Har du bråttom? Glöm klockan!

Skrev i morse om mina erfarenheter från en kurs jag gick i början av veckan. Listade en massa saker jag bestämt mig för att förbättra. Nu har jag dock kommit till den slutsatsen att jag skulle vilja reducera listan till endast en sak, som inte ens fanns med på listan från början.

Vad jag vill lära mig är att agera lugnt i alla situationer. Eliminera den stressade håsaren.

Jag har slutat kolla på klockan i situationer då jag har bråttom, vilket har hjälpt enormt. Ingenting går snabbare av att sätta i håsar-växeln - tvärtom. Nu har jag redan en handfull erfarenheter av situationer där jag medvetet valt att inte titta på klockan och istället agerat lugnt och resultaten är ganska mind-blowing. Med tanke på att dessa situationer även innehållit det svagt oförutsägbara elementet: en 3-årings morgonsysslor.

Jag blir lätt en lite irriterad håsare. Och jag kan berätta att en sådan kommer nog inte långt här i livet med tanke på hur mycket tid och energi som går åt till onödigt yrande.

Pois se minusta.

Kunde du ha nytta av att sluta titta på klockan?

Tack :)

Far from highly effective

Nu är den 2-dagar långa kursen som jag skrev om igår förbi och är tacksam över att jag fick möjligheten att delta. Innehållet var värdefullt och baserade sig på Stephen R. Covey's "7 habits of highly effective people".

Jag har bekantat mig med hans teorier för flera år sedan och t.o.m försökt tillämpa hans principer, men aldrig riktigt lyckats. Får se om denhär gången är annorlunda. Det är meningen att man i sju veckor ska göra en uppgift per dag och eftersom den första uppgiften var att planera sin vecka så kan jag ju inte börja en onsdag, utan är tvungen att vänta till söndagen eller måndagen. Så det börjar bra...

Hur som helst så känns det nog som om jag hade nytta av kursen. Åtminstone var det en bra påminnelse om mycket som redan är bekant men inte integrerat.

De 7 goda vanorna är enligt Stephen R. Covey följande:

1. Var proaktiv - bygg in en paus före din reaktion där du kan välja hur du reagerar, välj dina ord med tanke, fokusera på det du kan påverka, "be the change you want to see"
2. Börja med målet i sikte - definiera slutresultatet innan du agerar, skapa - och lev enligt - en personlig mission statement
3. Gör det viktigaste först - fokusera på det viktigaste, eliminera allt onödigt, planera, var trogen dina värderingar när du står inför ett val
4. Tänk win-win - det finns så det räcker för alla, var både modig och hänsynsfull, gläds över andras vinst
5. Förstå den andra före du gör dig förstådd - öva dig att lyssna empatiskt, för fram din åsikt med respekt
6. Skapa synergi - se värdet i olikhet, sök efter fler alternativ
7. Skärp sågen - ta hand om dig själv så att du kan följa vanorna 1-6

De första tre handlar om att lära sig leda sig själv och uppnå self-mastery, medan 4-6 handlar om samarbetsförmåga.

Själv hittade jag en massa paralleller mellan denhär kursen, coaching och Mindfulness.

Här är några saker jag tänker göra annorlunda som resultat av att ha gått kursen:

1. Göra en plan för våren
2. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Ganska lång lista! Om jag prioriterar den ser den ut såhär:

1. Aktivt välja bort sådant som inte hör till min personliga mission (både på jobbet och hemma)
2. Ta hand om mina förhållanden (både familje- och vänskaps)
3. Återgå till min 7 minute workout-habit
4. Slutföra saker jag börjat på
5. Göra en plan för våren
6. Skriva mera, dela med mig av värdefull information
7. Följa 7-veckors planen som hör till kursen

Jag visste det - detdär med planering skulle inte hamna där i top-3 hur jag än försökte prioritera det. Jag är en bra kortsiktig planerare som kan förutspå nästa steg. Men planering på längre sikt är inte naturligt för mig. Det ska övas mycket i 7-veckors planen där varje vecka börjar med planering, men hur kommer det att gå ifall att den är sist på min lista?

Återstår att se!

Nu har jag suttit här och skrivit istället för att göra det jag satt in i kalendern igår under en övning, vilket var att planera våren.

I am a disaster.

Tack :)

Fungerar "deep stuff" i arbetsmiljö?

Har fått möjligheten att test-köra en management-kurs på jobbet och igår var första dagen.

Under lunchen diskuterades tankar om kursen dittills och jag blev förvånad över hur kritiska folk var. Eller inte förvånad över kritiken per se, men över det faktum att man kanske inte ser sitt eget ansvar i vad man får ut av olika situationer.

Jag tror på att dylika skolningar ger dig ungefär lika mycket som du är färdig att investera och ge av dig själv. Är man inte färdig att blotta sig själv och titta djupt in så kan man knappast få hemskt mycket ut av det hela. Om man har höga förväntningar men inte är färdig att ”mennä itseensä” så har man delvis outsource:at ansvaret för möjligheten att växa som människa. Och det ansvaret kan man inte ge någon annan, eller hur?

 

Det blir ju lätt en besvikelse ifall att man förväntar sig förändring utan att man ger av sig själv. Vad kan det bero på? Varför vill många stanna på ”proffessionella” nivån när förmiddagen gick till att understryka det faktum att sann förändring får man till stånd först när man är färdig att bearbeta sina djupaste förutfattade meningar (som man inte ens är medveten om att man har). Kan man överhuvudtaget förvänta sig att dylika skolningar fungerar i arbetsmiljö? När ska vi se varandra som människor – även i arbetsmiljön? Eller är det bara en liten minoritet som är villiga och färdiga att blotta sig och sin sårbarhet i arbetsmiljön?

Så länge vi inte ser varandra som människor och vågar vara närvarande som sårbara individer kommer vi inte att kunna utnyttja all den potential som finns att tillgå från skolningar som grundar sig på att gå in på djupet och röra om där för att uppnå förändring. Men varje dylikt tillfälle är ett steg i rätt riktning och idag är en ny dag! Kanske det idag är annorlunda? Och kanske för mig dags att verkligen inse att vi alla är annorlunda?

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Sluta vänta på den rätta stunden - just do it!

Hur kommer det sig att man alltid överestimerar hur länge det tar att slutföra en uppgift som känns lite motbjudande? Som att ta sig i kragen och betala räkningar eller städa eller något som för just dig känns jobbigt?

Jag hade en hög med räkningar - både mammas och mina egna - av vilka en del redan passerat förfallodagen p.g.a. resan. Jag hittade inte en passlig stund för att betala dem, men vi vet ju alla att så inte är fallet. Det fanns otaliga passliga och tillräckligt långa stunder under de senaste dygnen men jag helt enkelt fick inte saken gjord.

Just bestämde jag mig att ta mig i kragen och dessutom ta tid - hur länge tar det påriktigt att bekräfta några e-fakturor och betala ca 10 olika räkningar? 7 minuter. Vilket inkluderar lite onödigt yrande.

7minuter. Varför tror jag då att jag måste hitta en 15-30 minuters slot för att få räkningarna betalda? Varför tror jag att minsta lilla task behöver åtminstone 15 minuter fast det ofta handlar om 2 minuter? Är det Outlook-kalendern som omprogrammerat min hjärna?

Det tragikomiska är att jag antagligen skrivit om dethär förr. Om hur ens eget sätt att förhålla sig till tiden dikterar hur mycket tid man tror sig behöva. Jag har föreläst om saken och ska göra det igen nästa vecka. Men själv har jag inte lärt mig trots min medvetenhet om saken. Istället gör jag i praktiken samma misstag om och om igen. Fast lite poäng kan jag ändå ge mig själv eftersom jag t.ex idag tog risken och åtog mig "projektet" (7 minuters-projektet...) trots att det fanns en risk att jag skulle bli avbruten av vaknande barn.

Det är väl det det handlar om - att ta risker. Att inte alltid förvänta sig att ha en allokerad tid för något. Att inte vänta på en lugn stund. En sådan kan man nämligen vänta på förgäves de närmaste åren med små barn i huset. Och de lugna stunderna kan behövas till annat än att betala räkningar.

Tack :)

Työhyvinvoinnin tulosfoorumi - mera bränsle åt mitt grundproblem: oförmåga att fokusera

Igår morse vaknade jag tidigt trots att vi kommit hem från resan sent. Hade bestämt att inte ställa väckarklockan men att ifall att jag råkade vakna, skulle jag ta mig till följande evenemang:

Glad att jag vaknade tidigt! För det första var det en välkommen liten "egen stund" efter intensivt familje-hängande. För det andra träffade jag två kivoga kollegor. För det tredje fick jag igen en massa arbets-inspiration.

Märkte dock en sak som jag redan visste men som igen underströks igår: jag kan inte fokusera. Jag är för hungrig och delar min uppmärksamhet på alltför många saker. Jag vet precis vad jag borde fokusera på, men eftersom det är ganska vagt och exakt bara i mina egna händer så blir det lätt så att jag bara yrar. Speciellt nu då jag lider av sömnbrist efter att ha sovit för lite alltför många nätter i sträck.

Egentligen tillförde gårdagens evenemang mig ingenting som kunde hjälpa mig med mitt egna projekt. Däremot tillförde evenemanget mig med en massa annan info som väckte en massa andra idéer och tankar, vilket i sin tur endast leder till att jag har ännu svårare att fokusera...

Några lösryckta tankar som jag tog med mig från evenemanget:

1. Alexander Stubb uppmanade oss att se till att vi sover tillräckligt, äter fiffigt och rör på oss. Han konstaterade att "skeida tyrehdyttää energiatasoja" och att "tunti liikuntaa antaa kaksi tuntia energiaa päivään". Han underströk att välmående på jobbet mycket handlar om personligt ansvar och att det är fast vid en själv hur man mår. Att insentiv från arbetsgivarens sida fungerar (som exempel nämnde han Pekkaniska med sina "kuntobonukset") och att man själv ska visa gott exempel, speciellt om man är förman.
2. Jukka Takala snackade om att man inte kan förlänga arbetskarriärerna utan att eliminera rötterna till sjukdomarna som leder till arbetsoförmåga. Det handlar om ett långsiktigt arbete och målsättningen är att människan går frisk in i arbetslivet och kommer frisk ut ur arbetslivet vid pensionen.
3. Markku Seuri talade om företag-stat-individ -ekvationen och om att alla vinner när man medvetet satsar på vettig och lämplig arbetshälsovård. Han nämnde också att de psykososiala problemen har mycket att göra med ledarskap, vilket ställer nya krav på arbetshälsovården som kan vara svåra att hantera. Unga är i allt sämre fysiskt skick och de äldres andel av arbetskraften växer. Han ansåg att man inte förstått den fysiska hälsans stora betydelse och hänvisade även till undersökningar som (i USA) kommit fram till att kostnaderna för att inte vara "täböllä töissä" är större än kostnadera för sjukfrånvaro. Grunden till allt är att bli medveten om hur personalen mår och bygga en kunskapsbas på basen av vilken man kan utveckla åtgärder och prosesser som även bör implementeras. Företagen bör inse att det handlar om en lönsam investering - inte en kostnad - att satsa på välmående på jobbet. Och att istället för att släcka bränder och åtgärda problem så ska man titta på hela kedjan som bottnar sig i hur folk väljer att leva sitt liv. Det är nämligen de valen som i längden skapar problemen. Han avslutade med att konstatera att det inte är arbetshälsovårdens anvar att förlänga arbetskarriärer och att man inte ska medikalisera arbetslivets utveckling.

Sedan följde tre intressanta case-exempel, men hade gärna hört exempel från expertorganisationer. Som helhet väckte evenemanget många tankar och igen bekräftades att mycket har gjorts för att förbättra arbetslivet men att det fortfarande finns mycket att göra även om ett stort ansvar ligger hos individen och dess attityd.

Fick alltså mycket ut av evenemanget men samtidigt förstärktes mitt eget grundproblem: oförmåga att fokusera. Kanske jag istället för att sitta och skriva dethär kunde meditera...?

Tack :)
 

Mindfulness + resa med barn = sant?

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i vardagen kräver mycket övning.

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.

Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.

Ett färskt exempel:

Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.

Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...

Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.

Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.

Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.

Tack :)