på vad den andra inte gör.

Har även fortsättningsvis varit riktigt stolt över mig själv: har varit lugn mest hela tiden. Och insett att det ju faktist är mitt eget val att påfrestande situationer (som t.ex spyor i bilen etc) känns mer spända när jag inte är ensam om ansvaret. Eftersom jag bevisat mig själv redan i två veckor att det inte ens kräver någon viljekraft att hållas lugn så tänker jag utmana mig själv och sträva efter att hålla lugnet även när jag delar ansvaret med J.

Någon annan som känner för att utmana sig och fokusera mer på vad en själv gör och inte på vad den andra inte gör och därmed få lite mindfulness-övning på köpet?

Tack :)

En märklig dag

Vilken märklig - och lång - dag. Redan 3.15 blev jag väckt av ljudet av att någon spyr. Det var E, som sedan regelbundet spydde följande 7h. Synd att jag inte hade min steg-mätare på mig - det blev många (spring-)steg när jag sprang mellan vår säng, hennes säng, badrummet och vessan i flera omgångar.

A vaknade också i en pöl av spyor så förväntningarna om att det skulle bli en bra dag var nonexisterande.

Nu sitter jag här, båda sover och ska snart själv lägga mig men kan konstatera att det mot alla odds blev en jättebra dag!

Har läst inspirerande texter (bl.a. den här och den här), har lyckats få in två bra möten, har spunnit vidare på några tankar och fått konkreta åtgärder till stånd, har pysslat, pajat, kramats. Ätit gott. Jumppat lite. Fått en liten dos frisk luft i vårsolen. Varit lugn och litat på att allt ordnar sig. Haft bra mail-diskussioner med potentiella barnvakter av vilka jag kommer att anställa en för maj-juni. Haft en känsla av att pusselbitarna faller på sin plats.

Dessutom har (jobb-)jag fått en känsla av att jag starkt kan påverka vart (jobb-)jag är påväg och en känsla av att (jobb-)jag är påväg åt exakt rätt håll. En blandning av flow, serendipity och hard work.

Att jag just mitt i att jag skrev var och städade en stor spya, bytte lakan, tvättade ett barn och lade henne igen gjorde inte denhär dagen alls sämre. Denhär dagen var igen en dag då det kändes som om någon testade mig och till det säger jag bara:

BRING IT ON!

Tack :)

Testar någon mig?

Idag kändes det lite så... J åkte iväg på en 2 veckors arbetsresa igår och jag har lyckats få ihop ett fint barnvakts-pussel. När jag cyklade iväg till en viktig workshop kl 7.30 idag kändes allting bra och hade hjärnkapacitet för en effektiv arbetsdag - cyklandet har en extra bra effekt! Hade fått ett samtal av barnvakten under workshopen och tänkte att det var något med barnen och när jag ringde upp henne var det hon som var sjuk. Som tur hade hon fått hjälp inkallat och allt var ok och jag bestämde mig för att cykla till ett café nära vårt hem och fortsätta jobba där - med lite mindre ledig hjärnkapacitet. Då fick jag ett kris-samtal från servicehemmet där min mamma bor som krävde en hel del av min hjärnkapacitet så efter det samtalet fanns det liksom inte så mycket kvar.

Förvånansvärt effektiv var jag de följande timmarna och kom hem till lite aviga barn. Evigt tacksam till barnvakt+hjälp som ställde upp! Samtidigt var det någon som renoverar sitt kök rakt ovanför oss och borrljudet var mer eller mindre konstant och vid det skedet var min hjärnkapacitet noll.

Min Most Loving Thing jag gjorde mig själv idag var att behålla lugnet. Att efter maten få iväg oss till bibban och parken och den friska luften. Att laga chokomousse inför imorgon efter att barnen lagt sig. Att konstatera att ikväll kanske jag inte gör något vettigt utan bara degar.

Tack :)

Getting my act together - steg för steg

Söndagen efter kursen. Med andra ord dags att sparka igång 7veckors programmet som ska göra mig highly effective. Dock är problemet kanske det att jag inte vill bli highly effective, utan snarare lugn. Litar på att 7veckors programmet även leder dit, så jag ska sätta igång idag.

En annan motivator är att jag fick den officiella feedback:en från min session om Tidsanvändning och Mindfulness. Någon hade skrivit såhär: "Mycket duktig och inspirerande kvinna. Behaglig att lyssna till, och man kände att hon verkligen visste vad hon talade om.". Något att leva upp till!

Nu ska jag planera min vecka. Få in de viktigaste sakerna först och sedan få in resten omkring dom. Kom inte på något annat verktyg än Outlook så det får lov att duga.

***********

Nu är veckan planerad! Kändes bra att sätta in sådant som "QT med _____". Dom är ju faktist mina Big Rocks.

Här dessutom en kort presentation om The 7 habits of highly effective people, ifall någon snabbt vill få en bild av vad det handlar om:

Tack :)

 

Dagens WeltSchmertz

Läste idag i HBL om Mia Hakovirta och Johanna Kallio som forskat i hur barn ser fattigdom. Intressant läsning som visar att barn i 11-15 års ålder förstår orsaker bakom fattigdom, vilket är glädjande. Dessutom visar det sig att det materiella inte var i fokus, utan snarare det sociala som t.ex hobbyer eller möjligheten att ladda ner de spel som "alla" spelar. Två saker gav mig dock en släng av WeltSchmertz, som jag ganska ofta lider av.

1. Ordval som "sämre jobb" eller uttryck som "föräldrarna kan vara en arbetslös och en städare, eller så kan ena vara på nån fabrik... eller så kan det vara en kock eller nånting." visar att vissa barn redan i 11-15 års ålder har bildat en uppfattning om att det finns "bättre" och "sämre" yrken.
2. "Man ser det på kläderna". Jo, smutsiga och på tok för slitna kläder förstår jag bra men jag hoppas innerligt att vi inte uppfostrar våra barn att titta snett på begagnade, gamla kläder. Efter att via jobbet ha jobbat med ett projekt där textilåtervinning blev mycket bekant så vet jag att det_finns_ingen_vettig_lönsam_lösning_för_att_återvinna_textiler. Anywhere. Jag vet dessutom att våra gamla, lite slitna kläder som vi med gott samvete via UFF/Kontti/Frälsningsarmen skickar till fattiga människor oftast hamnar på soptippen - vilket dessutom kostar mellanhanden pengar. Tyvärr är det så att kläder blivit så billiga att t.o.m. de allra fattigaste hellre köper nytt för en liten slant än tar emot våra gamla kläder. Ser ni trenden? Vad betyder dethär för storleken av soptippen? Att allt fler har råd att köpa nytt och att begagnat inte längre duger när vi dessutom vet att textiler inte återvinns? Scary shit!

Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.

Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?

Tack :)

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)